SONNY RHODES – Lap steel-gitarrens mästare
Sonny Rhodes, välkänd både för sin turban på huvudet och sin lap steel-gitarr, dök upp i Malmö med Wentus Blues Band i augusti på Malmöfestivalen. Med tanke på att han inte varit i Sverige sedan 1975, fick man ju passa på att hugga honom för en intervju! För vem vet när han kommer härnäst? På spaning efter en turbanprydd man i bluestältet, där han skulle framträda, kammade jag dock noll. Men visst fick jag träffa Sonny Rhodes och jag hade en mycket trevlig pratstund med honom. Och fick så småningom också nöjet att se honom framträda, fast iförd cowboyhatt, och till att börja med utan lap steel-gitarr. Turbanen kom aldrig fram, men lap steel-gitarren plockades till allas glädje fram en bit in i showen och trollband publiken så till den grad att folk glömde köpa öl och bara stod kvar på stället och hänfört lyssnade. Intäkterna i tältet den kvällen blev därmed inte blev så lysande som de var under resten av festivalveckan trots massor av folk. Det var nämligen gratis inträde. Ironiskt!
Låt oss först gå lite tillbaka i tiden. Dåvarande Jeffersonredaktören Claes Hedman hörde 1974 Sonny Rhodes i Kalifornien, och blev mäkta imponerad. Han såg till att SBA inbjöd Rhodes påföljande år till sitt årsmöte i Örebro, och Rhodes kom över för detta enda gig i Europa. Med sig hade han Floyd Dixon på piano och L.C. ”Good Rockin´” Robinson på gitarr och violin. Det blev stor succé! Dagen därpå gjorde Hedman en längre intervju med Rhodes, som publicerades i Jefferson i två delar, i nr 31 och 32. Här uttalar denne bl.a. lyriskt att han aldrig någonsin tidigare haft en så entusiastisk och hängiven publik som den i Örebro. Ändå skulle det ta 27 år innan han återkom! Intervjun är mycket fyllig och ger en bra bild av Rhodes’ bakgrund och synpunkter på den tiden. Nr 31 kan fortfarande köpas – det är det äldsta numret som finns på lager. Passa på att skaffa det, om ni inte redan har det! Tyvärr finns inte nr 32 kvar längre.
Rhodes är född 1940, och var alltså 35 år vid detta första besök. Han hade då ännu inte börjat med lap steel-gitarr, utan spelade vanlig elgitarr, influerad först av T-Bone Walker, därefter av bl.a. B.B. King. I många år spelade han också bas, och är känd för att ha spelat ihop med namnkunniga herrar som Freddie King och Albert Collins. 1976 gjorde han sin första Europaturné, följd av flera. Han har även tidvis bott i Europa, när karriären gått i stå i USA, och då gjort flera skivinspelningar. Men nu är han sedan länge tillbaka i USA och har varit fullt upptagen där med en solokarriär. Det har gått bättre och bättre, och förra året fick han priset MOBBAY Award (Monterey Bay Blues Artist of the Year Award) vid festivalen i Monterey utanför San Fransisco.
Nu 62-årige Rhodes föddes i Texas, men flyttade i 20-årsåldern till Kalifornien för att där söka sin lycka som bluesartist. Det blev en mödosam väg, men Rhodes är inte den som ger upp i första taget. Namnet Rhodes har han förresten tagit sig, som anspelning på att han nästan alltid är ute på vägarna på turné (roads och Rhodes uttalas ju lika). Hans egentliga namn är Clarence Smith.
Berätta lite om den här turnén!
Jag kom till Lettland för två veckor sedan, och stannade där ett par dagar. Ett lettiskt band med duktiga killar kompade mig. Så åkte jag vidare till Finland; där jag spelade ihop med Wentus Blues Band. Vi uppträdde i Helsingfors men åkte också till ett ställe långt upp i norr (Rovaniemi, min anm.). Wentus är jag också väldigt nöjd med. Ni har verkligen bra musiker här. Igår uppträdde vi i Stockholm och nu är vi här. Jag har uppträtt alla dagar utom i förrgår, när vi åkte över med färjan till Stockholm. I morgon bär det av igen tillbaka till Staterna.
Turnerar du ofta i Europa?
Jag har gjort en hel del turnéer i Europa men de senaste fyra-fem åren har jag bara spelat i USA och Kanada. Min popularitet i USA har ökat stadigt och jag är numera en mycket efterfrågad artist där. Jag stod lite vid ett vägval. Det var så många platser som jag ännu inte spelat på i Staterna och jag bestämde mig för att stanna och turnera där i första hand och jobba stenhårt med det. Om jag åkt till Europa på några veckors turné hade jag missat en hel del tillfällen att spela på olika bluesfestivaler, och det ville jag inte. Det är viktigt att vara med på så många bluesfestivaler som möjligt i USA. Som du vet är det svårt att försörja sig som bluesartist, men tack vare att jag uppträder så mycket som 250-300 dagar per år, klarar jag det trots att jag får ganska lite betalt per ställe. Det är mängden som gör det. Men nu hade jag lust med lite omväxling. Den här turnén ser jag närmast som en semestertripp för mig och min fru! Och vi har tänkt att komma tillbaka nästa år.
Brukar din fru vara med på turnéerna?
Ja, alltid. Sedan våra barn blivit stora och gift sig och fått egna familjer, är hon fri att följa med mig vartsomhelst och närsomhelst. Hon är inte bara min fru utan också min manager och har hand om alla papper och allt ekonomiskt och allt praktiskt så att jag kan koncentrera mig helt på att bara uppträda. Det fungerar mycket bra och vi är mycket nöjda båda två med det arrangemanget.
Har du något band i USA?
Ja, jag har ett band som heter Sonny Rhodes Blues Band. Det är en fyramannagrupp, som består av trummor, bas, kompgitarr och så jag själv på sång och vanlig gitarr/lap steel-gitarr. Mina musiker är mycket skickliga och de har varit hos mig i åratal. Och allt eftersom tiden har gått har vi utvecklat en samstämmighet och närhet till varandra som är mycket tight. Jag hade gärna haft keyboard och blåsare också i mitt band men det är alldeles för dyrt i USA.
Varför hade du turban tidigare?
Jag började med turban för att jag tidigt blev flintskallig. Det hade inget alls att göra med någon religion eller något politiskt, vilket många trott. Jag har påpekat detta i mer än 32 år. Så här är det: Jag är vad man kan kalla en självutnämnd blueslärjunge (”Disciple of the Blues”). Och när jag för många år sedan funderade på hur en sådan lärjunge borde se ut, så kom jag fram till att det skulle vara en propert och snyggt klädd man med ett stort leende, och han skulle bära en turban, vilket ju passade bra med tanke på att jag tappat mitt hår. Så det var bara min scenkostym.
Men är det inte lite ovanligt för en bluesartist att ha turban?
Nej, egentligen inte. På 50-talet fanns det en färgad artist som hette Chuck Willis, som är känd för låtar som Hang Up My Rock’n’Roll Shoes, C.C. Rider och What Am I Living For. Han klädde sig snyggt och bar en turban på huvudet. Jag blev inspirerad av honom och satte på mig en turban jag också. Detta var 1967. Men jag kände det inte som om jag tog hans plats, det var bara så att jag kände att det passade in på min uppfattning om hur en sann blueslärjunge skulle ta sig ut.
Varför har du slutat att ha turbanen?
Det är mycket sorgligt. Jag tvingades till det efter attentatet 11 september mot USA. Anledningen var att både jag och min fru vid tre tillfällen blev mordhotade av galningar, som fått för sig att jag var militant och antiamerikansk, bara för att jag bar turban. Jag ville under inga förhållanden riskera våra liv så därför tog jag med tungt hjärta av den. Livet är för värdefullt för att chansa med en sådan sak. Men inget kan vara mer fel än att säga om mig att jag är våldsam eller militant. Det finns inte tillstymmelse till våldsamhet i min kropp; det enda jag någonsin velat är att spela min musik för världen och att älska mina medmänniskor.
Berätta lite om vad som hänt efter 1975, när du var i Örebro. Har du fortsatt att bara spela blues t.ex.?
O, ja. Jag har aldrig velat spela något annat än blues. För mig är det den förnämsta musikformen. Det är världsmusik. Få se nu: 1976 kom Jörgen Sandin och Tommy Löfgren och hälsade på mig medan jag bodde i Oakland, Kalifornien. Det var mycket trevligt. Två år senare skilde jag mig från min första fru, som jag har två barn med. Min nuvarande fru, Annie, har jag varit gift med i 24 år nu och hon är det bästa som någonsin hänt mig. Annie kan förstå Sonny Rhodes. Hon förstår vad jag gör och varför jag gör det. Och det betyder allt. Det är mycket viktigt för mig. Och nu när barnen är stora kan vi alltid vara tillsammans. Vi har inga egna barn tillsammans men hon har också två barn från ett tidigare förhållande. Alla barnen har varit smarta nog att skaffa sig ordentliga arbeten. Ingen ägnar sig åt musik. Men de är stolta över mig, mina barnbarn också! Jag tycker att jag tjänar mitt levebröd på ett ärligt och anständigt vis, men många musiker lever under mycket osäkra förhållanden.
Jag bor sedan nästan 20 år i Winter Park i Florida. Men jag turnerar ofta i Kalifornien. Det finns ju så många bluesfestivaler där: Monterey Blues Festival, San Fransisco Blues Festival och flera andra. I Kalifornien kan vi passa på och hälsa på barnen, som alla håller till där. Och när jag uppträder i Texas kan jag hälsa på min bror och syster, som fortfarande bor kvar i min hemstad Smithville. Jag har så mycket jobb jag vill ha och har absolut ingen tanke på att dra mig tillbaka. Så länge jag känner entusiasmen och styrkan tänker jag hålla på som bluesartist. Jag har spelat in en mängd skivor vid det här laget, med sammanlagt mer än 200 sånger. Min skivkarriär går tillbaka till 1958. Förr hade jag en del problem med olika skivbolag som negligerade mig och inte backade upp mig tillräckligt. Men det har vänt. Det jag har nu, Stony Plain Records i Kanada, satsar verkligen på mig och det känns mycket bra. Min senaste skiva med dem, ”A Good Day To Play The Blues”, är jag mycket belåten med. King Snake i Florida, som gjort ett par skivor med mig på 90-talet, har också gjort en del bra grejor för mig.
Hur länge har du spelat lap steel-gitarr?
Jag började spela det när L.C. ”Good Rockin´” Robinson dog 1976, för jag älskade honom så mycket. Han var med mig i Örebro -75. När han dog fanns det knappt någon annan kvar som spelade lap steel-gitarr. Jag tyckte att det var ett så viktigt instrument inom bluesen så jag bestämde mig för att axla hans roll. Men jag har hela tiden fortsatt att spela vanlig gitarr också. Jag spelar ungefär fifty-fifty av varje.
Tidigare pratade du ju mycket i radio och hade t.o.m. en egen radioshow. Håller du fortfarande på med sådant?
Tja, lite emellanåt. Men inte alls som förr. Jag har ingen radioshow längre men jag är gäst ibland i olika TV-shower och jag har gjort en video om blues. Det var så här: I början av min karriär som bluesartist var det svårt att få tillräckligt med spelningar, så jag fick göra vad jag kunde för att kunna stanna kvar inom bluesen. För där ville jag till varje pris vara. Jag fick förmedla bluesen på olika vägar. Antingen spela bluesskivor för folk i radio eller uppträda och spela själv. Eftersom jag utbildat mig i att prata i radio och TV så kunde jag få sådana jobb. Jag började med det redan när jag var i flottan som ung grabb. Men allt eftersom jag blivit äldre har jag klarat mig allt bättre som artist, så nu behöver jag inte hålla på med radiojobb längre.
Men jag har fortfarande nytta av att jag lärt mig att prata och kommunicera. Det måste man kunna om man ska hålla sig kvar i den här branschen. Och kontakt med andra är så berikande. När jag är ute och turnerar i USA, Kanada eller Europa stöter jag på alla slags människor från olika kulturer och med vitt skilda synsätt. Då är det a och o att kunna förstå dem, och att de kan förstå mig. Att kunna föra en givande konversation och förmedla mina tankar och idéer till dem. Så jag försöker att kommunicera med människor inte endast genom att spela min musik för dem, utan också genom att sitta och prata med dem om livet och vad som helst. Om de svårigheter jag gått igenom t.ex. och få dem att förstå att hur stora problem de än tycker sig ha så finns det alltid någon annan som har mycket större problem.
Tror du bluesen har en framtid?
Jag hoppas på det, men om vi inte får med oss de unga framöver så kommer den att försvinna från den amerikanska musikscenen. Så länge jag lever kommer jag i alla fall att göra allt jag kan för att försöka intressera ungdomen för blues. Och till alla er som älskar blues, vill jag säga: Fortsätt att stödja bluesen, för det är en döende konstform som behöver all hjälp den kan få. Ju mer ni stödjer den, desto bättre. Och om ni inte längre kan själva så visa på den för era barn och uppmuntra dem att lyssna på den. Ge dem ett alternativ till all den moderna skräpmusik vi har idag. För man kan finna något i en bluessång som kan räta upp ens liv när man har bekymmer.
Vilka artister har influerat dig mest?
I det långa loppet har det nog varit Clarence ”Gatemouth” Brown, Albert Collins och Johnny Copeland. När man blandar lite av varje från dem till en mix, då blir det dynamit. Men jag har förstås utvecklat min egen stil.
Johnny Copeland intresserade ju sig mycket för bluesens afrikanska rötter, och besökte vid ett tillfälle också Afrika där han spelade in en skiva med inhemska afrikanska musiker. Har du varit i Afrika någon gång?
Nej, inte ännu. Jag vet att Copeland var där och jag skulle inte ha något emot att åka dit någon gång. Fast inte i nuläget, för jag vet för lite om denna väldiga kontinent. Jag har läst lite om Afrika, det är allt. Men om jag blir inbjuden dit så ska jag noga överväga det, och i så fall sätta mig in i förhållandena där.
Du har varit ganska produktiv som låtskrivare.
Ja, jag älskar att hitta på sångtexter och har gjort många under årens lopp. Jag får en mängd intryck från alla håll och det är inte svårt att omvandla dem till texter, tycker jag. Det svåra är bara att kunna ta sig tid till det och sitta ner i lugn och ro och skriva. Det är mitt stora problem. Jag är ju nästan jämt på resande fot. Men nu har jag i alla fall åtta nya låtar klara till nästa skivinspelning. Förhoppningsvis blir den klar i slutet av 2002.
Tycker du att USA kommit någonstans när det gäller de färgades rättigheter? Får du tillräcklig respekt?
Tja, jag är ju artist, och som underhållare får man alltid lite mer respekt än vem som helst. Men jag tycker nog att USA har kommit långt på vägen vid det här laget. Jämfört med förr är det stor skillnad. De färgade har på allvar börjat inlemmas i den amerikanska samhällskroppen. De har bättre jobb och bättre bostäder, och de skaffar sig bättre utbildning. Att utbilda sig är mycket väsentligt. Det blir en språngbräda till att höja sin nivå i alla avseenden. Jag vet att det kanske än så länge bara är en mindre del som skaffar sig högre utbildning, men ju fler som utbildar sig, desto mer kommer utvecklingen att gå framåt.
Du verkar ha en positiv livssyn.
Ja, det kan man säga. Jag är en religiös man och jag känner starkt för världen och människorna. Gud gav oss alla liv och jag försöker på alla sätt visa hur mycket jag uppskattar att få leva här på jorden. Jag känner alltid att jag vill göra något för andra människor. Om någon är olycklig, försöker jag göra honom lycklig. Har någon ett problem, försöker jag lösa det. Jag vill föra in lite glädje i folks liv. Ingen på denna jord borde vara hemlös eller hungrig. Jag ställer ofta upp med gratiskonserter för olika goda ändamål, t.ex. för de hemlösa. Och det gör jag inte för att få publicitet utan för att jag verkligen vill det. Vi är alla Guds barn och lika mycket värda. Jag är protestant och lärde mig läsa bibeln redan innan jag började skolan, och jag har med mig den vart jag än reser och jag läser i den varje dag. Och det stärker mig.
Mitt motto är att vara en vänlig och snäll person, att förhoppningsvis alltid göra de rätta sakerna, ha ett glatt leende och inte ha en pessimistisk syn på livet. Att alltid tänka att saker och ting kommer att bli bättre. Det kan illustreras av hur man ser på en spritflaska som är till hälften uppdrucken. En optimistisk drinkare ser flaskan som halvfull och blir glad men en pessimistisk väljer att se den som halvtom och känner sig dyster!
Jag tycker jag är lyckligt lottad. Jag älskar mitt arbete som bluesmusiker och har fått erkännande och uppskattning för det, och jag har en underbar fru som älskar mig mycket och uppmuntrar mig och jag har mina barn och barnbarn. Vad mer kan man begära?
Tack för att du tagit dig tid med mig.
Tack själv, det var roligt att prata med dig.
Skivor på senare tid med Sonny Rhodes
Just Blues 1985, Rhodesway
Disciple Of The Blues 1991, Ichiban
Livin’ To Close To The Edge 1992, Ichiban
The Blues Is My Best Friend 1994, King Snake
Won’t Rain In California 1996, Epm Musique
Out Of Control 1996, King Snake
In Europe 1997, Appaloosa
I Don’t Want My Blues Colored Bright 1997, Black Magic
Born To Be Blue 1997, Kingpin
Blue Diamond 1999, Stony Plain Records
A Good Day To Play The Blues 2001, Stony Plain Records
Text: Birgitta Larsson / Foto: Lars-Erik Örthlund
This page and all contents are © 1996-2002 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson
