När man träffar Jussi Raulamo står varken tankarna eller gränserna fixerade. Frågan man måste ställa sig är hur han hinner lyssna och studera in sig på all gränsöverskridande musik.
Han påminner mycket om de tidiga amerikanska jazzartisterna som brukade smyga in på Stravinskys konserter för att hämta inspiration. Jussi Raulamo uppträder i flera skepnader, Jo’ Buddy för solouppträdanden, Groovy Eyes samt Tiny Tones för bandsättningar. Det sistnämnda är dock hans frus, Susse Raulamos band.
Jussi Raulamo väckte tidigt Scott Barrettas intresse med sitt storband One O’Clock Humph och Scott publicerade en artikel om bandet i Jefferson 115. Redan tidigare hade Jussi startat Groovy Eyes med vilket han nu spelat på de stora festivalerna i Norden. Med Groovy Eyes har han nu gett ut två CD’n vilka erhållit mycket fina recensioner i ledande bluespress. Med Tiny Tones kom även nyligen den första utgåvan.
Jussi har sedan 7 års ålder bott i Tammerfors, Finlands andra största stad, med ett undantag av drygt tre år när han och Susse bodde i Jakobstad i Österbotten. Det var 1997 han träffade Susanne, alltså Susse, och de gifte sig strax efter i New Orleans, var annars, under en resa i USA. Jussi firar 20-års jubileum som bluesmusiker nu år 2003 och vi bidrar till firandet med en intervju med en av de mer vidsynta och allmänbildade musikerna vi har i denna del av världen. När detta nummer kommer ut har dock Jussi gjort allvar av sin målsättning att emigrera efter det att han fått spela på Rauma bluesfestival. Efter nyår hittar man paret spelande längs solkusten i Spanien.
NÅGOT OM MIN BAKGRUND
I min familj har alla varit musikaliska. Min pappa var en av de bästa klassiska sångare jag hört. Han ledde bland annat körer. Alla mina syskon förstår sig på musik och spelar instrument. Min farfar var en klassisk kompositör, men förtjänade sitt levebröd som folkskolelärare. Han bodde granne med Sibelius och var en av hans nära vänner. En av släktens klenoder är en tavla av Sibelius med en dedikation till min farfar. Den finns hos min farbror idag.
Jag är dock den enda som lever på att spela. Jag började faktiskt med att försörja mig som gatumusikant. Det var en intressant tid. Spelade jag bara instrumentaler fick jag inga pengar. Jag måste sjunga. Sedan satte jag en tamburin på foten. Då kom det ännu mer pengar. Och ännu bättre blev det när jag förstärkte gitarren med en liten förstärkare och högtalare. När jag började sjunga blues skulle rösten vara whiskeyhes och sprucken. Men så hörde jag B.B. King och han sjöng med vanlig röst. Då förstod jag att det gick alldeles utmärkt att sjunga med egen oförställd röst. En spänd och forcerad röst förstör bara. När jag hörde Dixie Hummingbirds var det som om himlen öppnat sig. Då förstod jag varifrån ”the holy shout” kom.
Jag blev heltidsmusiker 1994. Då började jag förtjäna tillräckligt. Innan dess var jag postiljon i många år. Därifrån fick jag dock sparken för att jag var för speciell. Jag åkte till Amerika och när jag kom tillbaka fick jag 1990 jobb i en byggfirma som dock gick i konkurs efter ett år. Det var en riktig lottovinst eftersom jag fick från facket 80% av bruttolönen under flera månader. Jag gick en massörkurs för att skaffa mig ett yrke och för att göra föräldrarna nöjda. Jag började som massör, men märkte att jag hade så mycket spelningar att jag kunde spela på heltid. Jag har noterat att Mississippi John Hurt gör den perfekta massagemusiken. När man spelar honom släpper alla spänningar. Det är viktigt här i livet, att det finns saker som man gång på gång kan få bra känslor av, sådant som är pålitligt i det hänseende. Muddy Waters hjälper alltid när det är riktigt eländigt. Det finns något majestätiskt över honom. Jag har en bekant som sagt att man skall ha så mycket musik hemma att det alltid finns något för varje sinnestämning
Susse och jag bodde i Jakobstad under tre och ett halvt år. Sedan flyttade vi till Tammerfors. Mellan Tammerfors och Helsingfors finns en motorväg. Nästan alla våra spelningar hade vi längs denna sträckning. Ibland gjorde vi utvikningar till Lahtis, Jyväskylä eller Åbo, någon gång även mot Österbotten. När vi bodde i Jakobstad hade vi varje vecka spelningar i södra Finland (ca 500 km bort). Det var hemskt med dessa bilfärder. För tre år sedan grundade vi vårt bolag och vårt skivbolag. För dem har vi nu gjort tre skivor. Det är ett hårt jobb när man måste göra allting själv på gräsrotsnivå. Finland är ett sådant land där man inte uppmärksammar positiva artister. Vi spelar ju positiv musik.
Det är svårt att få spelningar i Finland. Arrangörerna följer inte med vad som händer, vilket man gör i Sverige, alltså vilka band är bra, vilka inte. I Finland finns det tio kända namn som uppträder på alla festivaler. Nya ansikten ser man inte av. Inom rock finns svenska Hellacopters som en motsvarighet på varje festival. De var förband för Rolling Stones och så spelade de på Ruisrock. Vi har dock också kommit ut utanför Finland. Vi spelade på Notodden för tre år sedan. För två år sedan var vi i Mönsterås och nu i år i Åmål. Innan dess har jag själv spelat i USA.
Pori Jazz är ganska spännande och irrationellt. För 10 år sedan spelade jag där med mitt gamla band. Bokaren lyssnade på oss då. Han dök även upp på våra spelningar i Helsingfors. Jag försökte få dem att boka Groovy Eyes i år, nu när vår andra skiva kommit ut. De tappade bort vårt promopaket med den gamla och nya skivan. Vi fick skicka ett nytt. Sedan svarade han att varken de eller någon annan visste något om oss överhuvudtaget. Finland bästa bluesfestival är Raumablues. Jag har haft som mål att få spela där. Och nu när det väl hänt, kan jag lika väl emigrera. Det finns liksom inte så mycket att jobba för längre.
Det är en generationsskillnad mellan musiker mellan 20-30 år och de som är över 40. I den yngre kategorin finns nästan inget drogproblem alls. Det är skillnad i livsstil. Jag är själv absolutist sedan länge. Innan dess höll jag på att förstöra min mage med sprit. Det är en tragedi med musiker som förstör sin talang genom att gå ner sig.
DE OLIKA BANDEN
Vi har aldrig låtlistor på våra spelningar. Vi improviserar. Vi tänker heller aldrig på hur en låt spelats av någon förebild. Vi gör låten på vårt eget sätt och vi har ingen riktig idé om hur den skall börja eller sluta när vi skall börja på den. Vi gör allt på känsla och samt kollar av hur det sedan blir. Vad är skillnaden mellan Groovy Eyes och Tiny Tones? I Tiny Tones är jag bara med som en ”arbetare”. Jag spelar gitarr och delar på sången när jag blir kommenderad eller sjunger i stämma. I Tiny Tones har vi heller ingen bas. Tiny Tones är det första band där jag inte är en frontfigur. I mina tidigare band har jag varit tvungen att sjunga eftersom ingen annan velat göra det. Tiny Tones är Susses sandlåda och Groovy Eyes är min. Musikaliskt skiljer sig dessa band utgående från våra olika bakgrunder. Susse har en bakgrund i folkmusik och jag i blues, R&B och swing. Tiny Tones har beskrivits som ett äktenskap mellan en folksångerska och en bluesgitarrist. Susse spelar en irlänsk trumma, bodhran, som hon slår på med en träslev. Jag kompar mer som en trubadur. Vi började som duo. Sedan kom vi på att en slagverkare skulle passa in. På så sätt kom en trummis med på bongotrummor och andra minimala slagverk. På skiva sjunger Susse Tiny Tones’ alla låtar.
Groovy Eyes är som en syntes av jazz, blues, r&r och soul. Groovy Eyes’ musik kan betecknas som lätt, men ändå jordnära. Vi spelar jazz med Jimmy Reedattityd och blues med Charlie Parkerattityd. One O’Clock Humph var mitt första band mellan 1985-1998, jag var sångsolist. Där spelade vi nästan inga instrumentaler. Groovy Eyes startade jag 1993. Där gjorde jag en mängd instrumentallåtar som High Flye. Dessa låtar fungerade inte i One O’Clock Humph som var ett för stort band för det. Jag ville nämligen få in Lester Young, Charlie Christian och Charlie Parker i min musik. I Tammerfors finns väldig många rootsmusiker, det är som ett stort närverk. När man spelar in skivor dyker det alltid upp någon i studion och hjälper till. Det sätter sin prägel på musiken.
Jag använder även andra artistnamn. Som soloartist går jag under namnet Jo’ Buddy. Jag har mycket solospelningar i Finland. Hela september nu i år är bokade med sådana. När jag tar med trummisen från Groovy Eyes och vi spelar i duosättning, kallar vi oss Jo’ Buddy & Down Home King.
FÖREBILDER
Jag har en 12 CD’s box med Bo Diddley på Charly. Jag var julgubbe i en skivbutik för rootsmusik i Tammerfors och fick boxen i arvode. Dessa Charly utgåvor fanns på de mest konstiga ställen. År 1986 hade Anttila (finsk korsning av Åhléns och Överskottsbolaget) deras boxar med Chuck Berry, Elmore James, Bo Diddley, John Lee Hooker samt Sonny Boy Williamson men även andra. Bo Diddleyboxen är en veritabel skattkammare. Där finns verkligen experimentell musik. Med Bo Diddley är det så att det inte finns någon i denna värld som kommit på vad han egentligen menar. Det är något mystiskt över honom.
Gatemouth Brown är en annat fenomenal musiker. Jag tycker även om afrikanska musiker som Ali Farka Touré. Också från karibisk musik får jag inspirationer, liksom från sydamerikansk musik, framför allt mexikansk. Eftersom jag inte spelar trummor får jag använda gitarren som slagverk.
Charlie Christians live-inspelningar, Bo Diddleyboxen samt Little Willie Johns alla inspelningar skulle jag ta med mig till en öde ö. Bo Diddley har inga klichéer. Han låter som om han kommit från yttre rymden. Chuck Berry är också en märklig musiker. Han spelar nästan bara i dur, mycket sällan i moll. Även hans blueslåtar går i dur.
Jag har försökt få fram varifrån allt kommer. Varifrån kommer jazzen, bluesen, spiritualen och gospeln. Liksom C&W. Det finns många gemensamma nämnare som om de gått samma väg men bara delat på sig.
Charlie Christian är nog en av de mest betydelsefulla musikerna någonsin och min stora idol. Ändå är han förvånansvärt bortglömd idag. Nästan alla pionjärer på elgitarr har kommit från Texas. Jag har läst att Eddie Durham lärde Charlie Christian hur han skulle frasera sina solon. Många gitarrister spelar genom att föra handloven upp ned och upp. Han har sagt att om man vill ha en hornlik ton skall man bara röra strängarna med nedåtrörelse. Jag har själv omedvetet lärt mig spela på det sättet. Det har känts naturligt. Jag har lyssnat mycket på Lester Young i samband med Charlie Christian. Det är spännande med dessa tidiga pionjärer som plogade upp vägen för oss andra. Lonnie Johnson är min absoluta favorit av sjungande gitarrister. Lonnie Johnson är förebilden för Django Reinhardt och många andra. Duoinspelningarna med Eddie Lang och Lonnie är helt otroliga. Ingen förmår göra Lonnies solon med Eddie Lang. Vad jag vet har ingen lyckats skriva ned noterna heller. De är helt ofattbara. Det är samma med Bo Diddley. Det går inte att spela honom efter noter. Det är för personliga skapelser.
B.B. King är en syntes av Lonnie Johnson, Charlie Christian, T-Bone Walker och Django Reinhardt. B.B King är även en fin jazzgitarrist. På några skivor kan man höra det när han verkligen sätter igång och improviserar. Det är som en fortsättning på Charlie Christian. Efter B.B. King var det lätt att ta till sig Albert King, Albert Collins, Magic Sam m.fl. av de något senare gitarristerna. Med Earl Hooker vet jag inte om han lyssnat i sig på B.B. eller tvärtom. Earl’s slide ligger dock som en förlängning av Robert Nighthawk och Tampa Red och är en sak helt för sig själv. Tampa Red liksom Lonnie Johnson och Big Bill Broonzy spelade in oerhört mycket. Jag har alltid tyckt om snabba gitarrister som Blind Blake och Lonnie Johnson. Blind Lemon Jefferson hade jag litet svårt att förstå mig på eftersom hans låtar alla var så långsamma även om de var fina. En mörk vinternatt gick jag ute med en walkman och lyssnade på vad som eventuellt kunde fungera och vad inte. Jag gick över isen till mormor när det kom ett stycke med Blind Lemon Jefferson. Jag förstod då att han som blind inte kunde springa, liksom han inte kunde förstå hästgalopp eller rytmen hos andra snabba färdmedel som bil. Hans puls kom nog från gående. Efter den upplevelsen började jag tycka om honom. Om du sett Kaurismäkifilmen ”Mannen utan minne”, noterade du kanske att i den kommer nästa en hel låt med Blind Lemon. I deras filmer finns alltid rootsmusik. Av sångarna har Little Willie John gjort det största intrycket på mig. I hans röst och känsla finns en magi som är svårt att förklara. Jag skulle aldrig ha blivit musiker om jag inte lyssnat så mycket.
Roosevelt Sykes, Jimmy Rushing och Joe Turner är för mig upphoven till shouterstilen. Jag brukar tänka på Olavi Virta som också var en fantastisk sångare med ett likartat uttryck. Om han hade levat i USA skulle han nog ha placerat sig mellan Sykes och Turner. Har det funnits några liknande i Sverige? Kanske Marino Valle. Han är bäst i hela Europa, allt kommer så naturligt. År 1997 var vi på en spelning med One O’Clock Humph i Stockholm. Där fanns också Brian Kramer och Valles föregående band J’Jivers. Deras första låt var av Roy Brown. Jag trodde inte mina öron. Hela mitt band var helt förstummat. Vi vågade knappt gå upp på scen. Han rörde sig obehindrat mellan Roy Brown och James Carr. Det var otroligt. Marino Valle har förresten berättat att han är född i Ekenäs, men att han som liten flyttat till Sverige med sina föräldrar.
Jag lyssnar oerhört mycket på musik. Vi bråkar litet ibland när Susse tycker att jag hör för mycket på musik och inte jobbar. Vi delar på sysslorna. Hon lagar mat och jag diskar. Jag får inte köra bil, eftersom jag är för ”konstnärlig”. Jag bokar per telefon och hon håller sedan kontakten per email.
Jag har aldrig ställt in en spelning för att jag varit sjuk. Musiken har en helande verkan. När du väl står på scenen och känner publikens förväntningar, kommer liksom en ny kraft inifrån och tar över. Däremot har jag ställt in några gånger på grund av bilhaveri. I vintras var det så kallt att bilens dörrar frusit fast och motorn inte startade. Vi kom inte iväg för att åka på vår spelning. Då bestämde vi oss för att flytta till Spanien. Mot slutet av året gör vi det faktiskt. Vi planerar att överleva genom att spela längs en sträcka vid solkusten. Men vi kommer nog att göra avstickare upp till Finland och Norden förutom de turnér i Europa som vår bokningsagent i Holland nu ordnat.
Fotnot
Olavi Virta var Finlands mest populära schlager- och tangosångare under 50-talet. Han hade en mycket stor dramatisk röst utan att för den skull spela över eller låta patetisk. Hans öde har en nästan identisk tragisk parallell i fotbollspelaren Nacka Skoglunds här.
Redaktören är även född i Ekenäs i Finland och bodde där i trakterna fram till 1976. Jag måste kolla med Marino Valle hur det kom sig att han föddes där. Italienare i Ekenäs är nästan lika ovanligt som människor på Mars.
This page and all contents are © 1996-2003 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson
