29 augusti
Efter att konferencier Peter Asplund officiellt öppnat festivalen var det dags för Isabella Lundgren som första artist att beträda scenen, med sig hade hon Carl Bagge piano, Niklas Fernqvist bas och Daniel Fredriksson trummor. Hon inledde fint med Bob Dylans ”Maggie´s farm”. Det skulle bli två Dylan till; ”The times they are a-changin´” och ”I shall be released”. Det är inga raka covers utan egna originella tolkningar. Carl Bagges arr av ”The times…” sticker ut, lugn inledning med sång och piano för att sedan räkna in bas och vispar och öka i tempo och volym. Ett långt instrumentalt avsnitt i mitten gör att musikerna får utrymme för soloprestationer. Starkt! ”I shall be released” introduceras som en sång om längtan och Isabella lyckas verkligen förmedla det med sin röst. Det finns även utrymme för jazzig gospel i ”Sometimes I feel like a motherless child” och”Nobody knows the trouble I´ve seen”. Den senare påannonseras med orden ”The blues is an old old story”. ”Brother can you spare me a dime”, med naket bassolo, och den skotska folkvisan som Lars Forsell skrev svensk text och fick titeln ”Ett sista glas” görs på engelska (vet tyvärr inte engelska titeln). Lugna balladen ”Love is not a beast to tame” har Isabella skrivit ihop med Filip Ekestubbe. Isabella Lundgren och trion stod för en väldigt bra inledning av festivalen.
Mikael Rickfors inledde med sin mest framgångsrika komposition ”Daughter of the night” som fanns med redan på debut LP:n som kom 1975. På scen finns också Jonatan Stensson på gitarr och Louise Raeder på cajon. Det är ett set som andas ”unplugged”, med trevligt mellansnack. Det bjuds på låtar från hans karriär. ”Vingar” går naturligtvis inte att undvika. Han är också en av dem som lyckats med en cover på Percy Sledges ”When a man loves a woman” utan att behöva stå i skamvrån (jag får fortfarande kväljningar när jag tvingas höra Michael Boltons mordversion). Rickfors version håller även i avskalad livetappning. Just Sledge som han samarbetade med föräras en specialskriven hyllningslåt. Dock mer åt countryrock än soul (missa inte Sledge bästa album ”Blue Night”, där Rickfors-Huss skrivit det underbara titelspåret och Rickfors dessutom är duettpartner på versionen av Temptations”I wish it would rain”). Jonatan Stensson är den som står för solona på gitarr och i setets enda blueslåt får han släppa loss och visar att det är en genre han behärskar till fulländning. I ”Road with no return” (om kriget på Balkan) tar sig Louise an det vokala. En trivsam timme med en hel del igenkänning, utan att hemfalla åt nostalgi.
Med Louisiana Avenue blev det show, en sanlös sådan. Inledningen var dock lugn och värdig då ”Just a closer walk with thee” framfördes som en hymn till Bosse Stenhammar, en av hans favoritlåtar. Vid sångmicken i Louisiana Avenue fanns rörde sonen Pär. Hela setet tillägnades Bosse. Det blev givetvis en hel del New Orleans och referenser till Professor Longhair och Mardi Gras. Å gissa om det svängde. Galet publikfriande saxofonsolo också av Bosse Gustafsson. Egna ”Alla ska med” och hyllningslåten ”Fuel for the soul” till nyligen avlidne Tomas ”Kuten” Lindholm (som drev Kutens bensin på Fårö) fick också kroppen i självsväng. Pär är inte bara sångare utan en showman av kaliber som lyckas uppnå en publikkontakt som nästan växer till mer än hundraprocentig. Setet avslutas i kollektivistisk anda med att Pär i färggrann fjäderplym ser till att scenen fylls med 30-40 personer ur publiken som dansar vilt av ren lycka. Skeppsholmen är då ett enda stort leende.
Janne Schaffer inleder med fusion, där han och hans gitarr har huvudrollen. Inledningsvis låtar från 1970-talet som han inte spelat på ett tag, men nu kan ta sig an eftersom han har fått ihop ett band som grejar att spela fusion. Bandmedlemmarna har också fått plocka ut låtar, bland annat gamla favoriter som ”Jordbruksmaskinen” och ”Berzeli Park”. I ”Music for absent friends” hyllas Björn J:son Lindh och Ted Gärdestad i ett slags medley med bland annat ”Brusa högre lilla å” och en osannolik distad version av ”Jag vill ha en egen måne”. I introduktionen till ”Norrland” får vi veta att det är hans i särklass mest nedladdade låt. Han avslutar ordinarie set med låten som han säger startade allt, ”Halkans affär”. Innan han hinner säga låttiteln har titeln redan ropats från publiken. Det fanns tid för ett extranummer också, återigen hyllas Björn J;son Lindh med hans ”Härifrån till evigheten”.
Precis som vid förra årets festival-come back så avslutar Nils Landgrens Funk Unit en av kvällarna. Förra året firade de dessutom 30 år som grupp. Och visst blev det funk med en grupp fullsatt med enskilt skickliga musiker som fungerar bra kollektivt. Dessutom tre bra sångare som alla kan ta hand om ledsången. Ändå går det inte att undvika att lyfta fram Landgrens inledande trombonsolo som bara växer och växer till att bli bättre och bättre och bäst. Under den här spelningen var det groovet och funkrytmerna som var det viktiga mer än låttitlarna. Omöjligt att inte gunga med. En fin avslutning på första dagen.
BO MAJLING, text och foto (Louisiana Avenue)
BO TYREVALL, foto (Isabelle Lundgren, Mikael Rickfors, Pär Stenhammar backstage)
30 augusti
Jocke Stenhammar, en av sönerna till legendariske konsertarrangören Bosse Stenhammar, har etablerat Stockholm Jazz & Bluesfestival på Skeppsholmen igen efter ett långt uppehåll. Det finns även en Stockholms Jazzfestival som arrangeras nu på hösten och huserar på olika scener runt om i Stockholm. Sedan förra året finns ursprungsfestivalen återigen på Skeppsholmen. Skeppsholmsfestivalenhar betytt mycket för mig genom åren då nyligen bortgångne Bosse Stenhammar alltid lyckades att få artister av världsklass inom jazz och blues att uppträda på festivalen.
Carin Lundin är en fin jazzsångerska som har uppträtt flera gånger på Stockholm Jazz & Bluesfestival. Första gången var redan 1993. I det utmärkta bandet återfinns bland andra Ronnie Gardiner på trummor (blott 93 år ung!) och är ”still going strong”. Jag gillar Carin Lundins tolkning av B.B. Kings ”Never make your move to soon” som finns på senaste liveplattan ”Heart Full Of Rhythm”. Gästande Jan Harrington äntrar scenen och visar att hon kan sin blues. ”Work your magic” sitter bra tätt följt av Ray Charles ”Halleluja I love her so”. Med sig på scenen har Jan med sig sin make Werner Gürtler på trombon och hon avslutar tillsammans med Carin Lundin förtjänstfullt i ”Thats why this lady is a tramp” som är omdöpt till ”That´s why this lady is a champ” dagen till ära.
Nästa akt är fina jazzsångerskan Claire Martin från England som är mycket influerad av artister som till exempel June Christy och Julie London, som tillhör den cool jazz-sjungande skolan. Hon har med sig det utmärkta bandet Martin Sjöstedt Trio som består av Martin Sjöstedt-piano, Niklas Fernqvist-kontrabas samt Daniel Fredriksson-trummor, som hon även har gjort två album med. Sångnummer som sticker ut är ”I feel a song coming”, ”The thrill is gone” (Brown, Henderson) med bra solopiano från Sjöstedt och avslutande stämningsfulla Michael Franks ”Rainy day in Tokyo”. Extranumret blir Andy Beys ”Believin´ it” där alla på scen verkligen tar ut svängarna.
Svante Söderqvist Trio The Rocket är en ny konstellation för mig. Uppställningen är Adam Forkelid-piano, Calle Rasmusson-trummor, Svante Söderqvist-kontrabas, cello och Tuulikki Bartosik-dragspel. ”Waltz for the jazz people” inleder med bra solospel av Söderqvist. ”The Film” följer med mycket vackert lyriskt solospel på dragspelet av Bartosik. ”Efter stormen” är en ny låt som har bra pianospel av Forkelid. I ”Hoppet” där Söderqvist växlar till kontrabas briljerar Bartosik. Titellåten på senaste albumet ”The rocket” med funkigt basspel av Svante Söderqvist imponerar. Svante Söderqvist Trio The Rocket gör ett mycket fint framträdande som ger mig mersmak.
Amanda Sedgwick Kvintett följer och inleder starkt med Charlie Parkers ”Bloomdido”. Amanda Sedgwicks vackra ballad ”Little swallow” från senaste skivan ”In My Mother´sGarden” tar vid. Klassiska bebopen i George Wallingtons ”Escalating” kan man inte värja sig mot. Maya Angelous ”Caged bird” har stark sång av Amanda Sedgwick och konserten avslutas fint med egna alstret ”Trial and error”. Förutom Amanda Sedgwick tycker jag att unge Elias Larsson imponerar med sitt fina pianospel.
Nästa akt är storbandet Håkan Broström New Places Orchestra som har två bra vokalister med sig, Ebbot Lundberg och Viktoria Tolstoy. Viktoria Tolstoy sjunger Curtis Lewis ”The great city” och i bandet görs det fina insatser av Karin Hammar-trombon och Karl Olandersson-trumpet. Ebbot och Viktoria sjunger utmärkt duett i Pugh Rogefeldts ”Här kommer natten”. Ebbot sjunger sin egen ”Drowning in the wishing well” där Håkan Broström bjuder på bra spel på sopransaxofon. Bästa låten med Viktoria Tolstoy blir Esbjörn Svenssons ”I do care” med fint solo av Max Schultz på gitarr. Som den borne rockaren Ebbot är så kommer en cover på Glen Danzigs ”Hollywood Babylon”.
Ulf Wakenius-Ruben Farias-Dennis Chambers blir ett mästarmöte med en trio virtuoser på sitt eget instrument. Ulf Wakenius på gitarr, Rubem Farias på elbas (som sedan länge är verksam i Stockholm), samt supertrummisen Dennis Chambers. Det blir en timme av jammande och hyllningar till både Herbie Hancock och Chick Corea. För det mesta blir det improvisationer i en rasande fart som gör en alldeles utmattad. Enda undantaget är dock Miles Davis ”All blues” som går i ett långsammare tempo. Jag inser att musiken är fusionjazz på en hög teknisk nivå men jag saknar ett mer dynamiskt förhållningssätt till den.
Brooklyn Funk Essentials blir en ny bekantskap för mig och en positiv sådan. Bandet har varit verksamt i drygt 30 år och var ursprungligen en del av acidjazzen som kom från England med band som Brand New Heavies och Incognito. Bandets musik är idag en fusion av soul, hip-hop, jazz, house, spoken word och naturligtvis funk. En av gruppens grundare Latte Kronlund-elbas är idag bandledare. Jag gillar deras tolkning av Talking Heads ”Life during wartime” med Ebba Åsman på utmärkt trombonspel. Vi bjuds på reggaetoast av Jamaica-födde Desmond Foster i ”Dance or die” och den tunga basen i ”Scream!” från utmärkte Latte Kronlund sitter fint. Självklart så kommer man i självsvängning och man kan inte stå stilla i sällskap med det här bandet.
FREDRIK OTTOMERS, text och foto (Jan Harrington, Ulf Wakenius, Brooklyn Funk Essentials)
BO MAJLING, foto (Amanda Sedgwick Kvintett, Viktoria Tolstoy, Ebbot)
