I våras dök det upp en riktig äkta vit Texas-bluesgitarrist på Stampen. Det finns massor av dem, men dessvärre syns de nästan aldrig på våra breddgrader. Det är bara deras bluesrock-skivor som väller ner i postboxen. Det är så att man ibland undrar om de ens finns, eller om det är någon businessman med en fabrik som tillverkar vit Texasblues på samma sätt som Elektrolux tillverkar bara en standardtvättmaskin som sedan säljs under olika namn och pris världen över. ”Badge engineering” kallades fenomenet under British Leylands storhetstid när det i England tillverkades bara två bilmodeller: Rolls Royce och Leylands familjebil. Den senare hette Morris, Hillman, Vauxhall, Austin, Triumph o.s.v, beroende vilket emblem man råkade ha i lådan den dagen vid löpande bandet. Jag överdriver litet, men bara litet.
Nu är Rocky Athas inte vem som helst, även om han är okänd i de breda lagren. Han har uppträtt på jättearenor och på små klubbar. Han har levt livet som firad rock stjärna och han kommer med bara sin gitarr. Rocky Athas är idag den kanske mest framstående vita Texasgitarristen, något av en gitarristernas gitarrist.
Rocky Athas växte upp som barn tillsammans med Stevie Ray Vaughan och länge gick deras karriärer parallellt, med Rocky före i spåret, innan Stevie Ray slog igenom med dunder och brak. Rocky stannade på lokal Texasnivå med sitt band Lightning, det kanske hetaste bandet där och då. De öppnade för alla rockstorheter, men otur i val av skivbolag resulterade i att bandet aldrig fick ut någon skiva. 1982 blev han erbjuden plats som sologitarrist i Black Oak Arkansas, ett av de äldsta och största amerikanska rockbanden. Rocky skrev även låtar för dem. Efter ett antal år slutade han för att kunna gå tillbaka och göra den musik som han anser är hans, nämligen Texas bluesrock. När Black Oak Arkansas aktiverades i slutet av 90-talet, var dock Rocky med i bilden igen. Sedan 2000 har han haft ett antal musik- och bandprojekt.
Trots alla myter som byggts upp under årens lopp, är bluesmusik i grunden inget annat än dansmusik för svarta. Under 20- och 30-talet var bluesen dessutom den dagens svarta popmusik. Jag hänvisar till Elijah Walds bok Escaping The Delta – Robert Johnson and the Invention of the Blues som en av många källor. På 60-talet skedde en omdefiniering av bluesen till konstmusik av de då nyväckta entusiasterna. Mycket kanske beroende på att de inte hade några insikter alls i den kultur musiken härstammade från. Man träffades av musiken lösryckt ur sitt sammanhang, vilket lämnade fältet fritt för vilka tolkningar som helst. Dessutom förstod man sig inte heller på texternas innebörd. Skulle man ha förstått hur mycket knulla det egentligen var, skulle man kanske ha varit mer försiktig i sin ambition.
Exakt samma musik men två olika förhållningssätt beroende på om man är svart eller vit, då eller nu. Vad är mer naturligt än att fråga vad Rocky spelar samt be honom redogöra för den vita musikformen bluesrock. Hans vokalist Larry Samford deltog även med några inpass.
Konstmusik för vita eller dansmusik för svarta?
Ha, ha, ha så har jag aldrig hört frågan ställas förut. Låt mig se, äuhmm… Jag vet inte vad jag skall svara… upprepa frågan… Jag spelar konstmusik för vita. En del av mina influenser är bl.a. Freddy King och Cream. Vi försöker lägga en låtstruktur till en rockande blues (rocking blues). Vi försöker göra låten som en viktig del av musikarvet genom att använda bluesgrunden, för blues är min stora kärlek. Som barn introducerade band som the Yardbirds och the Animals blues för oss. De gjorde oss medvetna. Och när vi sedan läste i tidningar att de gillade sådana som Muddy Waters och Lightning Hopkins, då koncentrerade vi oss och lyssnade på dem. Men vi fortsatte med att älska the Stones, the Animals och the Yardbirds. Vi visste ju inte innan att de spelade blues, speciellt the Animals gjorde mycket blues.
Vi kan i ärlighetens namn endast vara oss själva. Vi bara lånar stilen från ursprungsartisterna som är svarta. Det är som med Eric Clapton och de andra. Det finns i ditt blod att spela så, men du gör din egen tolkning som vit. Om du lyssnar på vår cd, märker du att vi försöker lägga fokus på själva låten och transformera den till bluesrock. Det är det vi gör.
ZZ Top och Billy Gibbons hör till Rockys stora supportrar. ZZ Top var under många år det största bandet för bluesinfluerad rock och kommer också från Texas. Men man kan gå tillbaka till Led Zeppelin. De är bluesbaserade, ändå framstår musiken som helt egen. Det är inte ett bluesband, det är något annat som ändå lutar sig tungt mot bluesen. Det finns många andra band som använt en bluesplattform för att utveckla en egen rockmusik. Många äldre rockmusiker gör bluesrockplattor idag. Hur långt skall man gå? Skall man se vit blues som en egen musikform som spiller över till rock och folkmusik? På samma sätt som gränserna från svart blues mot jazz och soul är glidande.
Larry: På sätt och vis. Många växte upp med att spela rock ’n’ roll och trodde de spelade rock ’n’ roll när de i själva verket spelade blues. Sedan går man tillbaka till ursprungen men spelar på sitt eget individuella sätt. Därför låter det ändå annorlunda, tolkningarna är alla olika.
Du har rätt. Du kan höra grunderna där, du hör det helt och hållet i deras musik [Led Zeppelins].Vi ville göra en rockbluesskiva, men ha låtarna/orden att säga något samt vara starka och bra. Ungefär som Clapton gör.
Jag kände mig tvungen att spela rock för det var så bra betalt. Det var när jag ingick i Black Oak Arkansas. Men det var aldrig helhjärtat. Det var som att ha ett reguljärt jobb. Det var fina pengar och jag höll på tills jag fått ihop vad jag ville ha. Jag klarar alltså även det. Om du skulle betala riktigt bra, skulle jag även göra några c&w-låtar, men jag skulle inte njuta av det.
Bluesrock eller den vita tolkningen av svart blues?
Vi spelar bluesrock
Larry – Vi spelar blues men vi skuffar runt med den.
Jag förstår vad du säger. Det är en skillnad mot en svart artist. Traditionell blues kan bara lånas från ursprungsartisterna. Vi är inte svarta och det märks speciellt tydligt i sången. Många vita kan spela med den känslan, men sången är svår att kopiera. Bara svarta artister har det ”soundet”.
Du kan höra litet av Allman Brothers i vår musik. Det är en ”southern thing”, men de var inte från Texas, utan från Georgia. Jag har alltid tyckt att deras blues var riktigt bra. När Stevie Ray var ung hade han ett helt set med Allman Brothers-låtar, han gillade dem verkligen. Jeff Beck. Du hör litet av dem alla i vår musik: Allman Brothers, Z.Z Top, Clapton, Stevie Ray. Vi ville inte låta som någon annan. Som musiker stal och lånade vi av alla. Ungefär som the Beatles som tog sin vokalstil från the Everly Brothers, men de låter inte som the Everly Brothers. Något måste inspirera oss. För oss är vår musik en syntes av hela detta ”southern sound” som har rockblues i sig. En motsvarighet till B.B King när han kom ut med The Thrill Is Gone. För mig är det inte bara en bra blueslåt, det är en bra låt ur alla aspekter. Den kan spelas på vilken radiostation som helst, på bluesradio som vanlig radio. Vi försöker åstadkomma något liknande och vi har lyckats ganska bra.
Texas har alltid varit en betydande bluesstat som fostrat många verkligt betydande svarta artister och framför allt stilbildande gitarrister. Den moderna bluesgitarrens fader T-Bone Walker kom från Texas och hans profeter Gatemouth Brown och Pee Wee Crayton m.fl likaså. Hans främsta arvtagare, B.B. King, kom dock från Mississippi, men tog till sig T-Bones Texasstil. Innan dessa lade den ofantligt populära Blind Lemon Jefferson på 20-talet grunden för nästan all bluesgitarr. Nu förs Texasarvet vidare av vita gitarrister, för vilka Stevie Ray Vaughan fått samma betydelse som T-Bone hade för svarta. I Sverige kan vi titt som tätt höra Chris Hiatt som uppträder med en Stevie Rayrepteroar samt -kostymering, men han är född i Washington och bor i Arizona. Vad vi kan se finns inte samma koncentration i andra stater av idag. Hur kommer det sig att så många vita bluesgitarrister kommer från Texas?
Det var en bra fråga. För det första är Texas stort, men det finns också en speciell stil som kommer från Texas. Det är som med mycket annat, i vissa områden lägger du dig till med en viss accent (dialekt). I Texas lade vi oss till med gitarrstilar. Våra gitarrvibraton är snygga och långsamma samt innehåller mycket fraseringar, medan man i Kalifornien eller Mellanvästern är ordentligt hektiska.
Stilen blev mycket populär när Stevie Ray slog igenom. Folk hade innan dess inte brytt sig så mycket om Texas även om Freddy King kom därifrån, liksom Boz Scaggs och Steve Stiller. Texas är ett jättelikt område, men Texas har en speciell stil som folk från övriga världen känner igen, ”du låter Texas” – Texas shuffle.
Stevie Ray Vaughan var en enorm katalysator. Stevie och jag var barndomsvänner. Vi spelade gitarr och växte upp tillsammans och deltog i samma jamsessions. När man umgås på det sättet, tar alla till sig av samma stil för att man lär sig tillsammans. Det var en grupp av vänner. Jag spelade rytm och Stevie solo, och så bytte vi. Vi spelade bara shuffles och blues. Det var så vi lärde oss att spela sologitarr. Ingen behövde sjunga. Vi hade en underbar tid då. Han var fantastisk och han öppnade verkligen dörrar. Stevie lånade en hel del från andra vita Texasgitarrister, vilket aldrig kommit fram. Han var inte först.
Kenny Wayne Shepherd är den mest kända av Stevie Rays efterföljare. Efterföljarna är inte så respekterade i Texas eftersom de låter så lika Stevie Ray. Men någon måste ta vid i musikarvet.
Jag har märkt att många äldre musiker inte lyssnar speciellt mycket på ny musik. Att man knappt lyssnar längre. Det har alltid förvånat mig. Och om man lyssnar är det på gamla klassiker, eller musik som bekräftar ens gamla ställningstagande från det man en gång etablerade sig som musiker. Nyfikenheten har ersatts av självbekräftelse. I det fallet har musiker och entusiaster mycket gemensamt. Rocky Athas skiljer sig inte från mängden.
Jag lyssnar på mina gamla Freddy King och Cream. Tro det eller ej men jag tycker fortsättningsvis om att lyssna på the Beatles just för att de var the Beatles – ”Hey put a guitar on and have fun”. Också om vi inte låter som the Beatles, inspirerade de oss till vad vi är idag.
Larry: De är den direkta orsaken till att jag började.
Av ny musik lyssnar jag på allt som Clapton gör, men det är i och för sig inte ny musik. Tack vare min dotter har jag lyssnat på Maroon 5 [ett mycket framgångsrikt rockband 2004/2005]. De har bra låtar.
Larry: Jag lyssnar på Motown.
Nu pågående turné i England
Det gick mycket bra, vi hade bra publik. De kunde till och med vissa av våra låtar, vilket visar att de lyssnat på cd:n. När man har ett 90 minuters set, kan du inte göra alla dina låtar. Och folk kom fram till oss och klagade på att de inte fått höra sina favoriter. Vi ser fram emot att komma tillbaka. I England turnerade jag med mitt amerikanska band, de sitter där just nu och väntar på oss. Det är Bobby Baranowski på trummor, Guthrie Kennard på bas. På keyboard har vi en inhoppare. Vår ordinarie har cancer och måste sluta turnera.
Det är också fint på Stampen. Men bara Larry och jag kom över hit, mer som att knacka på er dörr och säga ”här är vi”. En måndag här är nog inte speciellt annorlunda än en måndag i Dallas. Vi är nöjda med 20 i publiken.
Firad rockartist med Black Oak Arkansas respektive mindre firade vit bluesgitarrist
Det möter alltid stor förvåning, när någon artist hoppar av från ett stort rockband. Mick Taylor får leva för evigt med avhoppet från the Rolling Stones och frågorna om det inte var något lurt med det i alla fall, som om han vore en looser. Vårt mått på framgång är spaltmeter och pengar. Personlig tillfredsställelse, inre harmoni samt livskontroll är inga gångbara parametrar, ens i det land som anses vara västvärldens mest socialistiska.
Rocky Athas blev erbjuden plats i Black Oak Arkansas som han sedan lämnade ett antal år senare för att ägna sig åt bluesrock. Det är lika uppseendeväckande som Mick Taylors öde. Varför gör man något sådant, lämnar ett liv i sus och dus på toppen, beundrad av alla och envar för att sedan av helt egen kraft försöka harva fram i relativ skugga?
Det var lättare med Black Oak Arkanas. Vi hade bussar och uppträdde på stora arenor. Jag var med på deras två sista album och tre av mina låtar är på deras greatest hits. Faktiskt gjorde de även en blues, men först efter min övertalning. Den blev faktiskt bra. Men jag visste att jag måste jobba hårdare när jag lämnat dem. De var så etablerade. De har gett ut 26 album. Min lön var mycket bra. Men jag hade känslan av att om jag inte då lämnade bandet för att göra min egen musik, kommer jag aldrig att göra det. Jag slutade och fick så slutligen göra vad jag ville göra. Jag gjorde sedan olika projekt, bl.a. med Glenn Hughes [från Deep Purple] samt ett 2002 med Double Trouble [Stevie Ray Vaughans gamla kompband] och Buddy Miles under namnet the Blues Berries. Vi gjorde en cd och turnerade i sex veckor tills Buddy fick hjärtproblem och måste sluta.
Vi skriver allt vårt material. På nya skivan på JSP finns i alla fall en standardlåt, en gammal klassiker, I’m In Love Again [skriven av Dave Bartholomew för Fats Domino]. Vi gör den dock annorlunda, akustiskt. Det finns en till skriven av Thomas Dorsey.
Om det populära ämnet integration
Rocky Dino Athanasakos är mitt riktiga namn, men det är lättare att komma ihåg Athas. Min far är född i Grekland. Jag är född i Dallas, Texas. Min pappa har aldrig lärt mig grekiska. ”Vi lever i Amerika nu” sade han. ”Prata engelska”. Min mamma är en amerikansk indian. Hon var rödhårig, men vi har inga rödhåriga i familjen.
Anders Lillsunde / foto: Lars-Erik Örthlund Jefferson #145
