TONIGHT’S THE NIGHT
Eller hur en klassisk rockballad blev blues och southern soul
I det allmänna medvetandet sitter, med full rätt faktiskt, föreställningen att vita artister en gång fräckt knyckt ur det afroamerikanska musikarvet för att skapa sig karriärer och få bra låtar. Nu var ju aktörerna inom den svarta musikvärlden direkt inga helgon heller. Kanske var det där man först lärde sig att ditt även är mitt. Idag hyllade tidiga original som Blind Wille McTell, Blind Lemon Jefferson och Robert Johnson snattade friskt av de eftertraktade varorna i musikbutiken för att sedan sälja vidare.
Beteendet var alltså väletablerat när Led Zeppelin snodde Need Love ur Willie Dixons lilla kiosk, paketerade om den något för att dölja spåren och bjöd ut den i sin egen stormarknad. Dessvärre för pojkarna, hade domstolsväsendet blivit så väl utbyggt att Willie Dixon egentliga bara behövt ringa ett samtal för att få den nedplockad från hyllan. Han ringde också, men det blev ett mycket dyrt samtal för mottagarna för att slippa bära ut den på lagret. Denna typ av häleri har idag nästan försvunnit helt. Men inom Southern Soul rör man sig ännu fritt, förmodligen för att det inte än finns något större ekonomiskt värde i låträttigheterna. Det är inte värt att härja och stämma för ingenting. Skivorna fungerar precis som förr som marknadsföring för artisterna och deras uppträdanden.
När den svarta musiken nådde stordriften på den stora vita marknaden hände det alltså saker, stoltheten av ett låtoriginal och i framförandet ersattes av ett ekonomiskt värde. Nu kröp inte länge eventuella orättvisor fram, de kom som stormvågor. Visserligen hade många artister sålt sina låträttigheter mot kontant ersättning till skivbolagsägare, producenter, arrangörer mm eftersom låträttigheter inte ansågs ha något bestående värde. En så garvad räv som producenten Ralph Bass hade svårt att se vad värde som fanns i King Records låtar. Han var ännu sent i åren förvånad att låten Dedicated To The One I Love han en gång skrivit med gitarristen Lowman Paulings långt senare började ge rejäla utdelningar. Och han var inte den enda. Det som nog skar mest i själen var att de vita snodde även det intellektuella värdet i det artistiska framförandet och konverterade det till ekonomi. Arthur Alexander stod med lång näsa då hela den globala tonårsmarknaden trodde låten Anna var ett Beatles-original till framförandet.
Samma med Isley Brothers och Beatles framförande av Twist and Shout. Listan kan göras hur lång som helst. Syndromet kan faktiskt föras över till dagens hiphop/rap scen. För ett antal år sedan då Elijah Walds bok Escaping The Delta kommit ut och där han säger att många vita bluesartister är mer skådespelare än musiker i sina försök att tillämpa det afroamerikanska uttryckssättet, var jag i Malmö på den jättelika stadsfestivalen där. Petter uppträdde som huvudnummer på stora scenen då mitt sällskap går förbi. Vi stannar och tittar till. Petter mässar och går kors och tvärs med långa steg över scenen, viftar med armen i luften, har byxbaken i knävecken osv. Vi står tysta tills en i sällskapet utbrister; där är en skådespelare till, Petter i rollen som gettosvartingen från New York. Rhythm&blues och blues blir pop och rock, hiphop blir teatralisk underhållning.
Vad som är mindre känt är resorna mot det andra hållet, när vita schlagers, pop- och rocklåtar placerades i ett annat kulturellt sammanhang och med det bytte genre. Ett mycket aktuellt exempel är låten At Last, ledmotivet för filmen Cadillac Records och med det även en piedestal nu för både Etta James och filmens huvudstjärna Beyoncé. Oavsett vem av dessa två som framför den, slås man av hur fjärran r&b/soul den är. Det är ju en sentimental schlager med tydligt 40- eller 50-tals stuk. Mycket riktigt, det är den också. Originalet gjordes av Glenn Miller år 1941 med Ray Eberle som vokalist. Etta fick en jättehit med låten år 1960 utan att ändra speciellt mycket, så nu även Beyoncé. Dansbandet Ingmar Nordströms gjorde här en gång en instrumentalversion baserad på Millers original. Och nu har den alltså blivit r&b och soul, kanske rentav blues på grund av filmen!
En annan kameleont är Tomorrow Night med Lonnie Johnson inspelad 1947. Varför den nu beskrivs som en bluesballad övergår mitt förstånd. Den blev för Johnson en gigantisk hit som även gick över till poplistan med en 19. placering. Elvis gjorde tidigt en nästan identisk version och sedan har låten flutit på som Johnsons paradnummer. B.B. King har gjort flera inspelningar av låten, även helt nyligen för att hedra Johnson. Dock var det Horace Heidt, en vit mycket populär storbandsledare och radiopersonlighet som gjorde poporiginalet som nådde plats 16 år 1939. Vägen är kortare än man tror mellan en 30-tals schlager, en rock’n’roll-ballad och en bluesklassiker. Det är framförarens förhållningssätt som avgör var låten hamnar.
Det är inte alla gånger låten bara byter genre, ibland passar även artisterna på att samtidigt byta position. För länge sedan läste jag en analys av (I Can’t Get No) Satisfaction och hur låten gjordes av Rolling Stones respektive Otis Redding, även ett exempel på vägen från rock till soul. Författaren då menade att Mick Jagger positionerade sig som den självömkande för att han inte fick till det, medan Otis Redding var arg och frustrerad på grund av sitt tillkortakommande. Otis positionerade sig som mannen med stort M där Mick bara kände sig ynklig.
En av de mest intressanta låtarna i detta hänseende är rockballaden Tonight’s the Night (Gonna Be Alright). Inte nog med att den bytte genre två gånger, framförarna positionerade sig även genom att betona för positionen centrala partier i texten. Och positionen hade bakgrund i deras egna artistmiljöer.
Rod Stewart hade en lång bakgrund som rock- och r&b/blues-sångare med bland annat Jeff Beck och senare the Faces. Som medlem i det senare bandet startade han parallellt en solokarriär. Efter soloalbumet Atlantic Crossing med hans stora hit Sailing, lämnade Rod helt Faces för att satsa på sin solokarriär. Det första albumet blev A Night On The Town och från det albumet blev år 1976 Tonight’s The Night hans då största hit globalt sett, en mastodontisk framgång. Låten spelades in i Muscle Shoals med Roger Hawkins – trummor, Jimmy Johnson – gitarr, David Hood – bas och Barry Beckett – keyboard, alltså grundsättningen och studion för massor av legendariska soulinspelningar. Låten väckte omedelbart kontroverser och blev bojkottad både i USA och England ända tills lyssnarkrav tvingade radiostationerna ta upp den.
Tonight’s The Night handlar om Rod som skall förföra en tjej. Det är omöjligt för en lyssnare att missför stå vad Rod har för avsikt. För puritanerna blev det riktigt svettigt halvvägs in i låten då Rod antyder att tjejen är oskuld och att hon bara skall ge efter. Låten är en av Rod bästa låtar, en melodiös rockballad som avslutas med gitarrerna i ett snyggt unisont solo. Jag undrar om inte Eagles använde det som förlaga till sitt motsvarande avslut i Hotel California. Soulmusikerna gjorde rockhistoria?
År 1978 åker Latimore till Muscle Shoals för att spela in sitt album Dig A Little Deeper för Glades med samma grundbesättning som Rod använde. Latimore-skivan avslutas med en 6-minuters version av Tonight’s The Night, men nu som en långsam bluesshuffle med slidespel på en av gitarrerna och ett i bakgrunden riffande munspel. Låten avslutas med en lång och utvecklad variant av solot från Rods inspelning. Albumet nådde halvvägs på r&b-listan och Long Distance Call och titellåten blev två mindre hits på singellista.
År 1995 åker Bobby Bland till Muscle Shoals för att spela in sitt album Sad Street för Malaco. Samma grundbesättning är med även nu. Han gör också låten, men den blir en modern southern soulballad. I sådana låtar finns knappt några instrumentsolon. På denna version finns därför bara ett kort enkelt gitarrsolo i mitten och låten avslutas med att Bobbys röst tonas ut. Albumet gav Bobby en 11. placering på Billboards blueslista, vilket inte är speciellt upplyftande.
Då har vi en rocksångare, en bluessångare och en soulsångare som gör samma låt med samma musiker i grundkompet och inspelad i samma studio. Det skulle alltså ändå kunna bli samma sak. Men genom att lyfta upp textens olika delar, positionerar artisterna sig själva genom att avsiktligt eller oavsiktligt i sångstilen falla tillbaka på sin egen kulturella bakgrund. Härledning fås även genom att titta på omslagen.
Rod Stewart är den bekymmerslösa liraren som placerats i en fransk sekelskiftesomgivning. Toulouse Lautrec och Degas, synd och frigjordhet utöver det vanliga, dvs ungefär som en rockartist och speciellt Rod levde 70 år senare. Rod gör inga speciella betoningar i textens händelseförlopp, han sjunger låten och berättar sin historia. Rod får med det flickan att framstå som en i raden av erövringar. Det är mannen med rutin som talar och som med framgång har använt samma övertalningsknep förr. Det finns inget som antyder att han är speciellt berörd. Rockmusikern med en litet mer hårdflirtad groupie?
Bruce Iglauer säger att riktig blues inte är sentimental och det präglar även Latimores version. Han är frustrerad för att hans drift håller på att ta över handen och tjejen måste övertalas, dessutom har han tidigare blivit avvisad av henne. Dessa delar i texten hårdbetonar Latimore. Gitarrsolot i mitten bygger på Latimores frustrerade känsloutbrott till den grad att han med ett ”sshhh” tonar ned det för att kunna fortsätta sjunga. Ser man på fodralet står Latimore med uppknäppt skjorta, med medaljong på bröstet och både mustasch och polisonger. Det finns inget utslätande här. Tjejen skall sluta jönsa runt helt enkelt. Det är mannen som fått blues som talar.
Bruce säger även att southern soul ibland är sentimental, därför gillar han den inte. Bobby Bland är inte sentimental, men med sin mjuka, nedtonade sångstil får han berättelsen att framstå som ett rosafärgat dunbolster genom att betona textens hänsynstagande partier, nästan så att man även kan se champagne och levande ljus framför sig. Omslaget ger här inga ledtrådar för textens tolkning, det är ett typisk uselt southern soulomslag. Men innehållet är soul, det är närhet och omtanke och det är Bobby Bland som den yttersta exponenten för den romantiske förföraren.
Man kan fundera på hur tjejen kände sig dagen efter natten med de respektive männen. Jag är inte speciellt övertygad om att hon är helt tillfreds med Rod, att hon känner sig utnyttjad av den manipulerande liraren. Med Latimore vet hon vad hon fick. Och Bobby Bland kan hon aldrig glömma.
Rod Stewart skrev en fantastisk låt. Men Latimore eller Bland kapitaliserade ändå inte på den annat än som albumutfyllnad, men vilken utfyllnad blev det inte!
En parentes; I Rods version kommer en mumlande tjejröst in i låtens uttoning och säger något på franska. Det är hans dåvarande flickvän Britt Ekland. Kan hon med det också bli blues?
Anders Lillsunde Jefferson #163
