James Yancy Jones, alias Tail Dragger, för Howlin ́ Wolfs Chicagoblues vidareHan presenterades utförligt i Jefferson 1981, innan han ens besökt en skivstudio. Sedan har han återkommit då och då i skiv- och DVD-recensioner, men även i en ny intervju 2010 (nr 166).
NU ÄR TAIL DRAGGER i två prisbelönta kortfilmer, Lomax och The murder ballad of James Jones (den senare handlar förstås om när han sköt ihjäl en medmusiker). Dessförinnan gjorde han 2016 ett inlägg i den amerikanska valcirkusen med videon Hillary. Klart sevärd på YouTube. Har man starka nerver kan man även titta på en video från 2007, Death and taxis. Finns på Tail Draggers hemsida. Och i januari 2017 kom hans tredje DVD, Portrait of a Chicago blues man, som hans finska musikervänner producerat
Maj 1976, tredje dagen i Chicago för Hasse Andréasson, Jörgen Sandin och mig. Vi började kvällens bluesrunda på Wise Fool’s med ett par set med Koko Taylor & The Blues Machine (Johnny Twist på gitarr och sång gjorde en fantastisk Drivin’ wheel). Klockan är nästan midnatt när vi kommer till David & Thelma’s Lounge, ett ”hole-in-the-wall” på West Side, där Hubert Sumlin och Tail Dragger ofta spelar. Vi känner inte till Tail Dragger, annat än att han säjs vara en bra Howlin’ Wolf-kopia, något av ett original och en av ”the mighty” Wolfs lärjungar.
Den lilla klubben består av 5-6 bord, en lång bardisk och ett biljardbord längst in. Besökarna larmar och bandet kör för fullt. Vi har tur som hittar ett ledigt bord och sången vi hör kan bara vara Tail Draggers. Han står längst in i lokalen, bakom biljardbordet. Gitarristen är Willie James Lyons, ”Mad Dog” Davenport spelar bas och en trummis, okänd för oss. Det dröjer inte länge förrän Dragger, iklädd blåställ, kommer krypande på golvet i riktning mot borden, ylande och sjungande. Hjälp! Vågar jag fota honom? Den gyllene regeln är att man ber musikerna om lov i förväg. Jag har i färskt minne när vi två år tidigare såg den ”riktige” Howlin’ Wolf på Pepper’s Hide Out. Vi kom dit mitt i ett set och en i vårt sällskap brände av en blixt och Wolf blev så himla arg! Hursomhelst – jag kan inte låta bli. Jag tar fram min kamera och med pumpande hjärta och inte mycket till skärpa tar jag tre bilder. Jag är verkligen lättad när Tail Dragger fortsätter och klättrar upp på bardisken på väg tillbaka till bandet.
Det var mitt första möte med Tail Dragger, som skulle följas av åtskilliga fler i Chicago och Sverige. Vi träffades faktiskt två veckor senare, återigen på David & Thelma’s. Tredje gången jag träffade honom var i januari 1981 på Delta Fish Market, där han arbetade när han inte körde långtradare med levande fisk från Mississippi till The Delta Fish Market. (…”När jag har lastat bilen, stannar jag inte. Jag kör från Mississippi tillbaka hit på 12 timmar. Jag sover inte. Jag stannar bara för att tanka eller köpa en läsk eller en hamburgare. Jag äter inte när jag kör, eftersom man blir sömnig när man får mat i magen och man vill ta en paus. När jag ska köra till New York, så håller jag mig vaken i 18 timmar utan sömn. Förr behövde jag vila innan jag stack iväg.”). Fotografen Erik Lindahl tog en serie grymma bilder här, när James arbetade med fiskbassängerna, saltade den isiga parkeringen och demonstrerade den långa, med vattentank försedda, trailer-trucken.
Nästa dag avslutade vi (Erik, Lasse Linder, Jörgen Sandin och undertecknad) kvällen på bästa tänkbara sätt på Mary’s Lounge, 1358 S. Pulaski, där Dragger spelade varje söndag. Vi kom dit runt 10-tiden på kvällen och hittar vår hjälte i det utomordentliga sällskapet av Eddie Taylor, Dave Waldman, Tom Jackson och ”Baldhead Pete” (a.k.a. Pete ”Onion Head” Williams). Dragger rör sig runt i rummet, knäfaller framför en kvinna och uppvaktar damerna i baren. Men den enkla overallen är borta nu och han är propert klädd i byxor och vit polotröja. Kvällens enda incident är när Eddie Taylor vägrar fortsätta spela tills en glödlampa i taket ovanför hans huvud stängts av. Under sista setet lyckades jag intervjua James för Jefferson. Vi satt i vår hyrbil och därför missade jag när Eddie Taylors son Larry Taylor tog över sången.
Efter det tog det sju år innan jag träffade Dragger igen, när jag tillsammans med Björn Khönberg och fotografen Hans Ekestang besökte Chicago Blues Festival 1987. Dragger hade 1982 gjort sin skivdebut med en 45:a för Jimmy Dawkins bolag Leric. Övriga sju låtar, som producerades av Dawkins, gavs inte ut förrän 2013, när Delmark gav ut CDn ”Stop lyin’”. Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag sett Dragger med hans varumärke, en stor otänd cigarr, tidigare, men med tiden har den kommit att bli hans ständiga följeslagare. Stop lyin’ är en mycket speciell skiva för mig, eftersom han nämner mig i sista låten.
Mary’s Lounge hade fortfarande öppet på söndagar och det var Willie Kent Blues Band som regerade när vi kom dit. Gitarrist var Johnny B. Moore och det var ingen brist på sångare. Förutom Kent och Johnny B. gjorde Bonnie Lee, Larry Taylor och den allestädes närvarande Tail Dragger gästuppträdanden. Efteråt, i Draggers blå Chevy van, räckte han över en liten Crown Royal-flaska med hans eget hem- brända till var och en av oss och bjöd hem oss på middag.
Det var därför vi bara hann se sista setet på Checkerboard ett par dagar senare. Dessförinnan hade vi haft en härlig kväll med James, hans dåvarande hustru Betty, släktingar och vänner. Dragger visade oss sitt förråd av moonshine, som han sålde i grannskapet. Det var en viktig inkomstkälla för honom. En av dess fördelar, förklarade den stolte hembrännaren du får aldrig huvudvärk av det.
Två dagar senare var det Tail Dragger-dags igen och dramatiskt tillika! Dragger brukade sitta in med Boston Blackie på Buddy’s Sunset Lounge (a.k.a. Booker’s Place) på 2853 W. Lake. Blackies band bestod av Pete Peterson bas och Westside Wes trummor. B.B. Jones var inkallad som extra gitarrist. Dragger anslöt till bandet och sjöng några låtar. I pausen stod vi ute på trottoaren och pratade en stund med Big Bad Ben, som tittade förbi. Ett par kvarter längre ner på gatan körde en bil in i högbanans stålkonstruktion, som går ovanför gatunivån på Lake Street. Vi gick tillbaka in till musiken igen. Vid nästa paus var vi tillbaka på trottoaren, när James sa att det var säkrast att vi lämnade klubben, eftersom han hört två killar snacka om att stjäla Hasses fotoutrustning. Vi tog Dragger på orden och vinkade adjö för kvällen och för denna resa.
När jag var i Chicago 1995 satt Tail Dragger i fängelse, sedan han skjutit ihjäl Boston Blackie i en dispyt och 1999 var han i Nederländerna (han fick strafftiden avkortad), så det blev ett hopp till 2010 innan jag träffade honom igen. Han var ofta i Europa under denna period, men kom aldrig till Sverige inte förrän några spelningar 2010. I maj tillbring- ade Leif Gäverth och jag tre veckor i Chicago. Jag hade med mig en present till Dragger från Erik Lindahl; Eriks fotobok Blue shots med ett helt kapitel tillägnat Tail Dragger och The Delta Fish Market. Vi kom överens med Dragger att träffa honom på Lee’s Unleaded Blues på sydsidan. Vi lämnade över boken och han skickade stolt runt den så att alla fick se bilderna. Han sjöng också ett par låtar med Billy Branch & The Sons of Blues förstärkta med Draggers ordinarie gitarrist, Rockin’ Johnny Burgin. Afrikanske bluesartisten Roland Tchakounte spelade in en video och Dokta’ Rhute (Roy Hightower), Johnny Drummer, Gloria Thompson-Rodgers, munspelaren Reginald Cooper, Tré samt två unga japanska tjejer, Ayuko (sax) och Miss Lazy Yu (munspel) rev också av låtar. Vilken kväll!
Följande onsdag var det BBQ på Tail Draggers backyard. Leif och jag kom dit med ett flak öl (Budweiser förstås), men vi fick inte lov att dricka dessa, eftersom James hade köpt importöl (Heineken) enkom till oss. Heineken var förbjudet för James vänner och grannar, som anslöt till partyt. När den kyliga kvällsvinden jagade hem polarna, gick vi in och tittade på en DVD från Delmarks 55-års jubileumskonsert. Dragger må vara en förstklassig bilmekaniker, men hade inte hans fru Bertha kommit och hjälpt oss, hade vi aldrig fått igång DVD-spelaren. september 2014 stannade min kompis Peter Arvidsson och jag över en natt i Chicago på väg till Kalifornien. Telefon till Dragger, och ”Come over! We’ll fry some fish.” Rusningstra- fiken var förskräcklig, så vi blev en timme försenade. Det var ungefär samma gäng som för tre år sedan: ”Cowboy”, Leo, Dave, ”Lonesome”. James bror, som är präst, kom också förbi, precis som för tre år sedan. Vi fick knappt träffa Bertha, eftersom hon kom hem sent från jobbet och tittade på TV. ”Cowboy”, en pensionerad polis, övervakade den stora frit- tyrgrytan och snart mumsade vi i oss fisk, vita bönor i tomatsås, potatis, sallad, majsbröd, öl och källvatten från Arkansas. Det bästa källvattnet i världen, skröt James. En CD med Tail Dragger gick i bakgrunden. Bertha berättade att dom var klara att flytta tillbaka till Draggers födelsestad Hot Springs i Arkansas nästa år. James äger egendom där.
Inget Chicago 2015, men i mars 2016 damp Esa Kyllönen och jag ner i The Windy City. James och Bertha bodde kvar och en torsdag kl 12 parkerade Esa och jag utanför Draggers trevåningshus på North Latrobe Street. Dave, som hyr övervåningen, kom ner, och vi åkte med Dragger och handlade fisk. När vi kom tillbaks hade Cowboy anlänt och det röjdes i det knökfulla garaget för att få plats med frityrgrytan. Det var kallt, så fritterandet skedde i garageporten. Bertha, som hade varit downtown och shoppat, kom hem och fixade bönor och sallad inne i köket. När Cowboy friterat fisk och potatis bar vi in det i köket och krubbade där. Vid 4-tiden tackade Esa och jag för oss, för vi skulle till en tidig kvälls spelning med Mississippi Heat på Shaw’s Crab House, ett mellanspel, innan kvällens heta clou på Hot City Lounge på South Side.
I oktober var det Stellan Johansson och jag som trakasserade Dragger med ett telefonsamtal. Hey, great! Come over! Dragger mötte oss i värsta målarfärgsfläckade blåstället; han höll på att renovera en lägenhet till sin mor i ett hus där Drag- gers syster bor. Det var tidig eftermiddag och ”Lonesome”, som lämpligt nog infunnit sig, och jag åkte för att inhandla öl. Det var bara tre-fyra kvarter till en närbutik vid stora genomfartsgatan North Street. En vakt utanför – det här är West Side, Chicago – och när jag skulle betala, stod jag med plånboken i hand medan jag väntade på min tur, varför ”Lonesome”, något stressad, så åt mig att (för helvete!) stoppa undan plånboken!
Ok, allt gick bra, och när vi kom hem igen, hade Cowboy börjat hetta upp frityroljan. Det skulle bli två sorters fisk. Ja, sedan kom Dave, Willie (ny för mig), Bertha och någon till. Stellan och jag förstod knappt ett ord av Willies tugg, och när hela gänget engagerade sig i kvällens fotbollsmatch, eller om det var rätt pris på bilen som någon var spekulant på, eller något annat, så får jag väldigt svårt att hänga med. Det är liksom inte den skolengelska man fick lära sig. Alla hade sina rötter i sydstaterna och lägg därtill afroamerikanskt språkbruk. I den här samlingen pratades det antingen slä- pigt och sluddrigt med halvkvävda ord eller högljutt hojtande när diskussionen hettade till. En sak får igång Dragger ordentligt och det är hans missnöje med att den genuina Chicagobluesen, den Wolf spelade, håller på att dö ut. När han var nere och spelade på Red’s juke joint i Clarksdale, visade han den lokale munspelaren av scenen; ”Shit, he couldn’t play no Chicago blues!”.
En gång var James i Finland när jag var i Chicago. Så lite tur ska man ha, att han är hemmavid. Helst åker han till Sydamerika, där han har ett argentinskt band som kompar sig. Och däremellan kan det bli en tur till Benelux eller Fin- land. Mycket sällan spelar han i Chicago. Det är inte värt det för den usla betalningen på klubbarna, tycker han.
TOMMY LÖFGREN, text & foto om ej annat nämns.
Artikeln är publicerad i Jefferson nr 192 (2017)
