Kontrasternas aftnar
25/9 OAKVILLE w. guest MATS QWARFORDT
Vallentuna Kulturhus / arr. Vallentuna Bluesförening
26/9 TOVE GUSTAVSSON BAND
Skans kvarn / arr. Stockholms Bluesförening
Vi stökar undan Coronan först. För min del var det comeback för livemusik sedan 11 mars. Caféet i kulturhuset höll strikt på 50 betalande och biljetterna sålde slut i förköp. Skans kvarn (schysst restaurant vid Gullmarsplan/Skanstullsbron) skyltade med handsprit före beställning och håll avstånd! Men mer än 50 publik var det nog denna kväll. Det var fullt vid alla bord – men inga stående, det ska sägas. Klart var att suget efter levande blues är stort. Behöver väl knappast sägas att publikresponsen var stor på båda hållen.
I Vallentuna alltså lokala favoriterna Oakville, som bjudit in munspelsvirtuosen och sångaren Mats Qwarfordt. Lokala och lokala – bandet skulle platsa på i stort sett vilken festivalscen som helst. De består av Jon Eimre, vo/g; Sten Tempelman och Richard Hagson, gitarrer; (för kvällen) Samuel Laxberg, bg; Björn Gideonsson, dr. Repertoaren är rätt unik för ett svenskt bluesband: låtar av Blind Willie Johnson, Estes, Blind Lemon, Son House, men även en låt av Fats Domino (”Sick and tired”) och en Otis Rush, rullade förbi. Visserligen fick vi höra Jons favoritlåt ”Shake ´em on down” (McDowell), men med sin tordönsröst tar jag mig ändå friheten att dubba honom till ”Jon the Revelator”.
Mats Qwarfordt satt med hela andra setet, där han inledde med ett solostycke för munspel, ett slags skillingtryck, ”Med ängslan, sorg och besvär”. I Skip James´ ”Cypress blues” spelade Mats m´bira (sanza, tumpiano). En annan låt, vänd till publiken: ”Nu en New Orleans-klassiker” – och vänder sig till bandet: ”…och ni kommer in på F-et”. ”My bucket´s got a hole in it” var låten. (Nog tyckte jag bandet kom in på ett struket G, men osvuret är bäst.) Samspelet mellan Mats och bandet var beundransvärt, för som mest hade de väl komponerat en låtlista.
Med Tove Gustavsson Band byter vi planhalva. Från urblues och sacred till blues av modernt snitt – dvs en americanamix av blues, pop/rock, country och singer/songwriter. Tove (porträtterad i nr 200) har inga problem att växla mellan stilarna och hon har en naturlig scennärvaro. Rolig att se på och att lyssna till. Bandets medlemmar är desamma sedan starten och supertajta; Jens Frithiof och Matte Gustafsson på gitarrer, Surjo Benigh, bas/körsång, och Kjell Gustavsson, trummor/körsång. Bluesigast blir det när Tove plockar låtar från Koko Taylor, Otis Rush och Ray Charles. Merparten av repertoaren är skriven av Tove själv eller tillsammans med någon. Tove hyllade också en av sina stora förebilder, Jenny Bohman, med två av Jennys låtar. Premiär var det för en ny singellåt, ”All the things”, skriven av ”Skanky Fred” Karlsson. Behöver nog lyssna några gånger till för att den ska sätta sig, som ofta är fallet för min del med musik inom det svårdefinierade området ”mera rock än blues”. Den satt fint inom bandets breda register, av publikens ”cheers” att döma.
Straight outta Löfgren
