Ännu en legend har gått ur tiden. (Cornelius) ”Red” Paden, som i decennier drivit juke joints i Clarksdale med omnejd avled den 30 december 2023 efter en kortare tid av ohälsa. Hans Red´s Blues Club/juke joint har dock kört som vanligt och denna kväll skulle Anthony ”Big A” Sherrod ha spelat. Jag utgår från att det är Reds vän Roger Stolle, bartendern Antonio, och sonen Orlando Paden som skött verksamheten under hans frånvaro. Orlando är f.d. skollärare, nu politiker (demokrat) invald i Mississippis delstatssenat sedan 2016 (omvald för tredje gången hösten 2023).
Sammantaget alla kvällar och dagar jag tillbringat på Red´s slår det allt inom blues och soul jag upplevt. Bara Lee´s Unleaded Blues (ex Sweet Queen Bee Lounge) i Chicago kan konkurrera, men med färre besök där, så vinner Red´s. Många minnen poppar upp nu vid Reds bortgång, för först som sist var han en one-of-a-kind. Färgstark, bufflig, kaxig, lojal, genuin, hängiven. Hemlig också. Gav han två intervjuer, så är jag stolt att Jefferson har en av dessa (nr 169).
En kan tyckas obetydlig händelse som att Red bjöd på ett glas Bulleit bourbon en gång har etsat sig fast, för Red gav aldrig, aldrig, aldrig bort någonting.
Så, här följer en minneskavalkad över Red, take it or leave it. När Charley Nilsson behövde en bild till Jefferson nr 179 på huset där Ike Turner växte upp, fick jag i uppdrag att fixa bild. Red tog Leif Gäverth och mig till huset på 304 Washington Avenue så vi kunde fotografera det.
Clarksdales nr ett bluesmusiker Big Jack Johnson spelade på SBA:s årsmöte 1994. På hemmaplan var hans bas Red´s. Några år efter Big Jacks död 2011 skickade Erik Lindahl med mig foton han tog 1980 på Big Jack och barnen i huset de bodde i, för att överlämna till hans änka. Jag bad Red följa mig till Angenette Johnson, men han var upptagen av annat just då. Jag åkte dit själv och det var väldigt emotionellt att se en tårfylld Angenette betrakta foton av maken och sina små barn tagna 34 år tidigare. Nästa dag sa Red att vi kunde åka till Ms. Johnson, och blev lite sur att jag redan varit där.
Nyårsafton 2012 firade jag på Red´s. Husband var Otis ”TCB” Taylor (en lokal polisman) och soulsångerskan Bobbie ”Doll” Johnson från Meridian. Tolvslaget firades ljudligt, vilket inte påverkade Red som somnat lutad mot bardisken. Vartefter kvällen led och han tagit en stänkare då och då, såg Red allt tröttare ut och slutligen någon halvtimme före midnatt slaggade han in mitt i musiken och larmet.
2012 erhöll Red ”Keeping the Blues Alive”-priset av The Blues Foundation i Memphis. Förutom att tjurskalligt behålla barens sunkiga image (även om skillnaden mellan 1990 och mitt nästa besök 2008 var betydande), månade Red om traktens äldre musiker, som kunde räkna med stadiga spelningar, liksom att han lät den yngre generationen – och ungdomar – komma och spela med ”the old-timers”. Den nu firade Christone ”Kingfish” Ingram (Alligator Records) hängde där och insöp bluesen och atmosfären när han var 12-13 år. Jag frågade Red om han skulle åka till Memphis och hämta priset. ”If I have enough gas in the gas tank”, muttrade han. Jo, han och Orlando åkte.
Atmosfären på Red´s kan lättast insupas på ett par DVD:s utgivna av lokala Broke & Hungry Records. Lämpligt komplement är några väl kylda Bud (uttalas Böööd). Ok, Red tillhandahåller Heineken också, för den som inte gillar det amerikanska blasket. Starkare varor får man ta med sig, gärna i en brun påse. Red har inte råd med licensavgiften.
Och för att citera Steve Cheseborough i ”Blues Travelin´ – The Holy Sites of Delta Blues”: ”…and owner Red Paden is a heck of a barbecue chef too!” På kvällar på trottoaren utanför Red´s och vid Juke Joint Festival var det ofta fart på grillen.
2018 drog Paden igång Red´s Old-Timers Blues Fest (fri entré), och det blev två festivaler innan covidpandemin stängde ner sådana aktiviteter. Men 2023 var det dags igen (se poster nedan).
I början av tvåtusentalet hakade Red på den expanderande bluesturismen (men behöll sin autenticitet), som resulterade i att allt fler vita befolkade baren. Ett järngäng av gamla polare stannade, men svarta besökare blev en minoritet; framlidne DJ:en och hans allt-i-allo ”Dr. Dingo”, Ellis ”The Dancer” Coleman, som jag köpte en görsnygg promenadkäpp (walking cane) av för 100 dollar (han och Dingo gjorde exklusiva sådana och sålde till bluesturister), John Miles kom från sin Country Store i Lyon, bartendern Antonio, och ett antal damer. När jag skulle flyga hem, satt jag i New Orleans på Norska Sjömanskyrkans veranda och pillrade bort två [tomma] patroner för att kunna ta käppen genom security.
Och bara en sån sak som att Watermelon Slim ville köpa min snygga röda Red-T-shirt med Slims namn på ryggen. Jag avböjde.
Här får ni stå ut med anteckningar jag gjorde under en resa 2015 för ett av Smokestacks nyhetsbrev: ”Efter mina många besök på Red´s och min och Lasse Dunderbergs intervju med honom i Jefferson, tyckte jag det skulle vara kul att fira honom på det Birthday party, som enligt Reds vänner skulle anordnas den 15 november. Så jag bokade en resa till Mississippi och Louisiana. När jag anlände till Clarksdale visade det sig att födelsedagsfesten flyttats till 6 december, så det blev en vanlig kväll på Red´s. ”Vanlig” på Red´s betyder att ungefär allt kan hända. Den här lördagen blev kanon. Reds hangarounds verkade vara där och en hel del bluesturister förstås. Musiken var ruffig, opolerad och bra. Det var Frank ”Guitar” Rimmer Blues Band feat. Mickey Rogers. Rimmer är en robust gitarrist, som tidigare spelat med Howl-N-Madd (Perry), och Mickey en mer slipad sångare och gitarrist från Greenville, som spelat fem år med Tyrone Davis.”
Har aldrig läst någon förklaring till varför Red kallades för ”Red”, men vid intervjun 2011 fick Lasse och jag honom att lätta på förlåten. ”When I first started running my jukes, people were fussing and fighting, so I used my bare knuckles to stop it. Beat them bloody. So I got a reptutation not to raise hell at my places. That´s why they started to call me ´Red´.” Kanske bara Reds vanliga ”bullshitting”, who knows…
2010 blev jag utsedd av Red till hans hit man att taga en svensk person av daga. Red var bra på lyset vid tillfället, men återkallade å andra sidan inte uppdraget när han nyktrat till. Med Reds bortgång avför jag nu uppdraget från agendan. (Jag hade faktiskt chansen en gång men tog den inte.) Mer kan jag inte berätta, då personen ifråga fortfarande är i livet. And I´m not bullshitting. Min resekamrat 2010, Hans Ekestang, kan intyga sanningshalten.
I anslutning till detta fick jag den 15 augusti 2011 ett väldigt kul email från gitarristen Mikael ”Redhead” Holmström (Kingbees, Vulturenecks), som då just kommit hem från en längre USA-resa:
”Hej Tommy!
Jag har hälsningar från Red i Clarksdale. Vi tog in på Riverside Hotel hos ’Rat’ och hade behändigt gångavstånd till Red´s.
Jag trivdes i miljön och frågade Red om det var någon idé att försöka sitta in, man blir ju lite spelsugen ibland. Red svarade att jovisst, fråga bandet (som var ’Space Cowboy’, en lokal bluessångare), det kan funka…
Jag frågade och fick löfte om att sitta in. Kvällen gick och det visade sig att dom hade alls inget intresse av att ha någon rödhårig kille från Sverige på scen.
Nästa kväll gick vi tillbaka till Red´s och då hade dom en tribute night för Big Jack Johnson, som hade gått bort tidigare. Big Jacks fru och släkt var där och Mark ’Muleman’ Massey spelade med band och inbjudna musiker. Kvällen löpte på och det blev en fantastisk stämning i lokalen. Jag hade ingen ambition att försöka sitta in, eftersom det var en speciell tributkväll, och dålig erfarenhet från kvällen innan. Men däremot gick jag fram till Red och sa att jag hade en hälsning från Tommy i Sverige.
Red: ’So many tourists here… I don´t know your friend… you´re from Switzerland?’
Mikael: ’His name is Tommy, from Sweden. He´s your hitman, remember?’
Red tittade på mig och gav mig en stor kram och skrattade så högt att han nästan hördes mer än bandet! Sen sprang han fram till bandet, tog mikrofonen och avbröt för ett meddelande: ’You know… I´ve got people working for me. I´ve got Swedish people working for me… this is serious… and this guy called Michael standing there at the bar… He´s a friend of the people in Sweden working for me. He´s gonna play blues for us… give him a guitar!’
Och vips stod jag där framför bandet med en gitarr på magen! ’You tell Tommy that xxxx is still around… you get him for me!’, skrek Red i mikrofonen!
Tack vare dig så fick jag lira hur mycket jag ville och hade en fantastisk kväll!”
R.I.P. Red!
Text: Tommy Löfgren
Inledningsbild: Red Paden 2018. Foto: Roger Stolle
Goin´ down to Big Red´s
If you wanna hear the blues
Goin´ down to Red´s place
Clarksdale, Mississippi
You may see Junebug over there
The Stone Gas Band, Doctor Mike
The Oil Man might be there
They´re wild
Super Chikan, Space Cowboy
There´s Razorblade over there
Bilbo Walker, Big T
That´s the blues at Big Red´s
Goin´ down to Big Red´s
Goin´ down to Big Red´s, baby
That´s where the party will be
Six hundred Sunflower Avenue.
– fritt efter Big Jack Johnson,
”Goin´ down to Big Red´s”
(Big Jack Music 2009)
