Frontfiguren i bandet The Pretty Things, Phil May, har avlidit efter komplikationer från en akut höftoperation. May hade en vecka innan operationen skadats svårt i en cykelolycka. May var 75 år. Han hade brottats med hälsoproblem under flera år, bland annat svår emfysem, som gjorde att bandet fick sluta att uppträda live 2018. På sin avskedsturné spelade de den 6 maj 2018 på Slaktkyrkan i Stockholm. Den konserten fick en kanonbra recension i Lira.
Han och gitarristen Dick Taylor startade Pretty Things 1963. Dick Taylor var innan dess kortvarig medlem i den första upplagan av Rolling Stones. Bandet blev snabbt ett av de populäraste på Londons rhythm´n´bluesscen. Phil May skötte sången, både han och övriga i bandet blev snabbt omtalade för sin vilda scenstil. Deras sound var också betydligt råare och ruffigare än exempelvis samtida Yardbirds och Rolling Stones.
May var sedan tidigt 1960-tal ett känt ansikte på Londons klubbar genom sitt utseende, ett vid den tiden extremt långt hårsvall som sträckte sig långt ner på ryggen. Han var något av en provokatör och var öppen med sin bisexualitet och var också en förespråkare för bruk av marijuana. Låten ”All light up” var en hyllning till marijuana och låttitlarna ”Trippin´” och ”L.S.D” säger att mer ”sinnesutvidgade” substanser hyllades.
Bandet släppte fem LPn åren 1965-1970. Alla landade stilmässigt i garagerock, blues, rhythm´n´blues och rock´n´roll. Egenkomponerat av May/Taylor blandades med bra versioner av exempelvis Slim Harpos ”Rainin´ in my heart”, Bo Diddleys ”Roadrunner” och ”Pretty Thing”, Solomon Burkes/Betty Harris ”Cry to me” och Jimmy Reeds ”Big boss man”. May ansågs vara historieberättaren och Taylor musikern i låtskrivarduon.
I och med den fjärde plattan tog de ett kliv mot mer progressiv och psykedelisk rock. ”SF Sorrow”, som albumet heter, släpptes 1968 och berättar en sammanhängande story och anses vara den första rockoperan. Plattan fick ljummen kritik och sålde dåligt. Med åren har den omvärderats och räknas idag som en av de banbrytande psykedeliska rockplattorna. Plattan återutgavs på röd vinyl för några år sedan, en upplaga som sålde slut blixtsnabbt. Nya upplagor fick pressas. Återutgivningen har sålt mer än plattan hade gjort totalt sedan den släpptes 1968.
Med gruppens femte album, ”Parachute”, som släpptes 1970, togs ett litet steg tillbaka till rötterna igen. ”Parachute” utsågs av musiktidningen Rolling Stone till det årets bästa rockalbum.
Gruppen hade de här åren sju singlar som slog sig in på Englandslistan. De mest kända, ”Rosalyn” och ”Don´t bring me down”, spelades in av David Bowie på hans coveralbum ”Pinups”. En av deras livefavoriter, Billy Boy Arnolds ”I wish you would”, landade också på Bowieplattan. Bowie var ett stort fan av gruppen och bevistade alla konserter de gjorde i London och i närheten. Phil May har uttalat sig om att de i början inte såg Bowie som ett fan, utan en stalker. Låten ”Oh! You pretty things” på Bowies platta ”Hunky Dory” refererar i versrefrängen till Pretty Things och deras image. Myten om att Bowie angav May som ”God” i sin adressbok ska enligt Bowies efterlevande vara sann.
Pretty Things upplöstes första gången 1976, men återbildades igen 1978. De kom sedan att, med avbrott då och då, bli aktiva ända till 2018. Sista plattan ”Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course…)” släpptes 2015 och fick överlag mycket bra recensioner. Phil May och Dick Taylor har varit de ursprungsmedlemmar som funnits med på hela resan.
Bandet fick aldrig ett brett kommersiellt genombrott, utan har alltid varit något av underdogs. Deras långt mer provokativa stil med öppenhet kring exempelvis droger och annat än heterosex anses av många förståsigpåare ha varit en av anledningarna. Medan Stones manager Andrew Loog Oldham skickligt balanserade Stones image av odågor med vad som gick hem i dåtidens England, så var stämpeln på Pretty Things ett band som betraktades som totala ”outsiders” med skitiga, långhåriga och asociala medlemmar. Den som mest ansågs kvala in på alla tre omdömena var Phil May, en gång i mitten på 1960-talet dessutom begåvad med epitetet ”the man with the longest hair in Britain”.
En längre intervju med Pretty Things, gjord av Krister Palais, finns att läsa i Jefferson nr 150.
Text: Bo Majling
Bild: The Pretty Things, med Phil May vid sångmikrofonen. Fotograf: Mark & Colleen Hayward
