Onsdagen den 11 februari framträdde Violet Green and allbetween på Crescendo i Norrköping inför ett utsålt hus. Bandet består av sex kvinnliga medlemmar som hanterar sång; gitarr; banjo; tenorsax; keyboards; basgitarr och trummor. Initiativtagare till projektet är sångerskan och gitarristen Ulla Wrethagen, för regin svarar Johan Sundberg och manus står Lena Ollmark för.
En föreställning framförd av Violet Green and allbetween
Onsdagen den 11 februari framträdde Violet Green and allbetween på Crescendo i Norrköping inför ett utsålt hus. Bandet består av sex kvinnliga medlemmar som hanterar sång; gitarr; banjo; tenorsax; keyboards; basgitarr och trummor. Initiativtagare till projektet är sångerskan och gitarristen Ulla Wrethagen, för regin svarar Johan Sundberg och manus står Lena Ollmark för.
Man hinner gå igenom över 100 år med framstående kvinnliga artister allt ifrån Ma Rainey till Amy Winehouse. Förutom att de skickligt framför valda delar ur dessa kvinnors musik så förmedlar man information om dessa med ett bildspel som projiceras på en stor filmduk och där alla medlemmar i bandet kort och koncist berättar till bilderna. Bandet har tre skickliga vokalister, Jenny Fall som även spelar banjo; Ulla Wrethagen samt Anna Hammarsten på keyboards, som kompletterar varandra väl.
Första halvan av föreställningen omfattar i stort sett förkrigstiden och inleds som sagt med en blues av Ma Rainey som hon säkert sjöng redan i början av förra seklet i någon av de Vaudeville-shower som var vanliga i sydstaterna på den tiden. Smithdamerna (Mamie, Bessie och Trixie) finns förstås med och där inleder man med Mamies Crazy Blues som var den första skivan med en svart kvinnlig sångerska som rönte enorma försäljningsframgångar på den tiden. Anna framför den och Trixies My Man Rocks mycket bra.
Jenny, som kanske är den mest karismatiska vokalisten i bandet, tar sig an Bessie i Wild About That Thing. Snacket mellan låtarna anspeglar mycket på den humor och dubbelbottnade texter som dessa s k klassiska bluessångerskor står för där den sexuella frigjordheten tar en stor plats. Egentligen ganska otroligt att det annars så pryda Amerika lät detta passera utan större protester. Nu riktade sig dessa sångerskor nästan uteslutande till den svarta befolkningen och samtidigt såg ju naturligtvis den penningstinna skivindustrin att här fanns det en potentiell marknad. När pengarna styr så ställs alla moraliska aspekter åt sidan, som tur är för oss i detta fall. Sppecciellt när det gäller en sångerska av Lucille Bogans (även känd under namnet Bessie Jackson) kaliber där Jenny sjunger B.D. Women Blues och Ulla tar sig an en av bluuesens mest vågade texter i Shave `em Dry. Lite mer humor ligger bakom Alberta Hunters My Handy Man och Victoria Spiveys Any Kind Of Man, bägge framförda med sång av Jenny. Första set avslutar man med att Anna och Jenny delar på det vokala i Sippie Wallace fina Women Be Wise och Jennys tolkning av Ida Cox i Wild Women Don´t Get The Blues.
Efter pausen så befinner vi oss i tiden från krigets 40-tal fram till idag. Man inleder med en annorlunda version av When The Saints med solosång av Jenny till de övrigas bakgrundssång och handklapp – tankarna skall föra oss till Mahalia Jackson. Den här tiden innebar att banden blev större och musiken med swing- och jumpbetonad till det vi kallar Rhythm & Blues som senare övergick i Rock ´N´ Roll och även Soul. Här har man hittat en fin, men lite obskyr låt med pianisten och sångerskan Camille Howard, Shrinkin´ Up Fast som Jenny hanterar skickligt. Låtvalet gör ju att det blir extra intressant i o m att man inte enbart valt dessa kvinnors största succéer ur försäljningssynpunkt utan tagit fasta på originalitet i första hand.
Nu följer dock ett avsnitt där man fokuserar på kvinnliga sångerskor som var först med att spela in låtar som några år senare skulle visa sig bli stors skivframgångar för olika manliga artister. Som exempel får vi Ann Coles Got My Mojo Workin´, Big Mama Thorntons Hound Dog och Big Maybelles Whole Lotta Shakin´ Goin´ On. Männen som stal all framgång var ju Muddy Waters, Elvis Presley och Jerry Lee Lewis. I de sista två fallen handlade det ju om att nå över till den vita, köpstarka tonårspubliken. I takt med tiden blev ju kompet mycket hårdare och tuffare och nu ges Elsie Petrén på sax och Ulla på gitarr mer framträdande roller.
Etta James får sin del i historien i Jennys framförande av den kanske lite med udda låten Nobody Loves You Like Me. En av de kvinnliga pionjärerna är förstås Memphis Minnie som var en av de allra tidigast att traktera el-förstärkt gitarr. Ulla porträtterar henne fint i en av hennes senare produktioner, Kissin´ In The Dark. En annan ”vild” gitarrist var Sister Rosetta Tharpe som Ulla hänrycks av i Up Above My Head.
Snabbt över till 60-talet och the Queen of Soul – Aretha Franklin, nu är musiken betydligt mer funky och Elsie låter som en hel blåssektion bakom Jenny i Respect. Bonnie Raitt och Janis Joplinfår också sin beskärda del av 60-talet i Annas tolkning av Might Tight Woman och Jenny som tar hand om Ball And Chain, en Big Mama Thornton låt som Janis sjöng så kraftfullt. Här får Ulla tillfälle att både spela slide-gitarr samt trampa på wah-wahpedalerna. Rehab, en av Amy Winehouse stora nummer, ges ett tungt komp till Jennys sång.
Som avslutning har man valt vilda versioner ur Tina Turners repertoar – Nutbush City Limits och Proud Mary, den senare helt i Ike & Tinas version. Har svårt att se någon annan än Jenny som kan tolka Turners på det här sättet – starkt! Ett extranummer, verkligen ett ovanligt sådant, får vi i Precious Memories ur Sister Rosetta Tharpes och Marie Knights sångbok.
En eloge till samtliga bakom detta projekt, det framförs alldeles utmärkt musikaliskt och lagom fyllt med information och bilder för att trollbinda publiken. Missa dem inte!
