Det finns inte så många kvar av brittbluesens pionjärer. Visserligen var Mick Taylor inte först på plan, han var heller ingen frontfigur, men hans betydelse i att popularisera bluesen hos en bred publik är ovedersäglig. Mick Taylor föddes den 17 januari 1949.
Han fastnade tidigt för bluesen och Freddie King. I sina sena tonår blev han så erbjuden att ersätta Peter Green i John Mayall’s Bluesbreakers 1967. Mayalls band var då relativt känt, men under Mick Taylors två år där nådde bandet sina största kommersiella framgångar och blev en institution för många vita bluesartister och entusiaster i vardande. Sedan Mick lämnat bandet förlorade det sitt musikaliska fokus, och storhetstiden var definitivt över några år senare.
År 1969 blev han erbjuden att ersätta Brian Jones i The Rolling Stones. Mick Taylor ingick sedan i The Rolling Stones från 1969 till 1974. Bandet svängde då tillbaka in mot en mer bluesinfluerad musik och perioden var den kommersiellt mest framgångsrika för bandet vad listplaceringar beträffar, men även kanske artistiskt. Oavsett om han krediterades eller ej, hade Mick Taylor stort inflytande på bandets musikaliska framtoning. Albumet Exile On Main Street från 1972 anses vara Rolling Stones bästa album någonsin och innehåller många rena blueslåtar som Shake Your Hips, Stop Breaking Down m.fl.
Efter åren med Rolling Stones hängde Mick Taylor runt med än den ena och än den andra i lösliga sammansättningar. År 1979 kom hans första soloalbum, som hamnade på 119:e plats på Billboards albumlista det året. Sedan dess har det kommit album i sparsam takt utan att efterlämna alltför stora spår i musikvärlden, det senaste 1999. Senare har det även kommit några liveupptagningar, men jag vet inte om de är officiella eller ej.
Mick Taylor är för evigt följd av skuggan från The Rolling Stones samt frågan varför han lämnade bandet. Mick Taylor själv är urless på denna utplåning av sitt artistiska jag. Har man för avsikt att göra en vettig intervju, gör man klokt i att inte prata om Jagger & Richards. Det var dessutom helt utan intresse för mig när jag bad Robban i Wentus ordna ett intervjutillfälle när Mick var i Stockholm med dem i december 2004. Jag var intresserad av bluesartisten och föregångaren Mick Taylor och hur han såg tillbaka på sitt liv. Att prata blues gillade Mick. Det blev flera timmar. Jag som trott att det skulle bli 10-15 minuter som mest av ren artighet bara för Robbans skull.
Eftersom diskussionerna idag internationellt går höga om bluesens återvändsgränd började jag att fråga om Mick var nöjd med det han åstadkommit som en av pionjärerna att introducera bluesen för en bredare publik. Var avsikten att det skulle bli såhär?
De svarta artisterna var hänvisade till klubbar för svarta i svarta områden i Chicago, New Orleans eller New York. Det var en del av samhället då, men ändå en sluten värld. B.B. King, som idag är en superstjärna och uppträder över hela jordklotet, började där. Det var nog inte förrän 1968 eller 1969 när artister som jag själv, Paul Butterfield och Charlie Musselwhite och många andra engelska och amerikanska musiker som då var tämligen unga, började spela svart musik och öppnade ögonen hos de amerikanska tonåringarna. Musiken kunde innan bara nås via svart radio och små oberoende skivbolag. Ray Charles hade en bredare publik, men han gjorde även jazz och country. Jag tycker att vi introducerade musiken för amerikanerna lika mycket som vi introducerade den för europeiska lyssnare. Varje gång jag pratade med amerikanska bluesartister i den gamla skolan, som Louisiana Red, Albert King, Junior Wells och Buddy Guy, var de tacksamma över att ha fått en publik i Europa och att de blev mer uppskattade här än hemma. Här betraktades deras uppträdanden som kulturella händelser, medan de ignorerades av den stora publiken i USA. I musikerkretsar var de dock kända. Där kände man till att jazz och blues hade samma ursprung, att jazz och blues var Amerikas enda egna riktiga konstform inom musiken. Men det tog lång tid för bluesen att bryta rasbarriären, det var 1968 eller 1969, trots att den alltid funnits där. Sedan dess har bluesen blivit allt mer populär, speciellt som livemusik. Det kommer idag allt mer bluesfestivaler världen
Musiken lyftes fram för en vit publik och fick fotfäste samt ett enormt inflytande där. Men sedan har det inte hänt så mycket mer. Det borde vara frustrerande att den blues de tidiga pionjärerna introducerade en gång, utvecklats relativt litet, att musiken kreativt sett anses ha hamnat i en återvändsgränd och är out of date hos den ursprungliga publiken. Alltså den musik Mick Tayor slogs för en gång.
Det är intressant eller hur? Det finns så mycket att välja mellan idag: rap, hip-hop, o.s.v. Musikindustrin idag är som en enda stor smältdegel, men det finns fortfarande blues med i bilden även om bilden inte är lika tydlig som tidigare. R&B har inte samma betydelse för vissa personer av idag som för dig och mig. Det finns artister som Whitney Houston, som måste ha vuxit upp väl medvetna om gospel och blues. Whitneys mamma är Cissy Houston och hennes kusin Dionne Warwick. Hos många svarta artister är man medveten om bluesens betydelse. Ingen av de moderna formerna av svart populärmusik skulle existera om inte bluesen kommit först. Jag stöter ibland på svarta artister som spelar blues, men de har ännu inte hunnit skaffa sig något namn.
Förutom musiker, känner jag till många unga personer som håller på att upptäcka den musik jag växte upp med. Som gitarrist lyssnade jag till B.B. och Freddy King samt mycket Chicagoblues, men jag gillade även Tamla Motown som var mer populärt bland både svarta och vita. Ett distinkt sound kom även från Memphis. Jag har haft en jättesamling med Staxskivor från tiden upp till 1969. Där fanns fantastiska artister som The Staples Singers, som var en gospelgrupp, Booker T & the MG’s som var en av de första grupperna som spelade R&B-instrumentaler. Stax hade sitt husband, sina låtskrivare och sina artister. Alla skapade denna underbara musik som om det vore det mest naturliga i världen. Det var samma med Tamla Motown. Inspelningsförfaranden och musikscenen var så mycket enklare då. Artisterna var glada bara att få spela in och lade ned hjärta och själ i det. Skivbolagen såg till att det fanns bra låtar. Tamla Motown hade sitt låtskrivarteam. Stax hade sitt. En del artister skrev eget material
När vi var unga och upptäckte musiken [Mick och jag är i nästan samma ålder] var den ny, fräsch och utmanande. Det var som ett bombnedslag som man aldrig återhämtade sig ifrån. I Europa hade man aldrig tidigare hört något liknande. Idag har mycket av spänningen och fräschören försvunnit ur den nyinspelade musiken om vi jämför med den blues som introducerades av bl.a. dig en gång. Vi tittar hela tiden i backspegeln och man konstaterar nästan oavsett ålder att det var så mycket bättre förr. Det historiska arvet är mördande.
Den var ny och fräsch även för Amerika i stort. Där hade man inte heller hört den tidigare. När jag spelade med John Mayall, spelade vi inte i getton. Vi spelade på Whiskey A Go-Go i Los Angeles, Winterland, Fillmore East och West, eller på olika klubbar i New York, Chicago, San Fransisco, m.fl. under den psykedeliska perioden. Vi hade en vit publik. Den publiken hörde Jim Morrison i hans bluesiga låtar och John Mayall. På så sätt kom den i kontakt med bluesen.
Jag tror inte att vi igen får uppleva samma mängd av innovation och kreativitet som yttrar sig samtidigt som det gjorde då. Musikindustrin och samhället har ändrats sedan dess. Om man tittar på bilder på de inspelningsstudior som användes då, som Chess, Muscle Shoals och Tamla Motown, var de ganska primitiva eller ”basic” om man jämför med teknologin idag.
Det är svårt att veta om någon som Miles Davis kommer fram, eller B.B. King, eller Jimi Hendrix. Det finns unga gitarrister, men det är svårt att veta om de kan leva på det. Det är svårt för mig att se framåt. Det är mycket lättare att titta bakåt och tänka på hur fräsch, ny och inspirerande musiken lät då. Men jag har spelat blues för unga personer som aldrig hört musiken förr och de gillar den. De har inte fått chansen att höra den, eftersom den inte spelas på radio. Om bluesen hördes mer skulle nog en del unga musiker vilja utveckla musiken och starta bluesband.
Det finns andra saker som även tar över intresset. När jag växte upp, var musiken något heligt för mig och det var den nog även för många andra musiker. Folk som älskade musiken, såg fram emot nya bluesalbum, Hendrixalbum eller Stonesalbum.
The Rolling Stones och The Beatles… Rolling Stones var genomimpregnerade av blues. The Beatles var influerade av ett mer brett spektrum av amerikansk musik, men i huvudsak svart.
Här måste ligga en tragik för en ung musiker om han/hon vill ge sig kast med bluesen. Allt är ju redan upptäckt och färdigutvecklat. Vad gör Clapton? Spelar in gamla välkända Robert Johnsonlåtar. Många band blir berömda på att göra covers på låtar som redan är kända sedan 40 år tillbaka. Finns det något annat att göra än att upprepa gamla bravader? Jag tycker fortsättningsvis att The Rolling Stones är ett oöverträffat blues- och R&B-band. Deras tidiga låtar håller än idag och det mesta av den nyinspelade bluesen är inte ens nära när det gäller livfullhet och spänning. Det kan man inte säga om allt som de brittiska banden gjorde då.
Det finns nya saker att upptäcka. När det handlar om jazz och blues, är det fråga om att utveckla din egen stil och ditt eget sound för att göra din egen tolkning av musiken. Det kommer alltid att finnas musiker som går tillbaka till bluesen för att ha den som en utgångspunkt för sin egen karriär.
Men det är svårt att se framåt och se en motsvarande jättelik musikexplosion med en sådan kreativ kraft som då på 60-talet. Det var nog ett fenomen för den tiden. Mycket av musiken på 50-talet uppfattades av många som lättviktig och poporienterad. Elvis Presley skakade om en del och så småningom fick svart musik en förgrundsposition. Många kom att inse att det var Amerikas egen unika klassiska musik så att säga – Amerikas egen folkmusik som nu spelas över hela världen.
Det är dock sorgligt att sådana som Muddy Waters och Howling Wolf, nu när de är borta, inte fått några som fyllt upp deras platser. Det finns artister, men de är inte unika nog.
Jag är inte speciellt nöjd med de inspelningar jag gjorde med John Mayall. Man hör att jag ännu försöker lära mig. Vi hade heller ingen producent. När vi gjorde Crusade gick vi ensamma direkt in i studion efter en längre turné och efter någon dag var vi klara. Vet du varför The Rolling Stones och The Beatles låter så bra på de tidiga skivorna? Bolagen utrustade dem med sina bästa resurser för produktion. De var inte bra musiker. Jag har hört en liveinspelning som gjordes med medlemmar ur Rolling Stones och Beatles, bl.a. John Lennon. Det lät illa. Instrumenten var ostämda och man spelade falskt. Den enda som höll måttet var Mick Jagger, för han kan sjunga.
Om en vit artist skall göra samma upptäcktsresa som brittbluesens pionjärer, vilken väg finns kvar att vandra på. Det är ett dilemma att det inte längre tycks finnas någon hermetiskt sluten värld som man liksom bara kan snubbla in i, och där sedan medverka till att få upp dörrarna på vid gavel för den ovetande omvärlden. Finns det några vita band som skulle ha förutsättningarna och var skall man leta?
Jag vet inte, jag känner inte till några, jag borde åka över till USA och se vad som finns. I Europa finns många bra band. Det är svårt att se hur de skall kunna hålla ihop så länge som man gjorde förr och som behövs. Skivförsäljningen har gått ned och skivorna säljer inte i de kvantiteter de gjorde förr. Bluesens andel har även sjunkit. Det viktiga dock är att bluesen finns där som en livs levande musik; blues, rock och jazz, även soul. Blues har aldrig varit stort kommersiellt sett. Jag undrar vilken tidernas mest säljande bluesalbum är? Kanske du vet? Det är förmodligen Eric Claptons Johnsonalbum.
Det måste vara med någon som han, som är berömd nog för att kunna sälja. 75 % av de som köpte skivan har förmodligen aldrig hört talas om Robert Johnson. Det är uppmuntrande att det ännu finns så många jazz- och bluesfestivaler som ett testamente över bra musik framförd live.
Jag lyssnar på allt. Mitt lyssnande har dock aldrig varit speciellt bundet till gitarrister, utom då jag var i tonåren och lärde mig spela gitarr med Freddy King som förebild eller då jag gick med i John Mayall’s Bluesbreakers för att bli en professionell musiker. John Mayall introducerade mig för jazz och andra former. Jag hittade en Ray Charlesskiva med material jag aldrig hört tidigare från tidigt 50-tal, där man kan notera hur mycket hans röst förändrats.
Jag köper inte många skivor längre. Jag går ibland till Virgin Records och hittar samlingar jag aldrig sett förut. Mycket av det som ges ut idag håller inte över morgondagen. Det är ett problem. Och det finns så mycket av detta.
Det är svårt att säga det jag nu skall säga utan att låta som varje person över 50, nämligen att låtarna är inte lika bra som förr. Det bör ju finnas ett antal personer som kan skriva bra låtar. Tidigare var låtskrivande ett specialiserat hantverk som folk ägnade sig åt på vanlig arbetstid, alltså att skriva för stora artister. Jag undrar om yrket finns kvar längre. Många som producerar musik idag använder sampling eller sätter ihop musik som om det vore fråga om en skulptur eller modern konst. Det kommer inte från hjärtat och själen
Nu kom du in på något jag funderat på länge. Mycket som kom ut innan den brittiska vågen är faktiskt produktionsmässiga mästerverk. Varje disciplin – alltså låtskrivande, arrangemang, instrument, inspelning – hade sin toppkraft. Idag skall varje band skriva och göra sin musik helt själv eller så är det nästan industriell produktion. Jag har svårt att tänka mig att varje grupp innehåller riktiga äss på låtskrivande, arrangemang och instrumental skicklighet. Musikindustrin av idag anser det dock, liksom publiken och banden själva. Mycket har försvunnit ur musiken på grund av denna bristande självinsikt. Musiken har nog blivit tråkigare. Och den brittiska vågen inledde denna utveckling att alla kan göra allt.
Du kan inte göra John Mayall ansvarig för det, däremot The Beatles. Carole King och Neil Sedaka gick varje morgon klockan nio till The Brill Building för att skriva låtar och så gick de hem klockan fem. Det fanns samma i England, men inte så stort. Detta får vi nog inte se igen. Tiderna har förändrats. På den tiden var musik tillsammans med bio huvudsaken för ungdomar. Nu finns det video och allt möjligt annat som drar uppmärksamheten till sig.
Samtidigt är det svårt för mig att tro att folk inte är lika intresserade av musik som förr. Det finns mer musik nu än någonsin. Men det innebär även att det finns mer skräp som skymmer sikten
Och vad skall man dra för slutsatser av gubbarnas beklagan över tidens förfall. Jo, man skall vara mycket tacksam för att främst de engelska musikerna tog sig engagemanget och besväret att öppna ögonen för en ovetande värld. Mycket stryk har de fått för att ha exploaterat en musik de inte var upphovsmän till. Mycket stryk har de även fått för att den stora publiken föredragit deras versioner och tolkningar framom ursprungsartisternas.
Vid en närmare eftertanke skall man inte nu heller skjuta budbäraren. Det är nog den stora publiken och dess ointresse av ”the real thing” som det stora problemet. Så är det än idag, tyvärr. Det svarta samhällets blues är fortsättningsvis lika underground som den var för 40 år sedan. En svart artist smäller inte lika högt som en vit hos den breda publiken. Clapton säljer mer skivor med kopior än självaste B.B King. Mick Taylor själv drar fullt hus på Fasching, medan Johnny Rawls, en gedigen blues- och soulartist, bara får en handfull stockholmare till Stampen trots gratis inträde. Dekadensen är kanske vårt eget fel.
Foto: Lars-Erik Öhrtlund / Jefferson 144
