JAZZ & BLUES ALL STAR FESTIVAL
Skeppsholmen, Stockholm
30 augusti
J&BASF var tradition åren 1980-2000, alltid på ”Holmen” under ledning av Bosse Stenhammar. Fanfar för Bosses son Jocke Stenhammar, som i år väckte festivalen till liv igen. Mycket folk hade tagit sig ut till Skeppsholmen, trots att regnet hängde i luften under eftermiddagen. Första akt jag såg var Kustbandet, och dem bör jag ha sett 1980 också, för kapellmästaren Jens Lindgren berättade anekdoter från det året och andra år de spelat där. Deras New Orleans-betonade struttiga sväng och bastuba gick i repris många gånger. Årets vokalist, Kiralina Salandy, passade väl in i konceptet.
Dagen innan festivalen hade DN en helsida om nästa band, Sunnan, där en annan son till Bosse Stenhammar, Pär, är sångare. Sunnan har jobbat i fyra år med att färdigställa sitt debutalbum ”Cinema”, och denna kväll var det skivsläpp. Jag tyckte det lät anglo-saxiskt i modern tappning. Pink Floyd-influerat fyllde omgivningen på med, med fet reverb på gitarren. Stämsång här, drömskt där, och sång i megafon förekom. ”Western soul” kallar de sitt koncept. Ett spännande band! Här skedde också festivalens invigning anfört av konferencieren (trumpetaren) Peter Asplund, och med de två Stenhammar-bröderna på scenen.
Estradören Tommy Körberg tolkade Olle Adolphson, Cornelis etc på sitt personliga sätt. Inget för mig. Men hans pianist, Carl Flemsten, fångade med soloinpass utöver det vanliga.
Amanda Ginsburg kompades av excellenta Filip Ekestubbe, Anders Krogh Fjeldsted, Snorre Kirk. Jag gick från noll till 100 med hennes framträdande. Får skämmas att jag inte uppmärksammat denna scenpersonlighet tidigare.
Efter den bedårande Ginsburg och hennes trio intogs scenen av Tilde Schweitzer Big Band med gäst Jonas Kullhammar. I programmet med tillägget ”and the absolute blues”. Något som motiverade det tillägget hittade jag dock inte. I alla fall var det ett explosivt band med 100% originalkompositioner. Kullhammar är bland det bästa vi har inom jazz i landet och de unga bandmedlemmarna var mycket bra (vad annat?). Tilde spelar trombon, komponerar, och har redan gjort sig ett namn inom svenska jazzkretsar.
Erics Bluesband med Mats Ronander avslutade kvällen. Lite antiklimax blev det för mitt vidkommande när det visade sig vara the Mats Ronander Show, med Eric Hansson reducerad till kompgitarrist. Det blev långgrunt, bluesen nådde inte några djupare vatten. Allt det som är Erics kännemärke i framförande och texter fick vi inget av. Men Ronander drar ju publik. I extranumret ”Blow wind blow” var det rejält tryck i alla fall.
31 augusti
Magnus Lindgren By Four blev min första akt, vilken kick! Inledningen innehöll knäckande solon på både bas (Josef Karnbäck), piano (Daniel Karlsson) och Magnus på sax. I en låt inleder Magnus solo på flöjt och jag bara undrar; ”hur gör han”? I en egen ballad plockar Magnus fram klarinetten och man bara fortsätter att häpnas. Så fortsätter det…stående applådorkan efter sista låten.
Med Johannesson Schultz Berglund & Karlzon var det dags för en ”supergrupp”. Fyra virtuoser på sina respektive instrument. Det visar sig redan i inledande ”PJs 5a”, med soloinsatser från var och en. ”Martins maskin” var den låt som grep mest tag i mig, lugn och dominerad av Max Schultz vassa gitarr gav den vibbar till både Peter Green i ”Albatross” och Santanas ”Samba pa ti”, men var ändå helt sin egen.
Oddjob, för dagen med en vikarierande basist valde musiken före prat. Mellansnack dock från Per ”Ruskträsk” som visade på självironi och självdistans rörande alla utmärkelser och priser de fått de senaste åren. Ett bra set där låtarna från ”Folk” stack ut lite mer än övriga alster. Lars Skoglunds solokortis, det intensiva blåsunderstödda trumsolot var något utöver det vanliga.
Fredrik Lindborg Trio med Stråkkvartett och Lisa Nilsson hyllade Georg Riedel och Lars Gullin. Festivalens överraskning, fantastiskt bra. Lisa befäste sin enorma vokala kapacitet. ”Telegram för fullmånen”, med Georg Riedels musik och Cornelis Vreeswijk text, har jag hört henne i förr men i kvällsskymningen blev den extra laddad. Fredrik Lindborg är en utmärkt saxofonist och stod även för de mest originella och egensinniga solona under denna festival. Kuriosa: En ej inspelad Gullinkomposition med text av Cornelis premiärspelades.
Scott Hamilton & Janne Lundgren lyckades inte riktigt fånga mig. För sval och tillbakalutad jazz för mig. Att de flesta inte höll med mig märktes med tanke på de översvallande publikovationerna
Lina Nyberg Kvartett bjöd på ren vokalakrobatik. Hon har verkligen mejslat ut en egen stil vokalt inom jazzen. Det blev flera alster från Kurt Weil; ”Surabaya Johnny”, ”Mack the Knife” och ”Pirate Jenny” med personlig touch.
Roffe Wikström körde ett set av ”greatest hits-karaktär”, hans kändaste och oftast spelade låtar. Bra givetvis och en enorm publikrespons, stående ovationer och extranummer. Själv tycker jag det varit kul med något från t ex ”Ballader och bröl” och ”Istället för tystnad”.
Festivalen avslutades av Nils Landgren Funk Unit som passade på att fira 30 år som band. Premiärspelningen skedde på Skeppsholmen på 1994 års festival. ”We want the funk” skanderade en trogen skara nedanför scenen redan då det riggades…och det fick de.
Att det var ett undanträngt behov som blev verklighet med festivalen på Skeppsholmen verkar vara ett faktum med tanke på den enorma tillströmningen av en lycklig publik och lika lyckliga artister som strålade för att de åter fick uppträda på Skeppsholmen. ”En scen med världens vackraste bakgrund”, var det någon som uttryckte.
Som helhet två mycket fina kvällar och ljudet var fantastiskt bra.
TOMMY LÖFGEN, text 30 augusti
BO MAJLING, text och foto 31 augusti
BO TYREVALL, foto 30 augusti
