I Jefferson nr 71 (s 20) nämndes en”fruktansvärd bra munspelare”, Pepe Ahlqvist. Jag ska låta Pepe berätta om sina många band och musikaliska förebilder. På förhand är det nödvändigt att säga att Pepe är den bästa bluesharpisten och den mest auktoritativa bluesmusikern i Finland. Han har spelat i tjugo år och inspirerat flera finska munspelare.
Den här intervjun gjordes i december 1985. Just när jag översätter den till svenska, har vi tillsammans gjort ett radioprogram för finska Rundradion, där Pepe och Kalle Jämsen spelade och vi pratade runt samma saker som i intervjun.
Erkki Sironen (ES): Hur blev du intresserad av blues?
Pepe Ahlqvist (PA): Den första artisten var John Mayall, det måste ha varit den där skivan med Eric Clapton. Det var cirka 1965 eller -66, då var jag ännu inte 10 år gammal. Min kompis hade en syster som hade en magnetofon och vi lyssnade på bandningen oupphörligt. De följande tre åren experimenterade vi på alla slags munspel, men det var först -68 jag äntligen fick tag på en riktig bluesharp. Jag har aldrig haft någon lärare, vi bara köpte olika munspel och försökte få ut toner. Så jag var en bluesfanatiker redan vid 10 års ålder, jag spelade i olika band med mina kompisar i Nastola (som ligger nära Lahtis, 100 km norrut från Helsingfors). Vi spelade i källare och tränade hårt.
De första banden
Det första bandet hette FIRE BLUES med bl a bröderna Jouko och Jarski Poutiainen (Pepes kusiner). Dessutom hade jag också några kompisar i Lahtis. Jag mötte Roope Rossi, som då spelade gitarr och inte trummor ännu. Det andra bandet hette RINTAVIKA det var cirka 1970-71. En demobandning vi gjorde spelades i finskaRundradion 1971. Vi spelade i skolorna och på danser, där det brukade spela två band; ett band som spelade dansmusik och ett annat band som spelade ”popmusik” för den yngre publiken.
Vår stil var Chicagoblues, men jag hade lyssnat lite på Sonny Terry också (han var den förste svarte munspelaren som jag lyssnade på). Jag lyssnade på Paul Butterfield, Rod Piazza (med Bacon Fat), men den största förebilden var Rice Miller. Därefter fortsatte jag med Little Walter. Det här var alltså cirka 1972. I de två versioner av Pintavika som jag spelade i 1970-72, spelade bl a Risto Pesonen bas, jag spelade munspel och sjöng och vi hade också piano, kompgitarr och trummor. Senare spelade Roope Rossi och Jouni Leino gitarrer i Pintavika. (Nu spelar de båda i Urban Blues Band, se Jefferson 71 s 20.)
Vi spelade alltså i Lahtis och i närheten. Mellan de här två versioner av Pintavik spelade jag i en countrybluestrio, YOLK med Kalle Jämsen på gitarr och Seppo Sillanpää på gitarr eller fiol. Vi spelade omkring Lahtis och det var 1971-72. Nuhar jag börjat med Kalle igen och vi har haft otaliga spelningar från och med 1983.
Skivdebuten
Är 1973-74 spelade jag i ett legendariskt lokalt rockband som hette CHARLIES. Jag spelade munspel och i själva verket fick jag göra min skivdebut med Charlies år 1973. Då var jag 17 år. Låten hette ”Karjakko Moisio (= ”Vallflickan Moisio” på svenska), den finns på en finsk samlings-LP, men den är slutsåld. Det var egentligen ingen blues, utan en countrylåt!
Chicago Overcoat
Så blev det CHICAGO OVERCOAT åren 1975-80. Vi spelade Chicagoblues, det var låtar av Little Walter, Rice Miller, Muddy Waters, Howlin’ Wolf och andra i den här stilen. Musikerna var fortfarande från Nastola eller Lahtis. Vi började med Jaska Heinonen gitarr, Roope Rossi trummor, Risto Pesonen bas och jag själv på munspel och sång. Vi fick ganska mycket publicitet, jag tror att vi aldrig haft så mycket. Under de fem eller sex åren på slutet av 70-talet spelade vi mycket ofta (för ett bluesband) på olika klubbar, studentställen i södra och mellersta Finland. Efter att ha gjort en EP (1975/76) och två LP (under åren 77-79), fick vi allt flera spelningar. Vi var också på TV och dylikt. Därefter blev det rock- och jazzfestivaler. Vi spelade bl a på Pori Jazz Festival 1978 och Seinäjoki Provinssirockfestivalen 1979.
Det första vi gjorde var en EP för Finnish Blues Society. Vi gjorde den redan på våren 1975, då ordföranden i FBS (Juhani Aalto) såg oss spela i Helsingfors. Egentligen gjorde vi den i Lahtis och EP:n (EP FBS 201) kom ut först 1976. Jag tror att den är slutsåld sedan flera år tillbaka. Timo Kakko (kompgitarr) kom med i bandet då och nästa år kom Lasse Maatala (piano).
ES: Jag minns att ni spelade på TV i ett omtyckt rockprogram, Iltatähti. Ni fick spela flera låtar och det var den första gången jag såg er.
PA: Jo, det gjorde vi live i Tammerfors 1976. Efter det skickade vi en demobandning till ett finskt skivbolag, Love Records. De blev intresserade Och vi gjorde vår första LP 1977 i Microvoxstudion i Lahtis. Den andra LP:n fick vi göra i Love Records-studion i Helsingfors, det var 1978/79. Vi producerade båda skivorna själva och jag tyckte de var helt okej då. Jag menar att vi var nöjda med inspelningarna. Vi vann i ett TV-program, Levyraati, som presenterade lätt musik för en liten studiopanel en gång i månaden. (Andra LP:n valdes till veckans rockskiva i maj 1979.) Publikens reaktioner var väldigt positiva på våra spelningar.
ES: Jag såg Chicago Overcoat flera gånger live åren 1978-80 och jag kan säga att stämningen aldrig var sval.
Pity The Fools
(PA): Vi fick spela i ett annat TV-program 1979, men på våren 1980 upplöstes Chicago Overcoat. Kvar blev bara jag, Jaska Heinonen och Roope Rossi. Då mötte vi Super Blues Band på Järvenpää-festivalen (Puistoblues 1980) med bl a sologitarristen Rauno Selamaa och basisten Pekka Kokkonen. Vi jammade där och snart hade vi ett band med namnet PITY THE FOOLS. Nu sjöng också Jaska, Rauno och Pekka en och annan låt på egen hand. Vi spelade i ett par år, det var ungefär samma ställen i södra och mellersta Finland. Jo, Pity The Fools var också ett jävligt bra band, vi spelade Chicagoblues, men nu hade vi några modernare låtar och helt nya arrangemang.
ES: Jag såg er ett par gånger och jag minns att ni spelade live i Lahtis och det blev utsänt i finska Rundradion. Jag har det fortfarande på kassett. Då hade du två verkligen bra sologitarrister, Jaska och Rauno. Så det blev mera omväxling med tre solister; du spelade munspel i många stilar (bl a kromatiskt), Jaska lirade King-influerade saker och Rauno spelade mycket fin Buddy Guy och Robert Nighthawk.
PA: Men trots allt blev det slut med Pity The Fools på hösten 1982.
Till Kalifornien
I januari 1982 var vi i Stockholm, då George Smith var där. Jag jammade med honom på Studionkonserten och vi blev vänner. Jag beslöt att fara över till USA med mina kompisar (bl a munspelaren Helge Tallqvist från nuvarande Telecaster Combo) för att få känna George och andra munspelare bättre. Vi var i Kalifornien i augusti 1982 (se Blues News nr 80-81). Vi var i Los Angeles, men också i San Francisco. I L.A. jammade jag på fem klubbar och i Frisco på två ställen och jag trivdes lika bra därsom i Finland. Jag spelar med samma ös överallt. Jag var alltså där för att lära känna George och det kromatiska munspelandet bättre, men vi bekantade oss också med Bill (William) Clarke och Rod Piazza. Jag uppskattar dem båda, de är mycket skickliga munspelare.
Jag minns att när jag först jammade med Bill mottog publiken mig mycket bra. Kanske var det också lite exotiskt att man kommer från ett så fjärran land som Finland och spelar blues på munspel, jag vet inte… I L.A. var inte alla band lika bra. T ex på Ricky’s & Laura’s Lounge spelade ett svart husband som kunde varit bättre, men de kända artisterna har vanligen bättre band (Rod Piazza, Smokey Wilson osv). Det finns bra bluesmusiker som är vita och bluesmusiker som inte är så bra som är svarta.
Munspelare i Kalifornien
George Smith har influerat otaliga munspelare i hela Kalifornien. Vi mötte i San Francisco Mark Hummel och Rick Estrin, som influerats av bl a George Smith. Men i Chicago finns det väl inte så många unga (svarta eller vita) munspelare som i Kalifornien. (Detta baserar Pepe på de nya bluesskivor som kommer. Han har ännu inte själv varit i Chicagp.) I Kalifornien jammade jag alltså med bl a Rod Piazza, Bill Clarke, George Smith, Doug MacLeod, Shakey Jake, Little Charlie och Mark Hummel.
ES: Med vilka svarta musiker har du jammat har i Finland?
PA: På 70-talet med Champion Jack Dupree och på 80-talet med Louisiana Red, med Buddy Guy & Junior Wells, med Little Willie Littlefield, med George Smith i Sverige, och med Willie Mabon i Jyväskylä 1983. I Jarvenpää Puistoblues Festival har jag jammat med Jimmy Johnson och Taj Mahal. Jag har också jammat med otaliga finska musiker och Rolf Wikström och Spencer Bohren.
Spelar mera modern blues nu
I början av 1983 grundade jag PEPE AHLQVIST BLUES BAND med Jarski Poutiainen bas, Jouko Poutiainen gi tarr, Jaska Heinonen gitarr och Roope Rossi trummor. Vi spelade mycket modern blues i James Cotton-stil. Därtill upplivade jag countrybluesgrejen: från gamla Yolk kom Kalle Jämsen med och nu har vi spelat i tre är tillsammans under namnet PEPE AHLQVIST-KALLE JÃMSEN Duo Under de senaste åren har jag gjort mycket studioarbete med olika finska rock/bluesband (t ex Meatballs, Antero Jakoila, Honey B & T-Bones). Under åren 1983-84 ledde jag alltså Pepe Ahlqvist Blues Band, och musikerna var från Lahtis. Men mitt nyaste ban PEPE AHLQVIST BAND som jag grundade på sommaren 1985, består av unga musiker , som bor i Helsingfors. Vi baserar oss på blues, men vi spelar i en mycket modern och funkig stil, jag har t ex en keyboardspelare och en saxofonist, vilket jag aldrig haft förut.
ES: Jag såg er i oktober 1985 i Helsingfors och det som ni spelade var tajt och professionellt, men jag tror att publiken inte visste att du nu spelar så modernt. Jag tror att de var förlägna, kanske hade de väntat på 50-talets Chicagoblues á la Chicago Overcoat.
Diskografi med Pepe Ahlqvist (icke fullständig)
Med Chicago Övercoat: EP EBS ?01 (1976), Chicago Overcoat, LOVE LRLP 268 (1978); Eyesight To The Blind, LOVE LRLP 297 (1979).
Med Pepe Ahlqvist-Kalle Jämsen Duo: en singelsida (Sweet Home Chicago) på Järvenpäan Blues-Jazz Diggarit (JBJD 1) (från 1983); en låt på den finska folk & country-LPzn (Step It Up And G0) (från 1985).
PS. Pepe telefonerade mig den 10 mars och sade att han har ett nytt band: PEPE AHLQVIST BAND (Kurt Tulikallio gtr/vcl; Bubbe Strandenberg bs; Kyösti Toivanen dms och Pepe Ahlqvist vcl/hca). ”Vi spelar modern blues, vi har lite funk i vår stil plus egna arrangemang”.
DS. I Jefferson 130 kan du läsa fortsättningen på Pepe Ahlqvists historia
