Den första Vallentuna Bluesfestival, i varje fall i regi av Vallentuna Bluesförening, avhölls trots en del förtretligheter pga coronapandemin. Två lokala band, Blueskapellet och Blues Connection, värmde upp med gratisspelningar under eftermiddagen på restauranter. Klockrent Otis Rush-ljud i Uffe Hörbergs gitarr i ”All your love” var en höjdpunkt – samt den avstressande, trevliga miljön.
Därefter vidtog konsert på teatern med fyra band. Lokalen rymmer 330 sittande, men endast 150 biljetter släpptes pga rådande restriktioner. Så det var väl tur att Vallentunaborna (ca 35 000) inte gick man ur huse. Nu var man inte ens i närheten av det, för det var många osålda biljetter. Det kanske berodde på sent klartecken från Kulturnämnden och därav sen annonsering. Så var det ju kräftskivehelg också…
Först ut var trion Jon Eimre/Richard Hagson/Mats Qwarfordt, som spelar akustisk blues med bravur. Vi fick både ”Banty” och shanty (Charley Patton-blues respektive irländsk folkvisa). De kan verkligen sin stenåldersblues ända fram till Howlin´ Wolfs ”Back door man”. Trevliga presentationer också av Qwarfordt. Eimre har röststyrka som kan matcha Son House.
En smärre ljudchock när Axman Band drog i gång efter trions tillbakalutade set. Men – som jag skrev i recension (hemsidan) av bandets spelning 1 juni – så har de ”en bred, men stadigt, bluesig repertoar”. Nu var de dessutom fulltaliga med både elpiano (George Hedlund) och elorgel (Anders Edberg). Personligen är jag mycket förtjust när keyboard dubbleras. Inte så vanligt. Freddy King hade ofta det. Båda sjöng dessutom med olika röstlägen och stil. ”One more mile to go” och ”No change in the weather” mina Ax-favoriter.
Ur en spelcirkel för ett par år sedan föddes No Exit. Sångaren/gitarristen Sverker Blomberg är väl annars mest bekant för dessa sysslor i Top Dogs. Dan Sjöström spelade elbas och sjöng en Otis Rush-låt, Fredrik Gustafsson spelade trummor. Repertoaren är en mix av traditionell blues och soul. Sverkers svarta slang och tonfall i Ray Charles´ humoristiska ”Greenbacks” var en kul knorr. En mollballad från Delbert McClintons repertoar gjordes stilfullt och känslosamt.
Sist ut var BOM, ett sprillans nytt band som denna kväll skulle släppa en dubbel-LP, men strul på presseriet gjorde att den inte var klar. B står för Brady Blade; från New Orleans (men nu bosatt i Sverige), O för Ola Insulander (som tidigare under kvällen lirade i Axman Band) och M för Anders ”Molle” Mohlin, garvad basist. De spelade låtar från LPn; några snygga ballader, några rätt tradiga funklåtar, och rätt mycket rockinfluenser med blues som en knappt märkbar krydda. Jag var inte alltför imponerad. Ett band i samma funky (och rockiga) bag som the Royal Southern Brotherhood, och det är ju inget dåligt sällskap. Bäst tyckte jag faktiskt det var när Insulander plockade upp en gammal mentor, Richard Hagson. Yes, samme Hagson som spelade akustisk slide i början av kvällen. Det blev ett riktigt kul och ösigt gitarrjam. Ska bli intressant höra skivan, dock.
Ett grymt jobb av Vallentuna Bluesförening att genomföra festivalen, trots att det var oklart in i det sista om den skulle kunna genomföras. Om ekonomin tillåter bör de nog ha ett affischnamn vid nästa festival för att locka fler besökare, och även nå utanför ”da hood”.
