Spoken word-artisten aja monets framträdande på Fasching (och första i Sverige) var mer ”militant” än hennes debutskiva ”when the poems do what they do”, vilken jag recenserat på hemsidan augusti 2024. Den nominerades till en Grammy 2024 i kategorin Best Spoken Word Poetry Album. Att se henne framföra poem från skivan live gav förstås ytterligare dimensioner; miner, gester, dramaturgi. Musikerna var inte desamma, men de fyllde sin uppgift fullt ut att skapa ett musikaliskt landskap åt monet. Sällan har väl ett ”komp” fått så mycket applåder efter en så minimalistisk insats (obs ej ironiskt). I ett sista nummer, utan monet, fick de tillfälle att visa vad de kan; Peter Somuah, trumpet (påminde om en ung Lester Bowie); Enzo Carniel, flygel/Rhodes piano (en av Frankrikes bästa jazzpianister); Ildo Nandja, kontrabas (iförd grå kavaj och grå filthatt [pork pie hat] liknade han Charles Mingus); Niek de Bruijn, trummor.
Med blomsterprytt mikrofonstativ och notställ var aja monets huvudbudskap försoning mellan raserna i the Divided States of America – och resten av mänskligheten. (Något dito om religionernas inverkan kunde jag dock inte uppfatta.) Men som i introduktionen av ”black joy”: ”black is more than colour, it´s revolution, it´s black joy”. Just det här stycket påminde arrangemanget/soundet faktiskt mycket om något från en Gil Scott-Heron-platta. ”joy is the blues – – – joy is a hell of a lot of other things, it´s your mama – – – joy is a song anywhere, is pasteles with black beans or a patty and coco bread…”. Som avslutning drog hon med publiken, så att vi mässade ”Our joy is together, our joy is together…”.
Ett av poemen monet presenterade utförligt var en dikt byggd på Langston Hughes´ ”(This is for the) kids who die” från 1941, som hon omarbetat till ”for the kids who live”. Detta var tänkt att avsluta albumet, men i studion, berättade aja, klarade hon inte av känslomässigt att prata in texten. Därför är versionen som avslutar albumet instrumental. På Fasching framförde monet dikten – ett känslosamt framförande om något som rörde monet och basisten till tårar, säkert några i publiken också.
monet inledde kvällen med att presentera sig och sitt skrivande (hon är författare också) och jag tyckte mig höra att hon sade orden ”blues poetry”, men det kan ju ha varit en freudiansk felhörning? Men Fasching använde också ”bluespoet” i sin programpresentation. Som sagt, en stark och underbar konsert som varade i två timmar utan paus. Jag var glatt överraskad att så många sökt sig till Fasching för att uppleva en så nyetablerad artist.
Text och bild: Tommy Löfgren
