Super Percy

Super Percy and Deitra Farr. Photo: Krister Palais

The Soul Boss

Yours Truly blev inviterad att besöka Deitra Farr i Chicago en vecka i oktober. Med glädje nappade jag på erbjudandet, och mitt allra första besök i USA blev en stor upplevelse. Deitras stjärnstatus och min representation för Jefferson Blues Magazine blev väl respekterat på alla klubbarna vi besökte. Innan jag reste, meddelade jag redaktör Anders Lillsunde om turen. Jag undrade om det var något speciellt han ville att jag skulle kolla in. Svaret kom direkt: SUPER PERCY! Anders har letat efter information om denne något obskyra soulbluesartist sedan 2003. Med sitt effektiva kontaktnät kunde Deitra spåra upp Super Percy på klubben Lee’s Unleaded på Chicago South Side. Via telefonkontakter fann hon Percy direkt och han var mycket positiv till vårt intresse. Han bjöd oss genast till sina konserter på torsdag–fredag. Hans iver att träffa oss växte, så han ville möta oss så tidigt som möjligt, helst samma dag. Det skedde så på en liten bar i Greektown och efter att ljudet på en TV-monitor kunde skruvas av, tog intervjun fart. På sin typiska Mississippidialekt berättade han mycket utförligt och engagerat om sin karriär och aktuella situation som bluesartist i dagens Chicago. Tack vare Deitras medverkan och support kunde materialet tydas och sammanställas någorlunda överskådligt.

Det är en stor upplevelse för mig att träffa er, vad vill ni veta? Jag kan berätta allt om Super Percy.

Vi vet att det hela började i Mississippi.
Jag föddes i Shelby, Mississippi, men växte upp i Duncan, lite längre upp längs Highway 61. Jag fyller 52 år den 14:e juni nästa år. Jag spelar inga instrument. Jag är sångare och har sjungit blues och gospel. Först började jag med en gospelkvartett som jag hade i Mississippi för länge sedan. Det var jag och tre unga grabbar, en helt vanlig gospelkvartett som sjöng i kyrkan. När gruppen gick isär och vi skildes, började jag med helt andra musikformer. Några år senare bildade jag en grupp som hette The Injections. Vi sjöng alla Temptationssångerna. När de andra medlemmarna tog värvning till armén, beslöt jag mig för att sjunga solo. Jag ville inte längre vara medlem i någon grupp. Det kändes lite naket, så jag tog med två flickor i min show. Jag sjöng med dem i bakgrunden och vi gjorde det väldigt bra. De hette Percettes och det höll på ett tag. Men jag beslöt mig för att gå in för riktig blues, för jag gjorde inga pengar på det där. Jag sjöng många låtar, fortfarande Temptations och Top 40, men inte så mycket traditionell blues. Jag beslöt igen att gå mina egna vägar, för jag ville sjunga blues. Det var så allting började och det var på den vägen jag mötte Jay Shutman. Han kunde spela blues. Jag kom in på den musiken med honom och några andra band.

Vilken typ av blues menar du? Soulblues eller deltablues, i Muddy Waters Mississippistil?
Soulblues. Jag ville inte efterlikna Lightnin’ Hopkins eller Muddy Waters. Hellre Bobby Bland och Tyrone Davis, de var mina förebilder.

Jag lade märke till att Sam Cooke & The Soul Stirrers figurerar på din websitebiografi.
Ja! Jag sjunger Sam Cooke och älskar hans musik, alla hans låtar och sångröst. För oss som växte upp i sydstaterna, var det mycket i den musiken som fångade oss. Jag blev ett fan av all slags soulmusik som spelades i radio. Fångad av soulmusiken följde jag med dess utveckling så mycket jag kunde. Jag var ännu inte aktiv sångare, men jag kollade in det mesta som kom ut. Det var soulen som fick mig att börja sjunga. De bästa jag hörde var Sam Cooke och Otis Redding. De sångarna kom med djup soulmusik. Fats Domino gjorde mig intresserad av orkesterformatet. Så jag började öva för mig själv och lärde mig deras sånger. Men en dag tänkte jag: ”Percy, du kan inte sjunga och efterlikna någon annan. Du måste vara dig själv och finna din egen stil”. Jag började med egen musik, gjorde en cd och fortsatte därifrån.

När lämnade du Mississippi och kom till Chicago?
Well, jag har varit en man mycket länge, okej, mycket tidigt. Jag var ungefär 14 år gammal då jag plötsligt drog till Florida. Jag sjöng ännu inte, men överallt jag var, såg jag andra artister uppträda. Men du vet, man vill ju göra någonting i livet. Jag visste att sången var det jag vill göra, så jag beslöt mig för gå in för det. Jag gillade inte Florida, lämnade staten och reste till St. Louis. Därifrån kom jag till Chicago och det var här som allting började på allvar.

Super Percy Photo: Krister PalaisVilket år var det?
Oh, jag vet inte, kanske för 20–30 år sedan. Det är osäkert, men det var länge sedan. Jag kan inte minnas exakt vilket år det var, men det var för mycket länge sedan. Jag måste tänka tillbaks i tiden, för att komma fram till den dagen jag satte min fot i Chicago. Om jag ska vara exakt, måste jag plocka fram en massa papper för att finna rätt datum. Jag kom först till min mamma, som redan var en hängiven bluesälskare. Min moster och jag bodde innan med min mormor i Mississippi. Jag trivdes inte på landet, för det var en massa jobb hela tiden. Hon var farmare och det gillande inte jag. Jag beslöt mig för att inte bo hos min mormor längre och jag lämnade bondlandet. Målet var Chicago, som så många andra före mig. Min far bor i St. Louis, så jag stannade där i ungefär två år. Jag trivdes inte där heller, så jag åkte till Chicago, mest därför att min mamma redan bodde här. Det var hos henne jag ville bo, ”from Jumpstreet”, redan från början. När jag kom hit var hon redan inne i det där bluessamhället. Hon kände alla bluessångarna personligen. Stora stjärnor som Albert King, Little Milton, m.fl. När de kom till stan, gick hon fram till dem och började prata med dem. De kände igen henne och tilltalade henne vid hennes namn, Mamie Young. Hon körde runt med mig för att se Buddy Guy, Junior Wells och alla andra entertainers. Jag fick uppleva de artisterna och när jag såg dem uppträda, studerade jag noga in hur de gjorde sina spelningar. Från den observanta åskådaren som jag var, fortsatte jag med att bygga upp min egen karriär. Jobbade med The Injections ett tag, men det betalade sig inte. Scotty & Oasis Band ville också ha mig, men det fungerade inte så länge. När det gällde det ekonomiska, sjöng jag gratis många kvällar den första tiden. Jag svettades och slet ut mycket kläder, gick till tvätteriet och lade ut en massa pengar. Men jag tjänade ingenting. Killen bakom mig, han som bokade, han tog hand om pengarna.

Hade du eget band redan från början?
Nej, det hade jag inte råd till. För mig stoppade hela artistkarriären upp ett tag. Jag var tvungen att sluta sjunga och höll upp med det i tolv år. Jag hade familj och mina söner att försörja. Jag fick fast jobb, jobbade på dagen och spelade på kvällarna. Jag blev sågverksarbetare. Jag var en mycket duktig maskinsågare i tolv hela år. När pojkarna blev äldre och växte till sig, frågade min fru Diane om jag kanske ville börja sjunga igen. ”Det är dags att du börjar sjunga nu igen”, sa hon en dag. ”Och om du ska lyckas som artist, måste du satsa allt och göra din egen cd. Skaffa dig all back-up som behövs och verkligen gå in för det”. Jag gjorde det och det började ta fart till slut, här i Chicago. Nu har jag varit i sydstaterna. Jag har varit runt lite varstans. Det går bra nu. Jag har inget vanligt jobb längre, har ingen klocka. Jag är bara den sångartist jag alltid ville vara.

Den här cd:n, Is It Real, dök upp i Sverige, på Smokestack i Stockholm. Hur gick det till? Vad kan du berätta om den cd:n?
Jag vet inte hur den hamnade i Sverige, men den kom till England och Kina, det vet jag. Jag visste att jag behövde en cd, så jag jobbade med den i två långa år. Jag skrev allt låtmaterial. Just nu håller jag på med min uppföljare. Först spelade vi in skivan, som Bob Grady gav ut på sitt bolag. Sedan kopierade vi upplagor och tog själva hand om distributionen. Den du har är en hemmagjord kopia av orginalet. Jag och bandet säljer själva, liksom. Inspelningen började med några musiker som jag kände från grupperna Ohio Players och Cameo. Basgitarristen heter Aaron Mills och är från North Carolina. Han spelar med gruppen Cameo. Hans jobb var också att arrangera musiken, så han satte ihop det mesta. Men bara arrangemangen, inte texterna. Det var jag som skrev alla texter och det mesta av musiken byggde på mina idéer. Aaron jobbade med idéerna och satte de rätta arrangemangen. Han gjorde om låtarna så att de fungerade i förhållande till innehållet. Keyboardisten heter Billy Beck och han kom från Ohio Players. Han kom till studion och vi blev väldigt goda vänner. De kallade honom för One Take Billy, därför att han bara behövde en tagning per låt. Han tog låtarna direkt. En av låtarna jag gjorde med honom heter Tell Me. Jag tycker att det är den bästa låten på cd:n. De andra kanske inte håller med, men för mig är Tell Me den bästa sången.

Super Percy Is it Real

Var blev den inspelad egentligen?
Den blev inspelad i Bel-Air Studio på 96:e i Jeffrey, Chicago. Den här killen har sin studio i källaren. Skivan gick vidare till Bob Grady, som gav ut den. Grady är en vit kille från Atlanta, Georgia och han tog mig under sina vingar, när ingen annan ville det. Han spelade in mig utan att kräva några pengar. Han tog hand om min cd, sålde den och gav mig lite pengar på check. Det var så han jobbade, om du förstår vad jag menar. Första orginalupplagan på 750 sålde slut. Jag gick vidare genom en massa andra bolag. Några mindre bolag ville ha cd:n och ge ut den, andra bolag tackade nej. Till slut blev det så att jag tog hand om försäljningen själv. Jag brukade sälja direkt från bakluckan på bilen. Ibland gav jag bort några exemplar till folk. För det mesta till de som ville hjälpa till på något sätt. Du vet, med marknadsföring och spelningar. Jag vill inte bara kasta bort min talang. Skivan fungerar också som demo. Vi säljer också en massa på spelningarna, direkt från scenen. Det är ju så de flesta artister gör med sina skivor nu för tiden.

Nu har du alltså ett band med fasta medlemmar?
Fasta medlemmar, för jag vill inte gärna ändra så ofta. De som jag har nu, har varit med ganska länge, Jay Shutman i 20 år. Han var inte den första gitarristen, jag hade testat flera andra innan jag hittade honom. Han är bandledare också. Så har jag basisten Herman Gunn. Han bor på West Side och har spelat bas med mig i cirka fem år. Nu har jag också en annan gitarrist och sångare, Nathaniel Harris. De flesta i bandet brukar som regel hänga med ganska länge. Alla utom trummisarna, de verkar inte hålla ut så länge, men trion på strängar gör det. Min allra nyaste trumslagare heter Amos Wilson och har varit med i några veckor. Ibland har jag fem stycken i bandet och då blir det gärna en keyboardspelare. Vi har också en dj som vi samarbetar med, om arrangörerna vill ha mera action. Det behövs ibland, när vi reser utanför Chicago. Eller när jag får ett stort gig, verkligen jättestor spelning. Då kan jag bygga på med flera musiker. Du vet, blåssektion och allt det där.

Har du aldrig behövt munspelare?
Nej, men jag gillar munspel. En massa munspelare eller blåsare kan hoppa in på mina shower. Jag kan alltid använda flera gästmusiker. Hela tiden jag har jobbat på Lee’s Unleaded och runt omkring i Chicago har jag samlat ihop en massa musiker. De hänger gärna på, när de är lediga. Munspelare, blåsare, alla slags instrument. Alla får chansen. Du förstår, jag är inte den som ignorerar någon när jag står där på scenen. Om jag ser någon som jag vet kan spela, får han komma upp och sitta in. Det är en annan historia om någon okänd i publiken vill upp. Man vet inte vad de kan, men om de kan spela är de välkomna. Sådan är jag. Många gånger när jag satt där på klubbarna, var det ingen som kallade upp mig. Ingen brydde sig om mig. Ibland satt jag där hela kvällen, men ingen kallade upp Super Percy. Det gör ont ska du veta, att sitta i publiken hela kvällen och vara spelsugen, men ingen bryr sig. Yeah, yeah, yeah… De låtsades inte se mig, men det är okej. Gud tar hand om sina egna och jag visste att en dag skulle det ordna sig för mig också.

Vad heter bandet?
Super Percy & His Soul Clique. En kväll på 90-talet satt jag i övningslokalen och funderade över bandet. Vi hette bara Super Percy and his Band. “Nu ska ni höra grabbar, vet ni vad, ni ska få ett namn. En dag kanske ni måste fortsätta utan Super Percy. Den dagen ni måste fortsätta utan sångare behöver ni ett eget namn. God works in mysterious ways, y’all know. Ni ska få ett namn, jag kan inte garantera att jag alltid kommer att sjunga med er”. Jag hade en grupp fina killar och de behövde ett eget namn. De skulle kunna fortsätta tjäna pengar utan Super Percy. Då sa det bara klick uppe i hjärnan, de fick namnet The Soul Clique.

Övar ni mycket?
Jag tror att vi kan alla sånger, därför att vi spelar fyra–fem kvällar i veckan. Alla gäster som samlas på Lee’s Unleaded har alltid någon begäran att komma med. De vill höra olika saker på olika sätt. Vi måste hålla oss uppdaterade och vi spelar det mesta som önskas. Men jag måste få bandet att öva in vissa saker hela tiden. De förnyar också sin repertoar. Ibland kanske de slackar av lite med Super Percy. Då säger jag: ”Kom igen, låt oss göra det som på övningen i går kväll”. Vi försöker att repetera minst två gånger i månaden. Dessutom kan vi ha flera nya låtar som måste övas in. Ibland jobbar vi med andra problemlösningar, som ljudbilden, gitarrbalansen och så vidare. Vi samlas och går igenom allas förslag till förändringar. Jag har två gitarrister, bas och trummor, men de låter som ett stort gammalt band.

Jag är imponerad över lojaliteten som de har, det är svårt att finna lojala musiker.
Som jag sa, de här killarna är lojala mot mig, och jag är lojal tillbaks. Vi är ärliga när det gäller gagen, vi leker inte med pengarna. Det funkar bra mellan Jay och de andra. Jay är den högst betalda medlemmen i bandet. Alla vet det och ingen är missnöjd med det. De andra får skaplig betalt de också, men Jay får lite mer. Det är så det fungerar, han jobbar mycket för bandet, fixar en massa saker. Han är bandledaren och min högra hand.

Du heter egentligen Percy Wood. Hur fick du ditt namn, Super Percy?
Just det, jag heter egentligen Percy Wood. Jag fick namnet på West Side en kväll. En kompis som heter Johnny och jag drog till en klubb där. Oasis spelade den kvällen och keyboardisten Joe Barr ropade ut: ”Vi har Super Percy med oss här i huset ikväll”. Han bara kom på det så. Jag gillade det jag hörde, så från och med den dagen heter jag Super Percy. Det var så det blev till. Efter alla år kallar man mig ännu för Super. Jag gillar det namnet.

Så du kommer väl att leva upp till det?
Jag kommer att leva upp till det, om Gud vill det.

Du säger att du inte är bandledaren. Det är ditt band, varför är du inte ledaren?
”I’m the boss” och jag bestämmer vad som ska göras. Jag ringer till Jay och ber honom utföra vissa saker, som jag har tänkt över. Han är bandledaren och jag är hans chef. Jag kommunicerar inte så mycket med de andra killarna i bandet. När vi uppträder gör de sitt på scenen, de har en egen avdelning och jag låter det vara på det viset. Vi pratar en hel del på övningar, men jag ger inga order om olika slags uppgifter – hur de ska uppträda, klä sig eller ställa upp till nya gig. Det är Jays jobb och han gör det bra. Ibland kommunicerar jag inte alls med grabbarna i bandet, det behövs inte. De får ta hand om sitt eget på scenen när vi uppträder, eller förbereder oss. Att delegera rutinsaker, vad de ska göra, hur de ska klä sig, det gör inte jag. Det är Jays jobb och han gör det bra.

Du har alltså fasta gig i Chicago, som nu på Lee’s Unleaded.
Nu är jag på Lee’s både torsdagar och fredagar. Jag har haft fredagarna där i två år. Jag jobbar  också på The Spectrum, ungefär två gånger i månaden. Jag kan också jobba på nordsidan på söndagarna, på en klubb som heter Bel-Air Lounge.

Hur är det att spela i Chicagos olika stadsdelar?
Du vet, jag är Super Percy. Vart jag än går fungerar det. Jag bryr mig inte om publiken är svart, vit eller grön. Jag sjunger för vilken färg som helst. Jag är mig själv och uppträder som den jag är. Inte bara med sången, jag dansar också. Jag sjunger blues med bandet och vi gör en show av det. Vi är professionella underhållningsartister.

Då måste du vara i bra form för att dansa. Tränar du också?
Jo då, men jag är ingen avancerad koreografisk dansare. Som Michael Jackson och de där. Jag är bara mycket energisk på scenen. Jag ger 100 % där och fortsätter gärna showen ute på golvet. När jag började uppträda med Percettes var jag en superdansare. Jag hade flera tjejer och vi dansade mycket, ”You know, we used to do it, a lot”…

Tycker du att publiken är annorlunda på västsidan jämfört med sydsidan? Är de inte lite mera jordnära på sydsidan?
Klubbpubliken på West Side är lite knepigare. Man måste verkligen övertyga dem att man kan spela. När man har bevisat för dem att man verkligen kan sjunga och spela bra, då har man inga problem längre. På South Side är de lite mera flexibla och personliga. De är lättare att behaga, när det gäller musik och underhållning. Men man måste alltid vara lite observant, var man än uppträder. Jag har en gåva att kunna tyda publiken. När bandet värmer upp och kanske tar in gästartister, sitter jag där och studerar hur publiken reagerar på olika saker. Så när det blir min tur, vet jag ungefär vad publiken vill ha. Då kan jag bygga upp en bra show med mina intryck. Men jag framför alltid musiken på mitt sätt. Jag har tät kontakt med publiken och vet vad de förväntar sig. Jag kommer med mitt eget och tänder publiken med det. När de känner mig på rätt sätt, vet de att showen kan bli sexig. Om vi känner varandra, kan jag släppa loss lite sexappeal och de älskar det. Jag har några passande låtar på min cd, till exempel Is It Real, Ain’t Gonna Do It No More och Tell Me. Publiken kommer i stämning och jag känner mig sexig. Men det är rent, sexigt men rent. Då går jag ut och tar en ”walk the floor”.

Blir låtarna längre live än i studion?
De kan bli mycket längre, det finns mycket plats på en liveshow. Jag sjunger och bygger upp grooven, får den att svänga. Gitarristerna kan fylla ut med sina solopartier, man kan göra en massa med låtarna live. Det beror på hur publiken reagerar, men som regel älskar de mina låtar. Då går jag ut och går bland publiken. Stannar upp hos någon och sjunger duett om hon vill. Bandet är funky och bra på att glida med in i grooven. Gitarristen Nat kan alla Earth, Wind and Fire-låtarna och en massa andra populära låtar. Sedan tar Jay över med bluesrock, han kan en massa Chuck Berry. Jag behöver inte sjunga min blues hela kvällen. Totalt sett är vi tre sångare och det håller en hel kväll. Vi har en massa vi kan plocka fram för att hålla publiken engagerad.

Så ni har dynamiken, från djup soul till funky uptempo?
Det svänger hela tiden. Bandet börjar kanske med något instrumentalt. Sedan går det över till vokalt och de kanske ropar upp gästartister. Sedan är det dags för Super Percy. Vi håller igång hårt, hela kvällen. Även jag tar in gästartister. Mest på torsdagar, för då är det inte alltid så fullt i lokalen. På fredagarna är det fullsatt från vägg till vägg. Jag känner några killar som vill pröva några låtar inför publik. Mitt hjärta låter dem vara med, jag vet hur det känns att bli ignorerad.

Låt mig få fråga om ditt låtskrivande. Vad handlar låtarna om?
För det mesta handlar det om kärlek. Men jag skriver också andra låtar för folk som inte är så intresserade av kärlekssånger. Det behöver inte alltid handla om mig och mina känslor. Jag kan inte enbart spela in kärlekssånger. Människor bråkar, de trivs inte tillsammans och har många slags problem. Så jag skriver en del om det. Men det starkaste materialet handlar om min blues. Därför att jag har gått igenom mycket. Jag vet hur smärta känns och har levt med bluesen i hela mitt liv. Ibland skriver jag låtar till min hustru Diane, för vi har varit gifta länge. Jag skrev Tell Me åt henne. En annan sång som handlar om henne är Why You Make It Good. Hon ställer alltid upp och hjälper mig med låtarna. Även hon har själva gåvan att uppfatta låtar. Ibland när jag sitter och skriver, blandar jag ihop verser eller refränger. En vanlig låt har som regel intro, vers, refräng och ett slut. Det händer att jag blandar ihop allt det där. Hon är med och rättar till det och kollar så att ordningsföljden stämmer. Vi jobbar ofta ihop och diskuterar låtens innehåll. Hon är duktig på det och väldigt musikalisk.

Låtarna är alltså soulblues. Har du andra influenser av annan slags musik?
Jag brukade jobba med Tyrone Davis ganska länge. Han var delägare i en klubb som hette Entertainment Center. Jag brukade spela två kvällar i veckan på hans klubb. Musiken var mera funky, och jag sjöng ganska många av Tyrone Davis låtar. Men jag prövade inte att härma hans röst. Folk brukar göra det, plagiera någon. Jag sjunger hans sånger, men jag gör det på mitt sätt. Allt jag gör, gör jag med min egen förmåga.

Vill du berätta om din nästa cd?
Min nästa cd, jag ska försöka göra det bästa möjliga av den. Medan jag skriver nytt material, lyssnar jag inte på min första cd, eller annan musik. Jag har min lilla bandspelare, den har plats för många låtar. Så fort jag kommer på något bra, vill jag genast spela in det. I dag har jag ett tema som heter ”Tell me where have Super Percy gone”. Jag kom på det i natt. Ibland vaknar jag på nätterna när ingen annan är hemma. Då går jag till vardagsrummet och kommer fram till saker som känns bra in ifrån. Det måste komma från hjärtat. Det är ganska ofta jag kommer i den skrivformen. Nästa steg är att jag tar med det till Jay. Men jag tar inte med mig bandspelaren, den behåller jag för mig själv. Jag sjunger temat för honom och han tar ut ackorden. Mina studiomusiker väntar tills vi har grooven i melodin. Vi använder först en trummaskin tills vi finner det rätta tempot. Då får trumslagaren pröva ut ett komp. Vi brukar göra det över 8×8-bredbandstelefon. När han är färdig ringer jag basisten Aaron Mills i North Carolina och ber honom komma upp till Chicago. Han brukar stanna hemma hos mig en månad i taget, men drar ibland till Cameos gig.

Kommer cd:n ut på något indiemärke?
Den kommer ut på Bob Gradys märke, på samma sätt som den första. Han tar hand om distribution och marknadsföring. Även omslaget, plastformatet och allt tryckmaterial. Han säljer mot en viss procent och jag säljer också cd:n i min tur. Jag är ju gift och har familj, så jag måste leva på det, tjäna pengarna lite snabbare.

Har du tillgång till en studio, eller använder du flera?
Jag använder olika studion för olika ändamål. Mastring är en komplicerad historia, det kräver mera resurser. Jag har studion på Jeffrey, som jag berättade om. Den killen är mycket duktig på själva inspelningen. Det var av honom jag köpte bandspelaren. Han fixar råmixen med vokal och komp. Sedan har jag folk i förorterna som justerar ljudmixen, innan jag lämnar över till en jugoslav som mastrar materialet. Han och hans kollegor har den studiokvaliteten som behövs, men det kostar 60 dollar i timmen. Min studiokille tar 30 dollar, så jag börjar alltid hos honom. Men det gäller att vara väl förberedd. Därför har jag jobbat med min nya cd i flera år nu. Min fru Diane får komma med sina synpunkter. Min son skriver också låtar. Han är 30 år och skriver tuffa saker. Även han älskar blues, men sjunger mer som Gerald och Eddie Levert. Ibland påminner han om mig, men han sjunger inte blues. Det är mera åt hip-hop-hållet, ganska likt R Kelly. Han blir troligen inte med på skivan, därför att han bor i Minnesota. Men en dag kanske han blir med mig och rappar blues på scenen.

När förväntar du dig att skivan kommer ut?
Jag skulle tro att det sker mot slutet av året. Den är bara fyra låtar från att bli färdig, det är inte mycket som fattas. Jag har jobbat med den länge, ungefär tre–fyra år. Bandet är ofta med och hjälper till med arren. Som i går kväll i källarstudion, då kom jag på sången som heter It Kinda Hurts. Vi jobbade hårt med den och det känns som om den skulle kunna representera Super Percy. När man hör texten förstår man vad Super Percy menar och hur han känner det. Jag vill göra en riktig slow blues av den. Den påminner om Johnnie Taylor, för jag sjunger en del av hans låtar också. Alltså, vi jobbar hårt med orginalmaterial till nya cd:n och den ska bli mycket proffsigare än den första.

Vad är dina mål för framtiden, vad vill du uppnå med Super Percys karriär?
Vet du vad mina verkliga mål egentligen är? Jag hade ett mål som jag redan har nått fram till. Super Percy jobbar mycket i Chicago och på andra platser. Men jag nådde inte fram på det viset jag hade förväntat mig. Jag skulle önska jag kunde gå ut på scenen och säga så här: ”Jag känner inte er, men ni känner mig. Ni känner igen min röst, när jag står här och hälsar er välkomna i mikrofonen. Ni vet redan vem jag är, för ni kom för att se min konsert”. Att få komma upp på större scener, på grund av min sångrösts personliga egenskaper. Det är min dröm och mitt mål. Att få kunna gå ut på scenen i lokaler som är fulla med folk, som har hört min röst och vet vem jag är. Stjärnan Super Percy, med andra ord.

Det kanske blir så om du får dina skivor spelade i radion. Eller, ännu bättre, om du kommer med egna hits?
Jo, det är stort att få skivorna spelade på radio och andra media. Och verkligen kunna tjäna royalties på musiken. Is It Real-cd:n har spelats på radio av dj:s från Oklahoma, Georgia, Milwaukee och Arkansas, så vitt jag vet. Du vet, jag lägger hela min själ i det här, jobbar fyra dagar i veckan. Den här branschen är tuff, det är många om budet. Det går okej, men det är inte riktigt som det borde vara. Inte i närheten av vad det borde betyda ekonomiskt sett. Jag jobbar med saken, att slå igenom och att verkligen bli känd, i mycket större sammanhang.

Känner bandet på samma sätt, kan du få dem med dig till Europa?
Du kan få mig vart som helst. Jag vill resa överallt och bandet kommer också. Inga problem, allt jag behöver göra är att varsla i god tid, ansikte mot ansikte. De är professionella musiker och de jobbar också fyra kvällar i veckan. Men än så länge blir jobben bara lokalt. Vi spelar på Red Fish Cajun Bar i slutet av månaden, i allhelgonahelgen. Du vet, vi är klara för stort och smått, både här och där. Oh man, vad jag skulle uppskatta att få resa över till Europa, jag skulle verkligen älska det.

Men du har redan gjort några festivaler också?
Jag gjorde festivaler förr och jag gjorde Chicago Blues Festival i år. Jag var på Mississippiscenen inför 250 åskådare. Det är bra, jag har en slags manager som heter Steve. Det är en bra kille och han har en massa förbindelser. Han kan få mig till platser som Super Percy själv inte fixar. Det var han som ordnade med ”Chicago Blues Fez”.  Det kommer folk från många håll och kanter till festivaler. De fick chansen att få köpa min cd och jag sålde en massa av den, en hel portfölj full. Jag gjorde också Kloc Park Blues Festival i Michigan.

Ibland drar du till Södern på olika jobb, eller hur?
Jo då, jag drar hela vägen ner, nästan till New Orleans och tar jobb på hemvägen också. Det kommer många klubbägare till mina jobb i Chicago och de stoppar sina kort i min ficka. Om en månad eller två, ska jag ner till St. Louis. Det är en klubbägare som kom med 40 gäster till ett Chicagogig. Det finns ett kontaktnät som växer, men pengarna måste vara bra om det skall löna sig. Jag har ju spelat i hela Chicago: West Side, North Side, South Side, Downtown, Greektown och förorterna. Det börjar likna något, men det fattas lite på de stora klubbarna ännu.

Framtiden är alltså ganska lovande?
Man kan se det så. Det här är stort för mig. Jag har sagt det flera gånger, det här får mig att må bra inombords. Det känns som allt jag har jobbat för börjar förverkligas. Du vet, jag känner mig välsignad av Gud för den här uppmärksamheten. Även om jag når toppen en dag, ska jag aldrig glömma detta. Även om jag tjänar en miljon dollar på min musik, ska jag alltid minnas och högakta Jefferson Blues Magazine. Min mor och far nådde sina mål, mina mål börjar komma i sikte. Det är det här jag strävar efter, att få sjunga och leva av det. Jag blir uttråkad när jag har några lediga dagar och inte kan uppträda. Jag kanske spelar lite basket med grannarnas ungar, eller fixar lite i trädgårn. Men sången är mitt liv, sången är Super Percy. Hjärtligt tack Kris och Deitra, för att ni brydde er om Super Percy. Att ni ville träffa mig var dagens stora trip. Jag tror att jag ska bjuda ut min fru på middag och berätta om det här. Och tacka redaktören Anders Lillsunde för att han visste om mig. Jag hoppas innerligt att jag får träffa honom, någon gång i framtiden, i hans eget land. Den gången ska vi inte gå förbi varandra.

Text och foton: Krister Palais – Support: Deitra Farr

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *