Kolossal i varje betydelse! 55 var Mike Leadbitters slutord i en miniartikel i Crowley Louisiana Blues, ett häfte från Blues Unlimited 1968. Dessförinnan hade Paul Oliver redan nämnt hennes namn en gång på ett skivfodral (Louisiana Blues, Storyville LP 177) samt i Blues Records 1943—66 fanns några singlar listade. Och Mike Leadbitter, som i mitten av 60-talet ofta var i Sydstaterna och gjorde pionjärarbete i sina första rapporter över Jay Miller och hans produktion for Excello liksom över Eddie Shuler och hans Goldband Records, yttrade sig i Blues Unlimited 47 begeistrat över Katie Webster: “Vad mig beträffar är Katie den bästa blueskonstnärinna som är aktiv idag”.
Sedan fanns inget mer att läsa om henne. Under tiden hade jag skaffat mig några singlar och 1977 fanns en kort notis i Jean-Claude Arnaudons lexikon Dictionnaire du Blues och samma år dök på Flyright upp den första LPn under hennes eget namn (Whooee Sweet Daddy – The Legendary Jay Miller Session Vol.9, LP 530). Då stod det klart för mig: Denna kvinna måste komma till Europa.
Jag tog kontakt med henne, men korrespondensen visade sig ganska långdragen. Då jag begärde foton for pressen och for en affischutgåva, fick jag bara en liten polaroidbild, som visade Katie liggande på en divan. Jag bad om bättre foton och fick då bara några 6×6 kontaktkopior av ett negativ: Katie Webster står i en trappa: Alldeles otänkbara för en affisch. Då det hela drog ut på tiden ringde jag upp Slim‘s Club (i Kinder vid Lake Charles), dar hon spelade varje vecka. Där sa man att hon dragit iväg till Kalifornien, adress okänd.
De jag själv tänkte aka till Louisiana och Texas hösten -79, bad jag min bluesvän George Tanner som redan i april flög till New Orleans, att på sin resa till Lake Charles försöka få fram nåqon adress till mig, sa att jag några månader senare kunde få träffa Katie Webster. George träffade henne faktiskt då, på Slim‘s Club i Kinder! Nu hade jag äntligen åtminstone professionella foton och en ny adress. I september måste jag tyvärr andra min resrutt och kunde då inte träffa Katie Webster.
Så gick det alltså vidare brevledes. Omedelbart efter min hemkomst från New York – då hade jag genom årslång korrespondens lärt kanna Sheldon Harris, som gav mig sitt redan utgivna mammutverk Blues Who’s who – sände jag Katie en kopia ur Harris’ lexikon och bad henne om kompletteringar. Dessa kom prompt. Det i BWW angivna födelsedatum 1 sept ~39 var överstruket och ersatt med 9 Jan ~39. Sex veckor senare fick jag en fotokopia av hennes pass: 11 jan -36. Därpå spikades tid för förhandling, enär jag ett par månader senare ånyo skulle flyga till USA. Vi kom brevledes överens om en träff i Lake Charles.
Den här långa inledningen är bara för att läsaren ska få en uppfattning om hur svårt det kan vara att överhuvud få igång en kontakt med en musiker och hur felaktiga biografiska uppgifter kan vara. Sådana svar och bristande noggrannhet gör snabbt musiker till vad man kallar ”legender”.
Den 11 maj 1981 hade jag äntligen kommit så långt att jag i Lake Charles träffade Katie Webster, ”200 pounds of Joy” och legend under sin livstid. Och om det inte längre är några ”200 pounds” -bara 186, försäkrade hon mig med glimten i ögat, ett jättenöje var det i alla fall att få träffa denna av liv sprittande person.
Självklart ville jag först ha klarhet angående födelsedatumet. ”9 januari -39 är korrekt. I passet står det dock 11 jan -36, men det är fel. Barnmorskan anmälde mig först den 11:e, därför står det den 11:e istället för den 9:e. Året 1936 är fel, min mor sade 9 jan -39, men jag har en bror född den 21 maj -36. Alltså kan jag inte vara född 1936.” Men varför det officiella födelseregistret inte kunde ändras kunde hon inte besvara. Det lämnar vi därför till legenden.
Sjöng med gospelgrupp vid 10 års ålder
Kathryn Jewel Thorne var nummer åtta av elva syskon. Hennes far, Zyrus Thorne, var en god ragtimepianist från Chicago, som senare under 50-talet blev präst i Houston. Modern, Myrtle Thorne, spelade även hon piano. ”Jag började att sjunga i kyrkan när jag var sex år. Vid 10 år var jag redan med i en grupp som kallade sig the Gospelaires. Vi sjöng i skolor, vid välgörenhetstillställningar osv. Sedan lärde jag mig spela piano och orgel och även munspel. Vid high school hade vi en trio som vi kallade The Thornettes. Det var med en bror och en syster. Jag fick bara spela religiösa stycken på pianot.
Vid en busshållplats i närheten av vårt hus fanns en affär där det fanns ett piano och där spelade vi för barnen och för dom som väntade på bussen. Naturligtvis ingen kyrkomusik, utan blues och boogie som jag hört i radion, Fats Domino. För varje stycke fick jag 10 cent. Någon av mina bröder eller systrar höll alltid uppsikt efter den buss som min mor kom hem från arbetet med, så att jag snabbt kunde växla över till anständig musik. Men en dag kom min mor från andra hållet och hörde mig spela Fats Domino. Hon skällde ut mig ordentligt. Sedan berättade hon det för min far och jag måste spela något för honom, och han sade bara: ’Barn, du kan spela’. För honom var det OK.
Då flyttade min familj till Oakland, Californien, där jag då gick i skola. Snart därpå blev min mormor sjuk och ville att jag skulle komma tillbaka till Houston. Alltså for jag tillbaka till Texas. Jag började spela musik och anslöt mig till en grupp i Beaumont, det var 1953, och dom kallade sig Lawrence Daniels & The Jazz Makers. Dom annonserade mig som ’Big Mama Cat’, eftersom jag redan då var ganska rund. Jag var då 13 eller 14 år. Varje fredag hade vi en liten TV-show Jive at Five. Så åkte jag till en fotbollsmatch vid Hubert High School vid Lake Charles i Louisiana och där berättade ett par ungdomar att där fanns en grupp som skulle vilja ha en flicka som pianist. Jag fick spela ett par nummer som prov och blev genast engagerad. Det var Ashton Savoys band och genom honom kom jag i kontakt med inspelningsstudiorna i södern. Det var ett litet band, trummor, bas, gitarr, jag vid pianot och Ashton spelade gitarr.
Han sjöng dessa riktiga äkta ’Gutbucket blues’ och jag sjöng en massa rock’n’roll, Little Richard, Fats Domino och naturligtvis Katie Webster. Då hade vi ännu ”Hot Rod” på saxofon och han stod på scenen eller på ett bord och blåste. Eller vår trumslagare tog sin bastrumma och satte sig på dansgolvet och spelade ett solo. Fats Domino influerade mig. Jag hade pianokunskap, men bara för kyrkomusik. Jag kan läsa noter. Då hörde jag i radion Fats Pleace don’t leave me och jag gick till pianot och spelade den efter gehör. Så lärde jag mig hela min repertoar.”
Skivinspelningar med Ashton Savoy
När Katie var 15 gifte hon sig med Earl Webster, som också spelade piano och gav Katie några bluesnummer. Earl var i militärtjänst i fem år och sällan hemma. Äktenskapet varade bara i sju år och medförde två döttrar.
1957 var Katie för första gången i en studio – i Lake Charles – som ackompanjatör till Ashton Savoy. Det blev bara två titlar på etiketten Hollywood. Året därpå var Katie och Ashton Savoy i Crowley och tog då upp några stycken för J.D. Miller, men bara en singel gavs ut (Kry 100). Katie mindes i alla fall att hennes första platta var I Need You Baby, I Need You (Zynn 505). Baksidan på denna singel heter Hoo Wee, Sweet Daddy och med det menade hon, som hon tillstod för mig utanför intervjun, att Ashton Savoy var hennes stadiga sällskap efter äktenskapet (eller redan under?).
Juli 1959 var Ashton Savoy med sitt band inklusive Katie och munspelaren Lazy Lester åter i Lake Charles och spelade in minst tre titlar i Eddie Shulers Goldband Recording Studio och som först åratal senare kom ut på den tidigare nämnda Storyville-LPn. Från -57 till -59 hade Ashton Savoy emellertid inte så många uppträdanden att veckan fylldes och Katie fick inte tillfälle att medverka i olika studios vid inspelningar med andra sångare och musiker. Så hon for ofta på turné med Ivory Joe Hunter och Smiley Lewis i Texas, Louisiana, Oklahoma och angränsande stater. Hon arbetade bl a på Club Vegas i Dallas. Ägaren hette Jack Ruby, som några år senare blev känd över hela världen, när han sköt ner president Kennedys trolige mördare.
Flitigt anlitad i skivstudios
1959 gjorde Katie Lake Charles till sin fasta bostadsort, då Eddie Shuler hade erbjudit henne ytterligare jobb som ackompanjatör. Trots det trodde han i alla fall inte att Katie skulle kunna sälja som solist och sångerska och gjorde därför inga plattor med henne.
”När någon behövde mig spelade jag i en session. Och krävde betalning, åtminstone enligt fackföreningstariffen. Men jag intresserade mig inte alls för på vilken etikett plattorna kom ut på eller om plattorna sålde eller inte. Det intresserade mig bara att ge det bästa jag kunde. Naturligtvis hörde jag dessa skivor senare, antingen i radio eller i studio eller kom någon musiker med dom. Och jag hörde på mig själv hur jag lät. Men etiketter -nej!”
Det står klart att Katie var under kontrakt med Jay Miller. Hon hade i alla fall friheten att del-a i andra skivsessions. Hon kan höras på flera singlar med Jin/Swallow, Floyd Soileaus firma i Ville Platte. Katie minns också att hon spelade med i Shirley Jean med Big Walter Price (Peacock 1661). Tiden ca -58 till början -64 ackompanjerade hon Juke Boy Bonner, Big Chenier, Hop Wilson, Mad Dog Sheffield, Clarence Garlow, Jimmy Wilson, Guitar Junior (numera känd som Lonnie Brooks), Bill Parker, Danny James, Morris Chenier och troligtvis andra, som vi inte kunde få fram under vårt samtal.
1961 gjorde hon en turné i södern med Chris Kenner och var framgångsrik med I Like It Like That. Jay Miller hade henne som sångerska på exklusivt kontrakt och gjorde då och då en singel med henne. Katie gjorde sig ett namn som ackompanjatör – nå-got liknande Lafayette Leaks skuggexistens i Chicago Millesproducerade blues & R&B, rock’n’roll och rockabilly, cajun och zydeco, swamppop – eller vad allt man kan beteckna dessa likartade stilar. Han gav ut en del på egna etiketter, t ex Kry, Zynn, Rocko, Action och Spot, sålde och leasade sina masterband till andra bolag. Katies Sea of Love dök t ex upp på Decca 30945. Framförallt lämnade Miller sitt material till Nashboro i Nashville, som gav ut en mängd singlar på sin etikett Excello, (en label listing finns i Blues Unlimited 131/132).
På nästan alla dessa många, många plattor med Lightnin’ Slim, Lonesome Sundown, Lazy Lester, Slim Harpa m fl kan man höra Katies idérika och följsamma piano, men också hos en del vita musiker som Warren Storm och Johnny Jano. I serien The Legendary Jay Miller Sessions på Flyright (ca 30 LP) finns Katie Websters piano med på de flesta skivor; med Clifton Chenier, Johnny Sonnier, Leroy Castille, Leroy Washington m fl. Denna Flyright-serie är ett bra tvärsnitt genom den rikhaltiga musikscenen i Louisiana och Texas bör inte fattas i någon samling, eftersom de gamla singlarna inte finns att få tag på, och en mängd oinspelat material har samlats på dessa LPn.
Katie var fortfarande kvar i Ashton Savoys band när Jay Miller 1958 blev uppmärksammad på henne. ”Han ville gärna ha det enkelt, ett enkelt sound; bra, torr gitarr. Vi kallade honom ’chunk’-mannen, det var Louisiana-soundet. (hon sjunger) ’Wasted Days and Wasted Nights’, alltid ’chunk, chunk, chunk’. Han hade en leadgitarr, men den måste spela korus. Miller ville inte ha några vilda eller förryckta solon; han ville ha rytm. Man fick in-rycket att en upptagning måste vara perfekt – eller också skulle han inte ge ut den. Han hade ett par goda öron och med dom gjorde han oss galna. När någon gjorde en ’burb’ eller om mitt arm band slog emot klaviaturen eller något liknande, så fick det hela göras om från början. Han kunde höra dammet flyga, det måste jag tillstå. Och då kände han ingen nåd.”
Pengar är alltid ett kinkigt tema. Gång på gäng antyddes mer eller mindre direkt, att Miller var en splittrad affärsman och vid några krogsamtal med Lightnin’ Slim hade denne inte mycket gott till övers att berätta om Miller: ”Mig betalade han efter fackföreningstaxan”, kommenterade Katie, ”men vi hade en överenskommelse att han skulle betala mig en del kontant och resten hade jag i fodran. Han var nämligen också ägare av en musikaffär och när jag behövde instrument, mikrofoner, boxar eller något annat för mitt band, så fick jag det från honom.”
Bara när det gäller hennes inspelningar som sångerska, är hon inte så vänlig i talet om Miller. ”Jag vet och förstår inte varför han inte gav ni några plattor med mig, åtminstone inte vid den tiden dom var inspelade. Varje månad var jag i studion i Crowley två, tre gånger och de andras grejor, som jag spelade med, dom var snart ute på marknaden, men ingenting av mitt eget.”
De få singlarna av Katie hade bara lokal betydelse, dom var inga hits. Och utan plattor får man få jobb på klubbarna. ”Oh, då hade jag inga sorger, för jag hade en ganska god show. Det måste ha varit 1963, sedan Rockin’ Sidney haft sin hit med No Good Woman. Ashton Savoy for tillbaka till Houston. Jag hade under tiden ett förhållande med Sherman Thomas, basisten hos Rockin’ Sidney. Med honom och ’Hot Rod’, Ashton Savoys saxofonist, startade jag min egen trio. Sedan, undan för undan, tog jag in fler musiker; Joe Singleton på gitarr, Jimmy Hollins, barytonsax, trumpetaren Oben Broussard, på tenorsax Danny George, Edmond Sheperton, altsax, Roosevelt Griffin, som spelat trummor hos Ashton Savoy, senare hade jag också Lightnin’ (Doris Mitchell).”
Hennes förbindelse med Sherman Thomas tycks ha varit så allvarlig att det rent av var tal om äktenskap. På så vis förklaras att Mike Leadbitter i den i inledningen angivna artikeln talade om en basspelande äkta man, Sherman Webster, vilket upprepade gånger blev felangivet. Senare var hon emellertid gift med en James Lewis, som inte hade något med musik att göra, utan var konstruktör, och i detta andra äktenskap fick hon ytterligare tre döttrar.
Turnerade med Otis Redding
Men nu tillbaka till Katie Websters band, som hon kallade The Uptighters, inspirerad av Little Richards musiker the Upsetters. Katies grupp cirkulerade runt på klubbarna i västra Louisiana och på fredagarna var Katie i studio, t ex med Rockin’ Sidney på Jin, hos Cookie & The Cup Cakes på Goldband, eller så gästspelade hon i andra band, som med Elton Andersson, Bill Parker, Sid Lawrence och andra lokala band. De flesta jobben med sina Uptighters hade hon på Bamboo Club i Lake Charles fram till den 26 april -64. ”Den kvällen kom Otis Redding med sitt band för att uppträda på Bamboo Club. Jag hade inget för mig och gick därför dit för att lyssna på Otis. Och då alla där kände mig, frågade dom om jag också skulle spela. Det gick så långt att dom trummade på borden och ropade: ’Vi vill ha Katie! Vi vill ha Katie!’
Otis var just då ute i logen – som han senare talade om för mig – och frågade: ’Vem i helvete är Katie? Dom har ju mig och vill ha Katie?’ Någon talade då om för honom att jag arbetade där regelbundet, och frågade om det var OK om jag fick sjunga ett nummer med bandet. När så bandet började spela, muttrade dom något som ’Äh, tjockisen, hon har ingenting att komma med, så henne är vi strax av med’. Men dom fick sig en överraskning! När jag började sjunga kom Otis störtande ur sin loge och sa till sina grabbar att han absolut måste tala med mig. Nästa dag överlät jag mitt band på Sherman Thomas och reste på turné med Otis Redding.
Huvudsakligen som uppvärmningsartist. Och till slut hämtade han upp mig på scenen; han kallade mig ’Big One’ och han ropade åt mig att ’Whoop that organ for me!’ och sedan till publiken: ’Om ni tror att hon kan sjunga, så hör då först en gång på denna orgel’, och sen gjorde vi tillsammans I’ve Been Loving You Too Long. Många av dessa turnéer var s k package shows, vid vilka ett dussin sångare uppträdde, var och en med ett par av sina hits bara. På dessa turnéer lärde jag också känna Gene Chandler, Sam & Dave, Etta James och andra stjärnor.
Jag skulle t o m åka med honom till Europa, men då klaffade det inte. Jag kom till New York, men sen blev det problem med Jay Miller. När Otis kom tillbaka, åkte jag åter på turné med honom fram till november -67, en månad innan han förolycka des. Vi var på Apollo-teatern i Harlem, på Royal i Washington, på City Auditorium i Oakland, på Whiskey-A-Go-Go i Los Angeles, på 20 Grand i Detroit. Dessemellan var jag ibland åter i Louisiana, men min grupp föll undan för undan isär.
Tillbaka hos Eddie Shuler
Då jag kom tillbaka från Otis’ begravning, gick jag till Eddie Shuler. Han hjälpte mig då att komma ur kontraktet med Jay Miller. Jag hade återigen en grupp, Soul Steppers, med Terry Lubin, C.J., vars namn jag inte minns, Michael Carson och en typ, Peanut. Dom gjorde Temptationshits. Bandet hette senare The Uptighters. Men i början av 70-talet blev det problem och bandet löstes upp så småningom. Jag beslöt mig då för att fortsätta ensam.”
I början av 70-talet besökte Katie föräldrarna i Oakland. Vid det tillfället uppträdde hon ett par gånger på Club Grenada i San Francisco. Där bodde också en av hennes systrar. Hennes man var bussförare på linjen Oakland-Reno, till Las Vegas och Lake Tahoe, den tredje största spelstaden i Nevada. Tillfälligtvis hörde hon där i ett kasino pianisten Jimmy Beasley och spelade med i ett par nummer. Ägaren av Carl Silver Club erbjöd henne att uppträda hos honom varje veckoslut.
Efter någon tid återvände hon till Lake Charles för att cirkulera där i trakten. Framför allt var hon i Goldband Recording Studio. Till 1975 utkom flera singlar under hennes namn och hon var åter ofta ackompanjatör, bl a för Freddie Fender, Glynn Landry, Rockin’ Sidney och Ivory Jackson. Katie provade återigen med ett band; hennes halvbror Skipper Simon (trummor), Edmond Sheperton (alt-sax), Danny George (tenorsax) och Classy Ballou Jr. (basgitarr). Om namnet på gruppen säger Katie: ”Vi stavar det inte ’A mother-for-you’ utan ’Amut-hafuya’.” Det var någon gång 1975.
Året därefter blev föräldrarna sjuka och Katie flyttade snart till Oakland. Varje veckoslut pendlade hon mellan Oakland och Reno och spelade som solist i Carl Silver Club, dit hon en gång åkt enbart för att roa sig.
Då hennes mor dog 1978 och fadern året efter, återvände hon ofta till Houston och Lake Charles. Hon uppträdde ofta som solist på Slim’s Club i Kinder, och ibland med Rockin’ Sidneys band på the White Eagle i Lake Charles.
Vid den tiden flög hon också ständigt till Oakland där hon ärvt föräldrarnas hus. Alldeles mitt emot bodde Jimmy McCracklin. Men Katie hade överhuvud-taget ingen kontakt med ”live-scenen” i Bay-distriktet. Hon hade inte hört talas om de årliga San Francisco Blues Festival och de viktiga människorna där, Tom Mazzolini, Lee Hildebrand, Cris Strachwitz och Frank Scott. De var å sin sida helt överraskade, när jag berättade för dem att Katie Webster så att säga bott på deras farstutrapp.
Genom den oregelbundna korrespondensen, hade jag också kontakt med Eddie Shuler på Goldband Records, som senare mer eller mindre på min inrådan gav ut Katies två LPn Katie Webster Has The Blues (7780) och You Can Dig It (7785).
När jag 1981 åkte till Lake Charles, kom jag direkt från New Orleans Jazz & Heritage Festival. Där kände man inte till Katie Webster, trots att hon bodde bara 20 mil därifrån och hörts på hundratals plattor under 25 år. A andra sidan visste Katie Webster ingenting om den festivalen. Jag gav henne det rätta telefonnumret och en rekommendation, och nu i maj 1984 kommer Katie äntligen att framträda vid New Orleans-festivalen.
I juni 1982 kom hon första gången till Europa och under de påföljande 19 månaderna var hon allt som allt 26 (!) veckor i Tyskland, Holland, Belgien och Schweiz. Det finns två LPn, Live + Weil och 200 of Joy, båda på Ornament, hennes musik användes som soundtrack till filmen Private moments, hon gjorde ett 45-minuters TV-program live från puben Onkel Pö i Hamburg, och en rad andra TV- och radioinspelningar. I september -82 spelade hon in en country-LP för Goldband, i mars i år förenade hon sig med Rockin’ Sidney för en ny LP på Jin/Swallow och ev kommer också outgivet material med Cookie, Katie och Sidney att ges ut.
En definitiv diskografi och biografi över Katie Webster kommer knappast heller i framtiden. Men oklarheter, förmodanden och rykten är alltid vanliga beståndsdelar i bluesens historia. Slutgiltigt är det musiken som är viktig. Framför allt när det alltid finns något nytt att höra. Med Katie Websters musikaliska bredd får man dock räkna med en del överraskningar. ”Texas Boogie Queen” gör alltid rätt för sitt legendariska rykte: Hon är kolossal i alla betydelser!
Text/foto: Norbert Hess
Artikeln har varit publicerad i Blues Forum.
Översättning: Ulf Ganstandt
