För några år sedan var jag i Eslöv och såg bland annat Rolf Wikström uppträda. Närmast scenen stod ett brett band med tjejer. Ganska snabbt utsåg Roffe en tjej till sin ”samtalspart” till hennes och de andras omåttliga förtjusning. Spelet dem emellan fick mig att nästan glömma musiken. Det som då också väckte min uppmärksamhet var att delar av publiken inte var den traditionella bluespubliken samt att vissa hade åkt rejält långt för hans skull.
På hans releasefest nu i mars på Fasching var borden närmast scenen upptagna av i huvudsak tjejer. Även här utsåg Roffe bland dem en ”samtalspart”. Det var en märkbar skillnad mellan killar och tjejer. Tjejernas miner visade att de var med på noterna, medan killarna förhöll sig mer avvaktande. Det slog mig att Rolf skapade samma relation som svarta artister gör med sin publik. Han nöjer sig inte med presentatörens roll. Han jobbar nästan fysiskt.
Såhär har det varit så länge jag sett Rolf uppträda alltsedan tidigt 80-tal, men det är först nu jag börjat reflektera över Rolf och hans publik. På samma sätt är det först nu jag börjat reflektera över Rolfs ställning inom svenskt musikliv. Han är en av våra stora artister och har varit så i många år. Det är inte så märkligt att han slog igenom i mitten av 70-talet när bluesintresset blomstrade upp på allvar. Det märkliga är att han behållit sin position under närmare 30 år, med i huvudsak en smal musik långt utanför huvudfårorna. Nu när nya skivan släpptes var han på TV 4 både för intervju och uppträdande.
Rolf har haft en professionell inställning hela sitt liv och har en insikt som få inom den svenska musiken. Han är dessutom mycket väl påläst i sin blueshistoria. Han tog även del i den affärsmässiga delen av branschen genom att ta en styrelseplats i skivbolaget MNW, där han var en av deras bästsäljande artister.
Trots sin långa karriär har Rolf aldrig blivit ordentligt presenterad i Jefferson förrän nu.
Han växte upp på Söder i Stockholm, i slutet av Södermannagatan, uppe vid Blecktornet.
KARRIÄRSTARTEN
Per ”Slim” Notinis band gjorde den första skivinspelningen för ett svenskt bluesband 1964. Christer Eklund som Rolf nedan nämner blev senare chef för P2 och var där ansvarig för att bluesen försvann ut ur radion. Rolf började sin karriär som gitarrist i Slims band.
Jag såg en annons där Slim sökte en gitarrist som var väl insatt i att spela blues. Jag var 16 år då och hade väl spelat gitarr i tre–fyra år. Jag svarade på annonsen och åkte ut till Slim i Enskede Gård. Jag träffade honom och Bill Öhrström som då spelade med honom. Slim tyckte att jag inte riktigt höll för att spela i hans band. Jag höll ändå kontakten med Slim under åren. 1969 ringde Slim och undrade om jag kunde vara med på en spelning de skulle ha på jazzklubben Gazell i Gamla Stan. Det tackade jag givetvis ja till. Slim blev storligen imponerad av mig. Han skrek mitt namn hela kvällen då. Sedan spelade jag med i hans band till 1973.
Jag tyckte de var slarviga på sätt och vis. Alla sånger var uppbyggda på samma sätt. De började med att Slim spelade ett eller två korus på pianot. Sedan sjöng han två eller tre korus och spelade efter dem två eller tre korus pianosolo. Christer Eklund spelade därefter fem eller sex saxkorus. Varpå jag tog tre eller fyra gitarrkorus. Sådär var det låt efter låt. Jag tyckte inte heller Slim tog det riktigt på allvar. När jag först lärde känna Slim, tyckte jag han var fruktansvärt duktig och driven. Han är tre eller fyra år äldre än jag. Jag hade läst om honom och han hade fått recensioner i DN när han uppträtt på något som hette Stockholms Jazzdagar. Också i Orkesterjournalen hade han blivit omskriven. Han spelade ju även med på Magic Sams första lp, West Side Soul. Det var litet roligt hur han fick den inspelningen. Han var i Chicago och sov i källaren hos Bob Koester, Delmark Records, tillsammans med Big Joe Williams. Så skulle Bob spela in Magic Sam, men Otis Spann som var tillfrågad, dök inte upp. Då säger Slim att han spelar litet piano – ”Okej då”
I vår repertoar hade Slim skrivit några egna låtar, någon jag tror hette Stockholm Slims Blues, någon annan Dead Father Blues. Hans pappa hade avlidit då. Jag hade skrivit några låtar. Vi spelade in en platta som Sam Charters producerade för Sonet. Det måste ha varit 1971. Vi hade två saxar: Christer Eklund och Olle Franksén. Olle gjorde arrangemangen. Då lät det bra om bandet. Då hade varje sång sin struktur. Slim var så väldigt kluven i om han skulle spela eller vara folkskolelärare. Han hade nog inte så mycket tid över för spelandet. Jag gick på universitet när jag inte spelade.
Egentligen fick jag sparken, men innan dess hade jag tackat nej till en massa spelningar med dem. Slim tyckte nog jag var jättejobbig som ställde krav och tjatade.
DEN KORTA AKADEMISKA BANAN
Jag har tre betyg i kulturgeografi, två i nationalekonomi och ett i ekonomisk historia. Jag har en slags samhällsplanerarutbildning. Jag blev klar med mina studier 1973 eller 1974, alltså samtidigt jag fick sparken av Slim. Jag hade spets på alla mina betyg i min fil kand-examen. Jag har hög receptivitet och behövde inte anstränga mig för att ta till mig kurserna. Men jag fick inget arbete, jag har ju stammat hela mitt liv. Och vem vill anställa någon som stammar? Jag stämplade i nio månader och hade då börjat spela in mitt första egna album. När det var klart, men innan det släppts, fick jag en AMS-anställning på Länsstyrelsens regionalekonomiska enhet. Jag gjorde grafiska diagram, alltså siffror till staplar och sånt för Länsplan -75. Sedan gjorde jag en undersökning, Fertilitetens Variationer i Stockholms Län. Det var faktiskt intressant. Fertiliteten är viktig när man skall göra befolkningsprognoser. Men det är svårt att veta vad som styr för att kvinnorna skall föda barn.
Mina siffror byggde på Folk- och Bostadsräkningen 1973. Det fanns då två områden i Stockholms län som hade mycket högre fertilitet än de andra, d.v.s hur många barn det föds bland kvinnorna i åldersspannet 18–46 år. Det var Brandbergen som var ett nybyggt tät bostadsområde för invandrare och arbetare och så Ekerö där det finns väldigt mycket småhus och är väldigt etablerat. Kvinnorna i Brandbergen var mellan 18 och 22 år. På Ekerö var de mellan 28 och 32 år. Förklaringen var solklar. I Brandbergen var det tjejer som inte hade utbildning eller jobb och som skaffade sig en identitet genom att bli med barn. På Ekerö var de välutbildade, etablerade och hade skrapat ihop pengar till ett småhus. Detta skulle man sedan hitta socioekonomiska variabler till och det var inte lätt.
FÖREBILDER
B.B. King har alltid varit min stora ”role model” som musiker och som människa. Om jag idag uppskattar mer att höra t.ex. Freddie King, hade vi inte haft någon Freddie King utan en B.B. King. B.B. King är definitivt nummer ett för mig. Han har gjort en jävla massa usla plattor och jag springer inte benen av mig för att höra den senaste med Carlos Santana eller andra gästartister. Hans ödmjukhet, hans vilja att förändras och utvecklas. Jag snackar om en kille som gick tre år i skola, hur han höll på att lära sig klarinett samt tog klarinettlektioner, hur han höll på att ta flygcertifikat, om sättet att handskas med sitt band och hur han tog hand om alla och såg till att det funkade. Sedan tycker jag att han är den mest influensgivande bluesartisten och gitarristen någonsin. Det var han som utvecklade fingertremolot och att töja strängarna på ett sätt som bildat skola för alla efterföljande gitarrister, även sådana som Yngvie Malmsteen.
Att Muddy Waters är större som bluesartist, eller Hooker, eller Howling Wolf, det är väldigt svårt att rangordna. Vem är bättre än John Lee Hooker på att vara John Lee Hooker? Vem kan vara mer blues än John Lee Hooker? Vem är bättre på att vara Muddy Waters än Muddy Waters och ännu mer blues än han?
Det är också B.B. Kings sätt att berätta historier i sina texter. Jag såg honom på Konserthuset första gången han var i Europa 1968. Jag hade handlat biljett i mitten på andra bänk. Jag satt där med min flickvän. Jag hade aldrig hört Sweet Sixteen, och satt och väntade på den. Och när han började spela den skrek jag ”Yeahh”. Det hörs på en radioinspelning. When I first met you baby, oh you were just sweet sixteen – ”Yeahh!”.
IDENTITET OCH POPULARITET
Rolf har hållit gång i över 30 år som heltidsmusiker med bibehållen popularitet. Vad har han för förklaring till sin popularitet? Bluesen är ju ändå väldigt smal.
Jag minns resan med Slim vi hade till Helsingfors i början av 70-talet. Då satt jag och pratade med Jörgen och Sune Sandin. Då sade jag att jag ville ta bluesen upp på Svensktoppen. Vad det handlar om är att jag skriver egna texter på svenska som utgår från ett svenskt samhälle. Det är tricket. Jag började med att läsa böcker om blues redan 1964–1965, bl.a. av Paul Oliver. Där stod att bluesen var en del av ett afroamerikanskt proletärt samhälle. Jag försökte sätta in bluesmusiken i ett svenskt samhälle. Det är nog hela förklaringen. Om jag hade spelat Dust My Broom hela tiden, hade jag fått sluta för 20 år sedan. Jag började höra på blues runt 1962 och soul 1964. Jag lyssnade lika mycket på soul och blues. Visst är det en skillnad på dessa två. Men det är ingen stor skillnad. Jag har också alltid gillat countrymusik.
Jag såg inom bluesmusiken hur de svarta artisterna tog åt sig deras egen tids populära svarta musik. Under 30-talet var bluesen swinginfluerad. Under sent 40-tal och tidigt 50-tal började B.B. King blanda upp den med en smula bebop om man tänker på blåset. Under sent 50-tal och in på 60-talet började man använda sig av andra rytmer, som twist och det som senare blev funk. Det var ett sätt för artisterna att hålla musiken förankrad i det som hände. Det där förstod jag. Jag såg ingen orsak till varför jag inte skulle ha samma inställning till att använda de musikelement som fanns omkring en i samhället. Jag började redan under sent 60-tal ta med funkrytmer i mina egna låtar.
Rolf är en av få som tagit till sig det inneboende i bluesen som en musik för relation och dialog mellan artist och publik. De flesta andra spelar covers eller pastischer. Varför är traditionalismen i Sverige så djupt rotad?
Så har det inte alltid varit. Om du tar bluesvärlden i Stockholm med Sven Zetterberg och KnockOut Greg och hans band, har de bildat skola för andra. De är traditionella i sitt tänkande. Och det är ett sätt att gräva musikens grav. Det blir som med tradjazz. Det är ingen slump att man på tradjazzens främsta ställe i Stockholm, Stampen, numera även har blues.
Trots populariteten hör man ändå kritiska röster i de innersta blueskretsarna, där Rolf inte tycks vara helt accepterad. Kan det bero på att han på grund av sin popularitet och självkänsla blir betraktad som kommersiell och förtappad?
Det kan vara en annan grej också. Jag behöver inte dom. En stor del av min publik struntar i om jag spelar blues eller inte. De gillar vad de hör. De är inte intresserade av om det låter som på en T-Bone Walker-inspelning från 1943. Skulle jag ha spelat för sådana som trott att bluesens uttryck var en gång allom givet skulle jag ha tvingats sluta spela för 25 år sedan. De jag har att slåss emot är Orup, Niklas Strömstedt och Robyn, d.v.s. allt annat som händer där.
En annan förklaring kan vara att Rolf tar bra betalt och kommunicerar med publiken. Svarta artister ser kommunikation med publiken som sitt främsta mål. De blir nervösa och tappar fotfästet om de inte får kontakt. På sina håll här vill man att artisten skall presentera en roll och en musik.
Jag läste en bok när jag var ung, Urban Blues, där sociologen Charles Keil skrev om bland andra Bobby Bland, Jr. Parker och B.B. King. Han skrev att bluessångaren är ett slags språkrör för gemensamma erfarenheter.
Lyssnar man på den i Sverige inspelade bluesen från sent 70-tal, är de främsta prestationerna helt på dagens nivå. Vilket framstår som ett problem. Det allmänna anslaget är detsamma. Musiken i stort har utvecklats, medan bluesen stått still även om man är tekniskt skicklig.
Det gäller även svarta bluesartister både på skiva och de jag sett i USA. Det verkar som om deras musikaliska utveckling tog slut någon gång 1975. Jag var på B.B. Kings klubb i Memphis och lyssnade på den utmärkte munspelaren Charlie Musselwhite. Han spelade med ett gäng fusionsmusiker. Att han väljer att spela med sådana musiker förstår jag inte. Det är helt obegripligt. Och att de inte har större respekt för honom när de spelar med i hans band. Nyinspelad svart blues har inte tagit till sig hiphopens sätt att tänka. Det finns enstaka plattor som gjorts på Fat Possum, där man tänker på annat sätt. Jag var på Debaser för några år sedan och såg T-Model Ford. Stället var knökat och det var jättemånga unga människor. Det var glädjande att se att blues faktiskt kan attrahera unga människor.
Finns det någon i Sverige som man skulle kunna se som den nye Rolf Wikström, alltså som skaffar sig en egen artistisk identitet inom bluesen, istället för att primärt luta sig mot förebilder?
Några som jag uppskattar väldigt mycket och som jag tycker gör något eget, är Baba Blues. De är de enda jag hört, alltså Rickard och Clas.
I och med att jag spelar med Blue Hammer får jag höra hur snacket går i blueskretsarna i Stockholm. Du kan inte använda vilken gitarr du vill, utan det skall vara en auktoriserad bluesgitarr utav ett visst slag. Du måste ha en auktoriserad bluesförstärkare. När jag spelade i Åmål nu senast, hade Bluebirds spelat innan oss. Jag stötte då ihop med Patric i Bluebirds. Han tittade ned på mina fötter: ”Men Roffe, du har ju sandaler, har du tänkt spela i dom”. Ja, sade jag det hade jag nog tänkt. ”Men snälla du, det kan du inte göra.” Det var sommar och det var varmt. Jag ville ha sandaler för att inte få fotsvett. Han tyckte det var helt fel. När man skall spela blues, skall man i hans fall ha krokodilboots. Jag gillar Patric som musiker och människa och han sa det av nånting som jag uppfattade som omtanke om mig.
Om det är så att man skall ha en viss gitarr, viss förstärkare och vissa kläder, var finns utrymmet för den egna kreativiteten? Bluesmusik har för mig alltid varit det ultimata musikaliska uttrycket för den egna personligheten. Det var så jag upplevde det första gången jag hörde bluesmusik. Där klyftan mellan musik och den egna personligheten var allra minst. Nu skall man istället inordna sig i någon slags mall. Det är vad jag vill uttrycka som är viktigt.
Om man istället försökte uttrycka sig inom musiken, skulle publiken återvända. Då skulle musiken bli socialt relevant i förhållande till det samhälle den skall vara i. Allt har blivit mer professionellt. Kraven är mycket större och på så sätt har det blivit hårdare Du har nu unga svenska artister, som om de kommit fram i nuvarande skepnad för 30 år sedan, hade de varit överlägsna allt annat som fanns då. Jag tänker på hela musiklivet med singer/songwriter. Det är jämförbart med vad som helst amerikanskt som släpps. Inom bluesgenren spelar man idag mycket bättre, men man har inget att berätta.
Om du tar bluessvängen, var den kanske störst för 15 år sedan. Om det då fanns tio scener i Stockholm som hade musik, var det blues på fem. Nu är det inte alls så. Du måste ha något att berätta för din publik. Om det inte finns något att berätta, kommer det att bli en intern angelägenhet. Musiken måste vara socialt relevant.
Hur ser Rolf på sig själv. Är han en del av den totala svenska musikscenen med dess olika framträdande artister eller är han en del av underkategorin blues? Det är ju överhuvudtaget få artister som överlevt sedan 70-talet.
Jag har nog aldrig sett mig som en del av någonting. För att citera Groucho Marx: ”Jag skulle aldrig vilja vara medlem i en klubb som vill ha mig som medlem”. Det enda är väl i så fall att jag tillhör en svensk tradition av eländesdiktare som Wivallius, Fröding, Ferlin och Vreeswijk. Det är snarast där jag kan känna något slags släktskap. Alla andra jämnåriga textförfattare är så influerade av Bob Dylan. Jag är snarast influerad av Bob Dylans influenser såsom av Hank Williams och bluessångarna. Jag har alltid varit en udda fågel i alla sammanhang. Jag var i Musikrörelsens utkanter, men jag var inte en del av Musikrörelsen. Jag är definitivt inte en del av blueskretsarna i Stockholm. Jag hör inte riktigt hemma någonstans. Det är inte många som överlevt. Det är jag och Peps. Och så Lundell.
TEXTERNA
Vad ligger bakom texterna. Tänker Rolf som i bluessammanhang, där texterna alltid återger ett livsöde eller en berättelse av något slag?
Det är väldigt olika. Nästan alltid måste jag ha en öppningsstrof. En rad som sedan styr hela texten. Om jag inte har raden som väcker min egen fantasi, kan jag inte skriva. Det måste vara något jag själv blir faschinerad av. Jag har haft uppdrag att skriva texter åt andra, bland annat Svante Thuresson, men det är en helt annan grej. Då är det ett hantverk om man t.ex. översätter en engelsk text till svenska. I mina egna texter och de översättningar jag gjort för mig själv måste det vara något som väcker min egen undran; vad är det här för någonting.
Det är alltid något slags berättelse. Varje text måste ha en berättelse. Det är svårt när man skall skriva blues. Det är så få ord. Om du tar mina texter, har de 100 ord allt som allt, uppdelat på fyra verser. När du ser en text av Peter LeMarc eller Ulf Lundell har den tio gånger så många ord. När jag skriver något måste det vara mycket mer kondenserat. Varje ord måste föra berättelsen vidare. Det finns inte utrymme för en massa dödkött. Det är svårt att skriva så. Alla som jobbar professionellt med ord vet att det är mycket svårare att skriva med få ord än med många.
Förr om åren skrev jag hela tiden. Nu skriver jag huvudsakligen när jag skall in i studion. Jag är slö. Jag måste känna ”om två månader skall jag in i studion och göra den här plattan och jag måste ha material”. Då börjar jag. I och för sig har jag då skrivit en massa uppslag till sånger. I förrgår fick jag ett uppslag. ”Varför är det så med oss människor, att för att rädda en annan människas liv, är vi beredda till vilka uppoffringar och vilka teknologiska uppfinningar som helst, samtidigt som vi är beredda till vilka uppoffringar och vilka teknologiska uppfinningar som helst för att ha ihjäl andra människor.” Är det inte jävligt konstigt?
SKIVKARRIÄREN OCH SKIVBOLAGEN
På Rolfs hemsida kan man räkna ihop 26 album och 18 singlar i eget namn sedan 1975.
Jag har varit heltidsmusiker sedan första skivan. Innan spelade jag sedan 1969 minst halvtid. Jag hade Slim och så hade jag studiojobb. Samma vecka som den släpptes, lades skivbolaget ned. Den var förhandsbeställd i 1 500 ex. De gick ut. Den släpptes i början av februari 1975. Sommaren 1975 köpte MNW innestående lager och alla rättigheter till skivan för 10 000 kr. De släppte den på nytt. Sedan har den sålt en 7 000–8 000 ex. ytterligare.
Rolf var en av MNW:s bästsäljande artister. Han satte även i MNW:s styrelse. Rolf om någon kan alltså skivbranschen utan och innan.
Jag började hos MNW 1973 som studiomusiker. Jag ville spela in ett eget album. Jag var litet etablerad som musiker, men jag hade inget eget band utan spelade med Slim. När jag ville ha med Ola Brunkert (på trummor), då säger de såhär: ”Men han är ju studiomusiker”
Det var ingen självklarhet… jag var för mycket musiker för MNW då. Det var under Musikrörelseåren, när alla skulle spela och alla skulle ha trevligt tillsammans. Jag hade en helt annan professionell inställning. Mina första fyra skivor gjorde jag för fyra olika bolag. Den första spelade jag in på Europa Film. Den andra gjorde jag för Alternativ. Det var Janne Hanssons bolag. Han har nu Atlantis och Atlantisstudion, alltså den gamla Metronome-studion. Den tredje spelade jag in för MNW. Den fjärde spelade jag in för Anders Burman på Metronome. Den femte spelade jag in i Decibel-studion. Det var det första digitalt inspelade albumet i Sverige. Det hette Digitalis. Den sålde jag till Amigo. Sedan gjorde jag tre plattor på MNW. Sedan gick jag till Transmission i Göteborg och gjorde två plattor. Det gick i konkurs, men jag fick ut rättigheterna till dem mot innestående royalty. Jag sålde dem sedan till MNW. Sedan dess har jag varit hos MNW ända fram till min nya platta som jag ger ut på eget bolag.
MNW:s undergång
I och med att jag varit med så länge och följt det så länge, så tror jag mig veta det hela. Det finns en rad förklaringar. I och med att Jonas Sjöström började arbeta på MNW i slutet av 70-talet, blev det mer professionellt inriktat. Det blev ett uppsving med hur det varit tidigare. Sedan fanns hela tiden likviditetsbristen som ett problem. Den stora missen man gjorde, var att man sålde ut en del av innehavet till ett företag som hette Traktor. Sedan blev det en börsintroduktion 1998. Det var en rad misstag som begicks om man ser på det i efterhand. Men när man var mitt uppe i det, verkade det som den bästa lösningen. Det var som att hoppa från tuva till tuva för att man inte har någonstans att gå. Och så upptäcker man att man hoppat fel väg.
Alla är dock inte dömda
Nu kan man säga rent allmänt att de som klarat sig bäst i den här krisen för skivbranschen, har varit de små specialiserade independentaktörerna såsom jazzbolag och hårdrocksbolag, vilka stått väldigt nära sin marknad. Medan de stora har förlorat otroligt mycket. Skivbranschen som helhet jämfört med 1999, har nog haft en halvering av intäkterna. Skivbranschen har försatt sig själva i den situationen. Någon gång i mitten av 70-talet, togs skivbolagen över av slipsnissar istället för av musikmänniskor. Först klarade man sig för att det gick att marknadsföra plattor hur mycket som helst och man kunde styra allmänhetens efterfrågan. Till slut insåg allmänheten, att man inte vill ha ytterligare en Michael Jackson-platta man inte gillade.
Nu existerar all musik sida vid sida på ett annat sätt. Du har afrikansk musik, latinamerikansk musik och rajmusik. Det är på ett mer jämställt sätt. Det anser jag vara befriande. Det hänger ihop med nedladdningar från nätet. Det är utsiktslöst att försöka stoppa det. Finns det där, kommer en människa att använda sig av det. Det är patetiskt när man i USA håller på och stämmer 16-åringar på mångmiljonbelopp bara för att skrämma alla andra. Det finns en dansk undersökning som visar att de som laddar ned mest också är de som köper mest cd. Jag tror inte riktigt på skivbranschens egna förklaringar. Det är en massa olika orsaker till försäljningsminskningen. Någonstans är vi tillbaka på 1970 års upplagor. Vem har sagt att det måste vara 1995 års siffror som gäller? Där är kanske inte det naturliga tillståndet.
Egna skivan på eget bolag
Det är Border i Göteborg som distribuerar den. Jag träffade alla distributörer. Jag säljer tillräckligt mycket skivor för att vara intressant. Det kändes bäst med Border och de står dessutom för all marknadsföring. Jag kan inte hålla i marknadsföringen själv. Jag kan det mesta i övrigt i skivbranschen.
Initialt bör den här sälja åtminstone 5 000 inom de första månaderna och då huvuddelen via distributören. På sikt kommer försäljning i samband med spelningar att vara större om man räknar efter första året den var släppt.
Vi tappade av direkt till PA:ts mixerbord med 24 kanaler till hårddisk. Sedan är den mixad av Alar Suurna, som är en av Sveriges absolut bästa mixare. Han gör Per Gessle och en massa amerikanska grejer. Det var hårt arbete att välja bland inspelningarna. Vi hade spelat in fem eller sex kvällar. Jag var tvungen att lyssna på alla dessa upptagningar. Det var ett hästjobb. Då var jag glad över att jag har den erfarenhet jag har. Jag vet ungefär vad jag skall lyssna efter. Jag är nu väldigt nöjd med alltihopa. Nästa platta blir en akustisk platta, där jag i stort sett skall vara ensam. Jag hoppas kunna spela in den i maj. Den kommer troligtvis i november 2006 eller också om ett år. Efter det har jag tänkt spela in översättningar av Percy Mayfield och Charles Brown.
SPELNINGAR
Rolf och Blue Hammer + låter väldigt bra tillsammans och Rolf har sagt att det är det bästa band han haft.
Det dröjde jättelänge innan vi fick ihop det. Jag slutade spela med gamla bandet 2001. Sedan gjorde jag en sväng med Mick Taylor, vilken följdes av några solospelningar. Sedan var jag sjukskriven i sex veckor för ischias. Jag började repa med Blue Hammer i februari 2002. Vi hade första spelningen i mitten av mars 2002 i Hudiksvall och Örnsköldsvik, de två första spelningarna alltså. Vi repade jättemycket. Jag hade tidigare varit gästartist med Blue Hammer. Jag hade också använt dem vid en företagsspelning som var så välbetald att jag inte kunde tacka nej. Det var på Frösundavik.
Jag kräver en mycket högre energinivå av Blue Hammer än när de spelade för sig själva. Det var vissa omställningssvårigheter till en högre energinivå. Det tog nästan två år innan det började blomma upp på ett verkligt bra sätt. Nu har vi spelat ihop i fyra år och jag tycker det är jävligt bra och det fortsätter att utvecklas. Nu är det mer upp till mig själv att försöka utvecklas med dem och försöka ta det ett snäpp till. Det är mitt ansvar. De kan inte styra mig på det sättet. Jag måste veta vart vi skall och ställa krav på dem.
Som alla huvudartister får Rolf nästan alltid uppträda mitt i natten eller på morgonsidan. Tycker artisterna att det är kul?
Nej. Jag såg vad du skrivit och jag håller helt med dig [se reportage från blueskryssningen i Jefferson nr 146]. Men det finns en väldigt självklar orsak. Vad handlar det om? Jo, det handlar om att hålla folk vakna så länge som möjligt så att barerna kan sälja så mycket sprit som möjligt. Därför måste vi spela så sent. Så har det alltid varit. Det är en del i ett kommersiellt sammanhang. Jag skulle själv mycket hellre spela klockan tio på kvällen. Jag spelade alltid på Skeppsholmsfestivalen i 20 års tid. Det var samma sak då också. Vi skulle spela sist. Jag gillar det inte, men det är som det är.
Vi spelade i Söråkers Folkets Hus en söndag nu i januari. Det var kl. 19. Söråker är mellan Sundsvall och Härnösand. Utsålt. Då skrev recensenten att han hellre hört oss på någon smutsig klubb där det serverades alkohol. Jag tyckte det var en riktigt bra spelning där allt lät jättebra. Omgivningen var fel för honom för det fanns bara kaffe och Zingo.
Finlandsresan i början av 70-talet när nästan hela bandet strök med. Jörgen Sandin har ett livligt minne av denna ”exkursion”.
Det var Ola Brunkert, som skulle spela trummor, som blev dålig. Ola hade väldigt mycket studiojobb och han var helt enkelt utarbetad. När vi åkte med bussen upp till Kapellskär, fick han hjärtflimmer. Han stannade bussen och rusade ut i skogen upp till något hus. Jag vet inte vilka från SBA som följde efter honom, om det var bröderna Sandin? Ola åkte sedan i ambulans till Norrtälje lasarett och vi var tvungna att ringa efter någon annan trummis som flög över till Helsingfors.
Vi skulle spela på Vanha, alltså gamla studentkåren i Helsingfors. Det var på en söndag eftermiddag. Vi kom lördag kväll till Åbo och tog tåget till Helsingfors. Vi gick och åt och drack litet. Basisten Slappo Dahlberg fick häng på en tjej. Han kom inte med till hotellet. Vi skulle spela klockan tre på söndagseftermiddagen, men ännu klockan ett hade ingen sett av honom. Först halv tre dyker han upp. Han hade inte hittat tillbaka till vårt hotell, han hade tagit in på ett annat hotell. Recensenten i Hufvudstadsbladet skrev att jag spelade som en ung Eric Clapton.
Rolf spelade före Tom Jones vid hans första besök någonsin i Finland. Det var två stora artister på denna konsert med Tom som A-artist och Rolf som B plus uppvärmande och avslutande band. Hur blir ett bluesband bokat på något så spektakulärt?
Den spelningen var något Blue Hammer satte in. Jag hade ingen aning om att TV skulle sända. Jag undrar om jag ens var medveten om att Tom Jones skulle vara där innan vi åkt dit. Vi spelade på jazzfestivalen i Björneborg (Pori Jazz) 1987. Det sändes i finsk TV och det fick jag reda på först år efteråt när jag fick en oerhörd massa STIM-pengar från Finland. Man åker till en spelning och har inte en aning om förutsättningarna. För mig är en spelning en spelning. När man väl är där, får man försöka styra upp det. Så är det ofta. Jag skall kolla med Thomas Hammarlund hur det kom sig.
Rolf håller ett högt tempo och spelar minst en gång i veckan även under vinterns lågsäsong.
Jag spelar så ofta jag får. Så har det alltid varit. Jag skulle nog uppträda mer. Man utvecklas som musiker genom att uppträda och för mig har det ett egenvärde. Det värsta som kan drabba en är att ens nyfikenhet försvinner, att viljan att utvecklas försvinner. Det gäller både för individen Rolf Wikström som för musikern Rolf Wikström. Livet går ut på att förändras, utvecklas och att lära sig. Om man slutar att lära sig, då är man död.
Jag vill utveckla mitt hantverk. Det gör man bäst då man spelar ute. Givetvis måste jag även spela hemma. Det är en smula ironiskt att när jag var 20 år och spelade i Slims band, tyckte jag illa om att spela ute. Och jag tyckte det var litet onödigt för att med en skiva nådde man så många fler. Jag trodde att jag mer hörde hemma i studion. Så snart jag öppnade egen butik och började spela ute i eget namn, förändrades allt det där. Jag har spelat ute mer än någon annan förutom Jerry Williams. Det är ironiskt att det jag tänkte som 20-åring stämde så jävla illa på mig själv.
Det har skett ett utbyte av publiken. När jag började spela 1975 under eget namn, var det väldigt mycket killar som stod och spelade luftgitarr. Fem år senare var det mest tjejer. Jag är väl det enda bluesbandet som har en kvinnlig publik Jag tror att det är mycket för texterna, relationstexter. I mina texter är kvinnan nästan alltid stark och mannen är svag samt frustrerad.
Jag fick en äldre publik när jag gjort min första Ferlinplatta. Innan hade jag nästan uteslutande yngre. Nu tycker jag att det börjar bli en yngre publik igen.
KOMMENTARER
Musikrörelsens födelse brukar förläggas till den första Gärdesfesten 1970. Det finns naturligtvis en förhistoria: Vänsterns uppsving i slutet av 60-talet, Beatles, den tidige Bob Dylan, FNL-rörelsens sånggrupper, Fria Proteatern och trubadurer som Cornelis Vreeswijk.
Men på Gärdet manifesterade sig musikrörelsen för första gången som en självständig kraft. Musikrörelsen i början av 70-talet var ingen enhetlig rörelse. Trots det fanns en enighet i många frågor: avskyn för den kommersiella musikindustrin, motståndet mot USA-imperialismen och en allmän känsla av att stå till vänster om socialdemokratin. Man ville ha en ny musik, ett nytt textinnehåll på svenska och man sökte nya former för att leva och arbeta tillsammans.
Slagorden var ”alternativt” och ”kollektivt” och man hade en stark tro på möjligheten att bygga en självständig musikrörelse som en del av det nya samhälle som man hoppades låg strax runt hörnet (Ur Musikens Makt nr 4, Maj 1978).
I slutet av 70-talet var dock allt över. Skivbolaget MNW startades 1969 under namnet Music Network och ombildades 1971 till Musiknätet Waxholm (MNW), ett aktiebolag där föreningen Musiknätet Waxholm innehade samtliga aktier. Vid denna tid var MNW ett så kallat progressivt skivbolag som inte hade ”kommersiella” artister.
MNW Records Group bildas 1993 genom köp av Amalthea, ett annat gammalt proggbolag. Under 2004 var dock det hela över när det förlusttyngda bolaget lades ned. Bonnier Amigo övertog MNW:s distributionsverksamhet och skivkatalogen samt artisträttigheterna som såldes ut.
