Roffe Wikström firades på sin 75 -årsdag med ett ”Ja må han leva” av en sjungande publik när han beträdde scenen. Han såg nöjd men lite generad ut. Med sig hade han Niklas Medin på piano, Martin Jonsson trummor, Ulf Ivarsson bas och Erik Mossnelid hammondorgel. Det skulle senare ansluta gästmusiker som han spelat med genom åren. Alla i bandet och gästerna presenterades utförligt, ibland med hemort, specialintressen och hur många år de spelat ihop.
Spelningen inleddes med ”sound check-låten” ”Starka band”. Det tog några låtar att få ordning på ljudet, ”Leva som en luffare” och ”Inte en spänn på fickan” blev lidande av att vara för mycket av en ljudvägg. Niklas Medins pianosolo i den senare nådde inte riktigt fram i de höga decibeltalen.
Från och med fjärde låten, livefavoriten ”Vi ska bygga upp en kyrka”, var volym och balans mellan instrumenten bättre. Efter den var det dags för första gästen, Bernt Andersson och hans munspel. Bernt fanns med i tre raka låtar, ässen ”Så skönt, så skönt”, ”Hela mitt liv” och ”Bluesman”. Efter en trevande början fick han ordning på lungorna och blev bara bättre och bättre. Niklas Medins solo i ”Bluesman” kom nu helt till sin rätt med det bättre ljudet. Tre utropstecken av tre från mig!!!
Näste gäst var gitarristen Jonatan Stenson som fanns med som gitarrist hos Roffe första gången 1994. Då fanns även nyligen bortgångna Ingemar Dunker och Pelle Piano med i bandet. Vi fick bland annat höra ”Dom stjäl våra liv”, en låt som Roffe berättade blev populär på landets fängelser. Jonatan framförde också en egen musikalisk hyllning till Roffe, med massor av feeling och makalöst fint gitarrlir.
Slim Notini var näste gästande, en svensk bluespionjär och en av Roffes stora förebilder redan i tonåren. Roffe spelade först i hans grupp Slim´s Blues Gang och Slim var sedan med i Roffes Hjärtslag. Roffe introducerade honom som mannen som erbjöds fast anställning i Howlin´ Wolfs band och berättade om hans medverkan som pianist på Magic Sams ”West Side Soul”, ett av blueshistoriens allra bästa album.
Slim inledde med en egen hyllningslåt till Roffe innan han drog igång två pianoblues från sina förebilder Meade Lux Lewis och Albert Ammons. Kul att se hur mycket trummisen Martin Jonsson njöt av att lira dessa ihop med Slim, med blicken på Slim hela tiden och ett leende som satt som klistrat.
Den yngre bluesgenerationen representerades av Fredrik Karlsson och Lisa Lystam. Fredrik som upptäckte Roffe när han gick på Rytmus i Norrköping tog sig an ”Jag älskar dig ändå” och ”En helvetes vacker kvinna”. Bra vokal och bra gitarr, Fredrik valde att göra de båda ”på sitt sätt”. Ett bra drag då ”Jag älskar dig ändå” i versionen från ”Magaza stomp” är omöjlig att nå upp till. Fredrik och Lisa gjorde ”Jag tror du ljuger nu” som en duett, där Lisa också plockade fram munspelet som hon behärskade till fullo. Låten avslutades med talande rap och sensmoral från Roffe. Willie Dixons ”I just want to make love to you” blir på svenska i rak översättning “Jag vill bara älska med dig” och en duett mellan Lisa och Roffe. ”Kom till mig kvinna” med Lisa på lead blir till ”Kom till mig älskling”.
Conny Bloom presenterades som en av de elektriska pojkarna. Faktum är att det sprakade om honom i kvällens hårdaste kross ”Allt är gjort av plåt”. En låt Roffe skrivit ihop med Stefan Sundström och som jag hörde första gången med Roffe på en ”Nej till EU-samling”. Conny Bloom visade i nästa låt ”Blues är allt jag har” att han har en riktigt blå ton i sin gitarr. Otippat bra, enligt några bluespuritaner jag språkade med. Bernt hade nu fått upp trycket till max och stod för ett grymt munspel (precis som på studioversionen från 1992). Roffe berättade innan låten hur mycket radioserien ”I Blueskvarter” betytt för honom och då inte minst känslan när signaturen ”Trouble in mind” med Big Walter Horton på munspel och Robert Nighthawk på gitarr drog igång på onsdagskvällarna hösten 1964. Att ”Trouble in mind” utgör inspiration till ”Blues är allt jag har” går inte att ta miste på.
Ordinarie spelning avslutades med ”Hej och hå”, men följdes av två extranummer. När tonerna från det sista extranumret, ”Solidaritet”, hade tonat ut och taklamporna i Nalen tändes så hade Roffe och bandet stått på scenen i 3 timmar och 20 minuter i sträck. Klar ”Springsteenklass” på konsertlängden.
Det är bara att tacka Roffe för showen. Att hans gitarr och vokal höll klass rakt igenom under kvällen har jag inte nämnt, men så var givetvis fallet. Bra mellansnack också. En alert 75-åring!
BO MAJLING, text
BO TYREVALL, foto
