Rosetta heter ett amerikanskt återutgivningsbolag som sedan början av 1980-talet har gett ut skivor med kvinnliga blues- och jazzartister. Kvinnan som styr och ställer och som givit namn åt bolaget är Rosetta Reitz.
Hennes perspektiv är uttalat feministiskt — hon vill upprätta alla de kvinnliga artister som, i den mån de överhuvudtaget uppmärksammats, alltför länge betraktats som enbart bihang till stora manliga instrumentalister och därmed korrigera vår falska bild av den amerikanska populärmusiken..
Även om man kan le lite åt stolta deviser som Women’s heritage series och Independent women’s blues är det ändå utan tvivel ett viktigt verk Reitz uträttar. På dessa skivor återfinns nämligen en imponerande mängd sångerskor, många okända, men nästan alla värda att lyssnas på.
Framför allt rör det sig förstås om 20-talsmusik, men Rosetta bör också äras för att ha lyft fram några av de sångerskor som var ytterst populära på 30-talet men som tidigare nästan helt har förbigåtts av återutgivningsbolagen — här finns Lil Johnson, Rosetta Howard, Blue Lu Barker, Merline Johnson, Georgia White och Lil Green — de båda sistnämnda har fått sig ägnade var sin egen LP.
Generellt kan sägas att skivorna är välproducerade, med föredömligt rent och fint ljud och utvikomslag med läsvärd text och fina bilder. Ska något kritiseras är det den stundom väl blåögt feministiska tendensen — Rosetta Reitz vill så förtvivlat gärna få sina älskade sångerskor att framstå som starka och självständiga kvinns att hon på sitt sätt förvanskar verkligheten. Hon är till exempel omåttligt förtjust i låttitlar som No man’s mama, Papa I don’t need you now och Men sure is deceiving (låtar med Ethel Waters, Clara Smith och Ora Alexander från Rosetta 1306, men vilken annan skiva som helst hade kunnat förse oss med exempel).
I själva verket utgör ju den sortens låtar bara en del av repertoaren för dessa sångerskor (om än en roande och ofta originell del) och är säkert i rätt hög grad tillkomna av kommersiella skäl — det fanns en publik för sånger där kvinnor talade om hur falska karlar kunde vara. Möjligen kan man föreställa sig att de som köpte och uppskattade dessa sånger huvudsakligen var kvinnor, men jag är långtifrån övertygad om att så var fallet.
Och när Reitz i texten till Lil Green-skivan citerar några saftiga rader ur Lucille Bogans Shave ’em dry (I got somethin’ ’tween my legs could make a dead man come) och menar att detta ”tells us plenty about their sense of their own femaleness”, tycker jag att hon är ute och cyklar — det är ju för tusan den gamla vanliga klichén; horan som vickar på höfterna för att kåta upp presumtiva kunder — och vad skulle väl vara kvinnoförakt om inte det?!
Precis samma sångerskor som framställde sig själva som starka fruntimmer i en låt kunde ju också i nästa sång vända helt på steken och sjunga Take what you want (Waters) eller hylla Sweetest daddy in town (Alexander). Vilka funktioner olika sånger spelade då kan förresten vara svårt att reda ut idag — Butterbeans & Susie t ex, där Reitz hyllar Susie, var ju i själva verket ett komikerpar med drag av Lilla Fridolf och Selma — och då blir ju läget ett annat…
Kort och gott tycks Reitz ha svårt att skilja musikens och texternas funktion då från sin egen reaktion på dem nu.
Och för att få ihop en hel skiva med pianospelande flickor (Rosetta 1303) tvingas Reitz själv fuska en smula med verkligheten och övertyga sig om att Gladys Bentley kompar sig själv, trots att Blues & Gospel Records säger ’unknown pno” — och ”poss. own pno” för Fannie May Goosbys del är väl bara ett utslag av mansgrisarnas Dixons och Godrichs tvivel på kvinnors musikaliska förmåga?
Ack ja, det blev några kraftiga salvor det. Men OK, Reitz sticker ju inte under stol med sina avsikter … Och i sin kritik av många tidigare skivutgåvors märkliga tonvikt på kompmusikerna har hon rätt — det var kvinnorna som var stjärnor och kompet som fick anpassa sig. Det vore också synd om dessa Reitz’ övertramp skulle få skymma det faktum att hon faktiskt har satt samman en lång rad skivor med alldeles förträfflig musik och har gjort ett utmärkt researcharbete — omslagen är fyllda av framgrävda fakta om de olika artisterna.
Nu kan det vara dags att ta itu med skivorna:
Rosetta RR 1300, Mean mothers
Här finns några fina artister som återkommer på flera andra antologier: Martha Copeland (också på 1301, 1306 och 1308), Butterbeans & Susie (1306 och 1308) och Blue Lu Barker (1301 och 1302). Bra här är också Gladys Bentley och Mary Dixon (fast båda låtarna finns förstås på deras gemensamma LP på Collectors Classics), Bessie Brown (vaudevilleblues), Maggie Jones och Bernice Edwards (samma låt också på 1303, onödigt!). Nämnas bör också en charmig Lil Armstrong-låt från 1936 med ett svängigt band med bl a Chu Berry på tenorsax. Hon spelar och sjunger sig rakt in i mitt hjärta! (Hon har också låtar på 1302, 1303 och 1309.) Ett av Lil Greens stora nummer, Why don’t you do right, ingår också — fast om man köper hennes egen LP på Rosetta blir det en dubblett. Kanske blir det väl många såna om man samlar-på sån här musik? Nåja, det får ni avgöra själva!
RR 1301, Sorry but I can’t take you: women’s railroad blues
Femton låtar om tåg — de flesta ur den övergivna kvinnans perspektiv; mannen har tagit tåget norrut till ett bättre arbete och bättre levnadsförhållanden och hon har blivit lämnad kvar.
Tio av de femton låtarna är med klassiska sångerskor och flitigast representerad är Trixie Smith med tre låtar, däribland förstås hennes stora hit Freight train blues (dock inte originalet från 1924, utan en version från 1938). Av Clara Smith får vi ännu en version av samma sång plus The L & N blues, som skiljer sig från resten av låtarna genom att det där är kvinnan som ger sig av: ”I’m a ramblin’ woman, I’ve got a ramblin’ mind”!
En annan klassisk tågblues, Panama Limited blues, levereras även den i dubbel upplaga, med Bertha ”Chippie” Hill och Ada Brown. Bland det ”icke-klassiska” återfinns två fina Lucille Boganlåtar och en av Nora Lee King.
Trots många fina iakttagelser tycker jag att Rosetta Reitz mapptext haltar – jag undrar till exempel om inte texten till Freight train blues helt enkelt är stulen ur folkliga (dvs manliga) källor. Som Reitz mycket riktigt påpekar är ju luffar- och ”ride the blind”-traditionen förbehållen män – men ändå finner vi ju den gamla versen om att be ”the fireman” (eller vad han nu råkar kallas, han sum har hann um’et!) att få åka med både i den låten och i flera andra på skivan?! Och det är ju för det mesta män som står som kompositörer? Jag får inte ihop det riktigt! Nåja, låt inte mitt grumsande hejda er – det är fin musik på ett intressant tema!
RR 1302, Red, white & blues: women sing of America
En flört med den amerikanska patriotismen? Alla låtar anknyter till olika amerikanska orter! Här finns Victoria Spiveys Detroit moan om det hårda livet i bilstaden, den rejält sentimentala Do you know what it means to miss New Orleans, som förmodligen hade varit outhärdlig om någon annan än Billie Holiday sjungit den (soundtrack från 1947) och ett avsnitt ur Bessie Smiths enda film, St. Louis blues (så här utan bild till dock ingen av hennes större stunder). Bäst på skivan är Lillian Glinn (samma låt dock också på Blues Classics 26, When women sang the blues), Blue Lu Barker och Julia Lee. Resten är lyssningsvärt om än inga riktiga höjdare. Främst för infödda amerikaner kanske?
RR 1303, Piano singer’s blues: women accompany themselves
Om vi bortser från Rosetta Reitz lite lättvindiga sätt att utnämna kvinnliga pianister (se inledningen) är det här en bra antologi. På jazzsidan återfinner vi än en gång Lil Armstrong i fin form, Cleo Browns virtuosa –version av Pine-top’s boogie woogie och några damer som här har brett på rätt.mycket sirap; Una Mae Carlisle och Hadda Brooks – ibland tycker jag rätt bra om de här låtarna men andra gånger tål jag dem inte! (Båda har mer lättsmälta saker på Stash 112, Women in jazz Vol. 2.) På bluessidan gör Georgia White en glimrande glad boogieversion av Ida Coxs gamla The blues ain’t nothin’ but, Bernice Edwards och Gladys Bentley (ja, eller hur det nu va!) spelar Texaspiano, och Julia Lee, ja, hon är rund och go’ hon och gungar fram Snatch it and grab it (1947). Spännvidden är stor, från det tidigaste, Arizona Dranes från 1926, till det sista, en hemmainspelning med Victoria Spivey från 1962.
RR 1304, Ida Cox: Wild women don’t have the blues
En återutgivning av en Riverside-LP från 1961, hennes sista inspelningar. Trots ett utmärkt komp av en kvartett med Coleman Hawkins och. Roy Eldridge i spetsen kan jag inte riktigt rekommendera skivan. Cox själv verkar nämligen gammal och sliten och tycks ha tappat gnistan.
RR 1305, Valaida Snow: Hot snow
En swingande och showande sångerska/trumpeterska vars verksamhet faller utanför Jeffersons ramar. (Fast visste ni att hon spelade in My heart belongs to daddy med Lulle Ellbojs orkester i Stockholm 1939? Trodde la I velle vetal!)
RR 1306, Big mamas
Min favoritantologi av de Rosetta gett ut hittills. Bland de klassiska damerna samsas stora namn som Ethel Waters, Clara Smith, Ida Cox och Rosa Henderson med trevliga överraskningar som Hattie McDaniels, Martha Copeland (nåja, hon var väl halvstor) och Bea Foote. Det enda jazzinslaget står Billie Holiday för -Now baby or never från en kortfilm från 1950 – ypperlig musik med en Count Basie-grupp bakom. Bra är också de båda rhythm & blues-damerna Julia Lee och Ella Johnson. Inte alltför mycket dubbleringar heller -2-3 kanske en normalsamlare råkar ut för.
RR 1307, Georgia White: Sings & plays
Georgia White spelade in en enda låt 1930, men återkom 1935 och spelade fram till 1941 in nästan 100 låtar. Hennes röst behöll råstyrkan hos en Bessie Smith men anpassade inramning och material till en ny epok. På den här skivan möter vi således en blandning av uppfräschade sånger från 20-talet, Jazzin’ babies blues, Crazy blues, Panama Limited blues, Trouble in mind osv, och mer trettitalistiska, vågade nummer – det var också med en låt av det senare slaget som hon fick sin stora hit, Get ’em from the peanut man (Hot nuts). På LP:n finns också en liten sentimental schlager, When you’re away, som jag skam till sägandes är mycket förtjust i … Hon spelar själv smakfullt och svängigt piano på de flesta låtarna (här är jag beredd att instämma i Rosetta Reitz ändring av Blues & Gospel Records ”`prob. own pno” till ”own piano” – jo, det bör stämma) och också övriga musikerinsatser är fina – Lonnie Johnsons gitarr i några låtar och den namnlöse altsaxofonisten på ’Tain’t nobody’s fault but yours har jag speciellt noterat. Kort sagt: en välförtjänst LP till en länge förbisedd artist!
RR 1308, Super sisters
Ännu en fin blandantologi. Hälften här är 20-talsinspelningar – nämnas kan en tidig Helen Humes, en Sara Martin med tungt band, Lucille Bogans ypperliga Coffee grindin’ blues, en av Bessie Smith-kopian Cleo Gibsons två låtar, I’ve got Ford movements in my hips, och en av okända men utmärkta Bertha Idahos fyra låtar. Från 30-talet kommer Trixie Smiths My unusual man (ah, jag tänkte väl att det måste finnas några bra karlar också!) och ett av Lil Johnsons som oftast vågade nummer. Av de tre efterkrigslåtarna sätter jag ett stort utropstecken för Albennie Jones, en utmärkt shouter som jag aldrig hört förut och gärna skulle höra mer av!
RR 1309, Boogie blues: women sing & play the boogie woogie
Som sig bör är andelen jazznummer hög här – cirka hälften (gränsen är flytande). Hazel Scott, Dorothy Donegan och Hadda Brooks serverar glänsande virtuost spel – själv har jag dock alltid haft svårt för den sortens kapplöpningar, oavsett om det setat män eller kvinnor på pallen – man tappar ju helt andan! Bättre tycker jag om mer sansade nummer med gamla bekantingar som Georgia White och Lucille Bogan. En rolig låt är Before midnight, ett udda 50-talsspår med Gladys Bentley – fint piano, scatsång och gott gungigt komp i västkuststil. Den version av Be ba ba le ba boogie som Helen Humes presterar här (från 1946 med Meade Lux Lewis) tycker jag däremot är underlägsen versionen på hennes Whiskey, women, and …-LP, och en 40-talslåt med Memphis Minnie (Blind John Davis på piano) tycker jag inte heller är så lyckad. Om man inte är boogiefrälst tror jag man kan undvara den här skivan!
RR 1310, Lil Green: Chicago 1940-1947
Har ni inte upptäckt Lil Green innan är det dags nu! Hur ska man beskriva henne? Tja, Leonard Feather talar om ”her salt-and-vinegar sound” och det är inte så dumt … Kanske kan man också påpeka att hon delar Billie Holidays förmåga att bära fram också rätt banala texter – och därtill stödde Big Bill Broonzys läckra gitarr henne på alla hennes förkrigsinspelningar. Den som har den gamla RCA-LP:n Romance in, the dark blir däremot en smula besviken – sex låtar dubblerar! Och av de tio återstående är fyra rätt misslyckade storbandsinspelningar från 1946-1947. Och att köpa en skiva för sex bra nya låtar – nja . . . Vare därmed sagt att Rosetta-sammanställningen visserligen är något svagare än den gamla RCA-skivan, men ändå strålande!
Därefter har det kommit tre skivor som jag inte haft tillfälle att höra:
RR 1311, Sweet Petunias. Ännu en antologi.
RR 1312, International Sweethearts of Rhythm En damorkester, som de skulle sagt i Nattsudd. Faller utanför både min och Jeffersons ram:
RR 1313, Dinah Washington: Wise woman blues Tidiga inspelningar (1943-45).
