Svante ”Slowman” Törngren har lämnat oss efter en tids sjukdom. Men inte helt och hållet. Hans musik, gitarrspel och texter finns kvar på de sju album och flertalet singlar han spelade in mellan 2008 och 2025. Och vi som fick se honom spela live kommer minnas hans förmåga att beröra, unga som gamla.

Jag träffade Svante på S1 i Uppsala 1978. Bara en kort stund eftersom han just ryckt in och jag skulle mucka några dagar senare. I stället för en introduktion och guidning av regementet blev det ett samtal om musik och gitarrer. Och så fortsatte det. Men först flera år senare.

I början av 90-talet klev en lång, gänglig man in genom dörren på reklambyrån Hall&Cederquist där jag jobbade sedan något år. Där började vår musikaliska resa och det som utvecklade sig till en nära vänskap.

Svante hade mer eller mindre lagt musiken bakom sig efter några intensiva år på 80-talet.

Men suget blev för stort. För Svantes del blev det några olika band innan han landade i sitt alter ego Slowman och den första plattan som kom 2008.

Den var ett resultat av en insamling till Svantes 50-årsdag och kallades lite kaxigt Best Of Slowman. Albumet fick fina recensioner både i Sverige och utomlands. Den efterföljande releasespelningen och turnén gav uppenbarligen mersmak. Det blev sex skivor till, fyra med eget material, ett samarbete med John Arthur Lewis och en hyllning till Jimi Hendrix. Ett försök med att skriva låtar på svenska hanns också med.

Och jag tycker nog att det svenska materialet är det bästa Svante har gjort. Hans sätt att berätta och tonsätta små historier om människor och platser som varit viktiga för honom berör fortfarande. Inte minst när de spelas live. Lyssna på ”Hem till Hornstull” och ”Tre nätter i Berlin” så förstår du säkert vad jag menar.

Det sista albumet, ”The Invisible Son”, var i mitt tycke det mest ”rootsiga” och helgjutna. Svante skrev låtarna till det en sommar i en liten stuga på Blidö. Efter semestern kom han till mig och frågade om jag kunde hjälpa honom att göra demos av låtarna. Vi började med att Svante satt på en stol i studion, sjöng och spelade på sin Blues King. Sedan följde en lång diskussion om vilken känsla i musiken som bäst skulle stödja historien han ville berätta. Vi jobbade med låtarna i nästan ett år. Varje dag startade med en kaffe vid köksbordet och planering av vad som skulle göras under dagen. Men många av låtarna genomgick rejäla omarbetningar innan Svante var nöjd: fel tempo, sticket var inte bra, fel gitarrer eller ett riff som inte blev godkänt vid genomlyssningen.

Men när sedan Svante, med hjälp av Owe Eriksson bas och Tompa Björklund trummor och slagverk, spelade in grunderna igen och kompletterades av mig på gitarrer och keyboard och Tomas Wihlborg på keyboard och dragspel, blev det ett, i mitt tycke, fantastiskt album. Och recensionerna var översvallande.

En musikvideo om vad som kan hända på Harvest Home och en i en trappa vid Slussen om att framtiden var ljus spelade vi också in.

Men i slutet av juli kom ett chockartat besked. Svante behövde omedelbar behandling på SöS. Jag och hans flickvän Liz var med honom på sjukhuset och försökte stötta honom under den svåra tiden. Och trots att han var märkt av sin sjukdom genomförde Svante och jag en spelning på Sofia Common i slutet av oktober.

Men hela tiden pratade vi om framtiden: spelningar under våren med Slowman Band, den oändliga jakten på det perfekta ljudet med nya gitarrer, stärkare och pedaler och att göra färdigt en låt vi höll på med i studion. Och om framtiden tillsammans med Liz. Aldrig om att tiden höll på att rinna ut. Men det gjorde den. Svante somnade in i sin säng i lägenheten på Rehnstiernas gata.

Men musiken och minnena av en fantastisk gitarrist, sångare, låtskrivare och vän kommer alltid finnas med mig.

Text: Ola Cronholm
Bild: Pelle Lundberg