PHIL GUY & JIMMY DAWKINS
Phil Guy Chicago Studio Session/Phil Guy & Jimmy Dawkins Live 1985
JSP 2508 (65+79 min)
Denna dubbel-CD består av en skiva med inspelningar som Phil Guy gjorde för Jerry Soto i dennes studio 1982 med sin bror Buddy, Maurice John Vaughn, t.s; Larry Cox, hca; ”Professor” Eddie Lusk, keyboard; J.W. Williams, bs; och Ray Allison, dms (CD A) samt en skiva med Phil Guy (fyra låtar) och Jimmy Dawkins (sex låtar) inspelade live på 100 Club i London 1985 (CD B). På liveinspelningarna har Guy och Dawkins samma band bestående av Eddie Lusk, keyboard; Fred Barnes, bs och Michael Scott, dms. Guy medverkar på Dawkins låtar, men inte det omvända. CD B avslutas med tre spår med Guy inspelade för BBC 1990/91 med brittiska musiker.
CD A innehåller sju låtar som tidigare varit utgivna på ”Red Hot Blues of P.G.” (JSP 1047) och tre låtar från ”Bad Luck Boy” (JSP 1061). Liveinspelningarna på CD B har tidigare varit utgivna på Guys ”Once I Was a Gambler” (JSP 1114) respektive Dawkins ”All Blues” (JSP 1102). Endast Guys BBC-inspelningar är tidigare outgivna.
När det gäller Guys studioinspelningar har man jobbat lite med ljudet. Ursprungligen fanns viss överhörning mellan instrumenten vid ljudupptagningen. Nu har man försökt rensa bort detta och separera instrumenten mer. Det ger en lite annorlunda ljudbild. Ljudbilden blir tydligare, instrumenten mer avgränsade från varandra, men ljudet är också lite ”torrare”. Vidare har basen lyfts fram i ljudbilden, lite väl mycket för min smak. Om dessa åtgärder ger ett ”bättre” ljud är en smaksak. Skruvar man ned basen vinner kanske CD-utgåvan över LP-versionen.
Phil Guy och bandmedlemmarna hade en mycket fin dag i Soto Sound Studio 1982. Phil brukar inte komma i närheten av sin kändare bror, men denna gång sjunger han souligt med en kraftfull stämma och har ett fint och koncentrerat bett i gitarren. Han är lite mer ”funky” i sitt gitarrspel är vad Buddy är. Musiken är intensiv och kompet mycket följsamt, och Vaughn imponerar med flera fina saxsolon. Låturvalet består av några egna alster och lite standards. ”Born under a bad sign” ges en ny, uppfriskande och lite funkigare tolkning. Storebror Buddy flikar in flera fina gitarrinslag på olika ställen. Det är helt enkelt mycket fin Chicagoblues med rötterna i musiktraditionen från stadens west side.
När det kommer till Guys liveinspelningar däremot så retar jag mig på Lusks keyboard (någon form av synthesizer?) Ibland ligger den i bakgrunden och irriterar och ibland ligger den i främre ljudbilden och helt enkelt stör musiken. Dawkins är i mycket fin form och är som han var när han var som bäst. Det är stark närvaro i spelet, vassa toner som sitter precis där de ska och lite suggestivt. Guys inpass kompletterar fint och kompet lägger en tät atmosfär bakom Dawkins (och Lusk håller sig här lyckligtvis mest till piano). De avslutande BBC-inspelningarna med Guy är inte alls tokiga.
Om man har Guys studioinspelningar och Dawkins livelåtar så är denna utgåva inte nödvändig. Har man bara Guys studioinspelningar så är det en plånboksfråga, ty Dawkins är bra. Men har man inte något av detta material så tycker jag att det absolut är ett givet inköp. Den här typen av Chicagoblues görs inte längre.
