The Almost Three
Three
Eget
53 min

Det här är framförallt hårdare rock av klassiskt snitt, som osar sent 1980- och tidigt 1990-tal. Det är mer betoning på refränger och stick än på bluesgung. I bluessammanhang måste man säga att detta är ganska glad och publikvänlig musik.

I mitten av skivan gör man några utflykter bort från den klassiska rocken, i låtarna Funk#2015, David Bowies Let’s dance och 10 CC’s I’m not in love, där man först blir betydligt mer dansanta, för att sedan i den sistnämnda smyga in elektroniska element. Detta innan man via Allman Brothers-låten Whippin’ post återgår till ett betydligt tyngre rocksound. Den låten, som är den tredje och sista covern på skivan av totalt tretton spår, gör man dock oklanderligt. En platta som är klart godkänd överlag.