Tidaholm är en lagom stor mindre festival. Arrangerande Dusty Road Blues gör ett strålande jobb. Enda tråkiga är att lokalbefolkningen – liksom på många andra festivaler – sviker. Intrycket jag får är att flertalet besökare är tillresta. Släpp fångarna loss (i Tidaholmsanstalten), det är blues!
Stefan Dafgård & Tommy Trumma, The Blue Benders, B-Fat Boogie, Muddy What?, Tove Gustavsson Band, Bottleneck John, Interstate 40 Rhythm Kings, The Blue Buzzin´, Shaggy Dogs, BlueNote Society, Bluebirds.
Inga stora internationella stjärnor, men flera yngre musiker/band och mindre kända som överraskade. Förra året var norska Mighty Marith & the Mean Men den stora överraskningen för min del. I år var det faktiskt veterangänget från Ulricehamn, Interstate 40 Rhythm Kings, som det var några år sedan jag såg, som imponerade med sin soulrepertoar – inte en enda utsliten cover, allt lät väldigt fräscht. Festivalens enda saxofon hade de. Fanfar!
Unga tyska trion Muddy What? (för kvällen med rutinerade Michael Johansson som vikarie på trummor) hade jag hört både plus (mest) och minus om, så jag var nollställd. De tog mig med storm! Vilket hålligång! Vilken ekvilibrist Ina Spang är på gitarr och mandolin! Brorsan Fabian har en något säregen sångstil/röst. Det närmaste jag kommer att beskriva är som en boskapsauktionist i Texas på halvfart. Eller någonting åt det hållet. Festivalens mest spektakulära var när Ina spelade ute i publiken, medan Fabian skötte hennes wah-wah-pedal. Det tricket har jag aldrig sett förr.
Från Frankrike kom Shaggy Dogs, ena lurviga väderbitna hundar. Jag imponerades mer av deras energi (för det åldersspann de befinner sig i) än deras ”Fiesta Blues´n´Roll”-mangel, men jag ger dem att sångaren och munspelaren ”Red” ägde scenen och publiken. BlueNote Society från Göteborg/Kungsbacka var finalister i 2023 års Swedish Blues Challenge. Två sångerskor, Ida Ludvigsen (lead) och Annika Nylander (kör), med bra tryck i. I en varierad repertoar kan nämnas den egna låten ”Hey Mister” från kommande skiva.
Ett trevligt, helt spontant, inslag var Carola´s LineDancers från Hjo, som movade till och från framför scenen i Folkparken. Ovan har jag gett utrymme för några band som det inte skrivits mycket om tidigare. Fler arrangemang kring bluesfestivalen skedde också utanför Folkets Park:
Lördag förmiddag är det bluesjam på JIVEs Kök & Café, där i år Interstate 40 Rhythm Kings var husband. På Vulcanön mitt i samhället tillverkades förr i tiden bl a lastbilar och under festivalen åkte två antika lastbilar och en dito brandbil omkring i Tidaholm med omnejd. The Nick Bastard Quartet spelade på flaket på en bil i hamnen i Hjo och i Tidaholms centrum. På en annan lastbil spelade trion The Vulturenecks slamrig Hound Dog Taylor-boogie på torget och runt om i bygden. Väldigt kul att se dessa bastarder resp. gamar spela musik lika gammal som lastbilarna de häckade på.
Utanför festivalprogrammet ägde ett roligt arrangemang rum kl 13 på lördagen utanför museet på Vulcanön i det vackra vädret. Det var premiär för Barnens Hus-blues, ett initiativ av museiindendenten Anja Praesto. Hon hade anlitat tre rutinerade musiker, unge Marcus Mikanovitz på sång och gitarr (outstanding var en Otis Rush-cover på ”I can´t quit you baby”), Dan Skavhellen på basgitarr, och Per Wahlström, gammal trummis med Tidaholmslegenden Eddie Meduza, nu i Meduza-hyllningsbandet Gasen i Botten. Men barnen, var var de? Badstranden? Det får museet jobba på nästa år. Anja Praesto hade skrivit allsångslåten ”Barnens Hus-blues”, som jag sjöng med i efter bästa förmåga. Sista versen/refrängen:
Vi leker tjuv och polis. Lagar mat på en spis.
Sen är lektiden slut, och då blir det kris.
Lillbrorsan skriker och vill inte gå hem.
Vi kollar museet, men åker ut klockan fem!
Refräng: Så nu kör vi! Vulcanens egna Barnens Hus-blues.
Ja, nu kör vi! Labbås bästa Barnens Hus-blues.
Text, sång och foto (om inte annat anges): Tommy Löfgren
