Fångad av blues och reggae
Peps. Säg det namnet och genast vet en stor del av Sveriges befolkning vem det är. Och säg Falsk Matematik, Oh Boy eller Hög Standard. Samma där! De låtarna kan framföras som allsång i snart sagt alla sammanhang. På Skansen eller var du vill. Och sällan ska man glömma det obetalbara numret när Peps och Robert Gustafsson utklädd till Peps tillsammans framförde Oh Boy på just Skansen.
För många är han den svenska bluesen personifierad. En ikon. Han är en av få verkligt folkliga svenska bluesartister, med bred förankring hos såväl ung som gammal, och genom skilda samhällsskikt. Samma gäller hans reggaemusik, där han liksom inom bluesen varit en pionjär i Sverige. Peps har ett långt synnerligen fruktbart artistliv att se tillbaka på. Han fyller nu sjuttio år i dagarna, och en intervju kan vara på sin plats. Lite övertalning krävdes; han är inte en man som gillar uppmärksamhet.
Ladan
Nu ska vi först backa tillbaka i tiden lite, närmare bestämt till 1965, när Peps började slå igenom så smått. Jag (Birgitta) var då arton år och gillade pop, särskilt The Rolling Stones och The Animals. Jag bodde i Tyringe, en mil från Hässleholm. Det ryktades plötsligt att det uppstått ett superhäftigt musikställe, kallat Ladan, i den lilla byn Röinge strax utanför Hässleholm. Ja, det var minsann en riktig lada! Förväntansfull begav jag mig dit, och ryktet visade sig tala sant: det spelades den bästa livemusik där som jag någonsin hört! Traktens ungdomar, särskilt de som liksom jag var så kallade mods, började vallfärda dit.
Att man fick gå ett par, tre kilometer dit från järnvägsstationen i Hässleholm var absolut inget hinder. Och att lokalen var synnerligen enkel gjorde inget heller, det var snarast ett plus att stället var ruffigt! Det var lite jukejoint över det hela (fast det visste man ju inte vad det var för något på den tiden).
Down Beat Crowd hette bandet som spelade i Ladan. Frontmannen var den karismatiske Peps Persson, med rejäl trendig Beatles-lugg. En så bra sångare med så kraftfull, rå röst hade jag aldrig hört live förut. Och munspelet han så avancerat trakterade lät ju också gudomligt. Repertoaren var också en fullträff, till viss del innehållande kända tuffa pop- och rocklåtar, till exempel Stoneslåten Satisfaction, där Peps till ungdomarnas jubel ändrade textraden I Can´t Get No Satisfaction till I Can´t Get No Houcka Poucka. Mången ungdom hördes på bygden därefter med invigd min gasta Houcka Poucka till varann. Peps, som sjöng alla låtar på engelska, pratade till och med engelska MELLAN låtarna! Det var ju stencoolt. Hade han kört med skånska hade nog tonåringarna tackat för sig och gått hem. Inte nog med det, när han kom riktigt i gasen slängde han sig ner på golvet och rullade runt flera varv så han blev invirad i mikrofonsladden medan han sjöng. Men det häftigaste av alltihop var en sällsam musik som jag – och jag gissar de flesta andra där – aldrig hört förut, och som utgjorde merparten av repertoaren. Den berörde på djupet på ett helt annat sätt än popdängorna, var fullkomligt betvingande, drypande av känsla och kraft. Det var BLUES. Och jag blev omedelbart förälskad i denna blues, och är så än idag.
Steget från Ladan till den svarta bluesen i USA blev sen kort. Och jag kan tacka Peps för inkörsporten dit. Jag är övertygad om att väldigt många i Ladan – och för delen även på andra ställen där Peps spelade, till exempel i närliggande Kristianstad, där Staffan Solding (Mera blues) hörde honom – drabbades av samma passion. När Peps som ett av sina paradnummer framförde Sonny Boy Williamsons (II) munspelslåt Moving Down The River Rhine, med Sonny Boys poetiska text till, var det knäpptyst i Ladan av förundran. Och när han stämde upp Hoochie Coochie Man och Got My Mojo Working vågar jag påstå att nackhåren reste sig på de allra flesta i församlingen. Let Me Go Home Whiskey var också en femetta som framfördes med stor inlevelse. Det var covers, javisst, men nog så övertygande ändå. Jag kommer ihåg att jag tänkte att den grabben, med den rösten och utstrålningen, nog skulle gå långt.
Down Beat Crowd varade mellan åren 1965-66. Till Ladan knöts en förening, eller klubb ska man kanske säga, med det finare namnet House Of The Rising Sun, som man kunde bli medlem i (jag blev nummer 156), med Peps som kassör, och nog var det en uppåtgående sol där alltid. Ryktet gick vida om detta blues-Mecka ute på vischan, och jag minns att en ”talangscout” dök upp där en vacker dag; en kostymnisse som såg mycket seriös ut, och jag hörde glunkas om att ett skivkontrakt var i faggorna.
Peps lade sig så småningom till med det bluesiga namnet Linking Louisiana Peps, och håret började bli längre och längre. Hans tidigare fyrkantiga glasögon hade också bytts ut mot Lennonrunda. Och så började det rulla på rejält.
Berätta lite om din pappa: är det riktigt att han spelade dragspel i ett dansband? Persson Ifrån Stan, som du spelat in, är en låt som jag vet att han gjort. Gjorde han fler låtar? Hur viktig var han för ditt livsval?
– Nej, min far spelade inte dragspel, han spelade fiol, och han spelade aldrig i nån orkester. Däremot var han gårdsmusikant i Helsingborg under depressionen och jag tycker mig minnas namnet Henry Meltzer som en av hans spelkompisar. Jag tror att Meltzer spelade dragspel. Min far var född i Skårby 1900 och lärde sig spela i diverse drängkammare i Ystadtrakten. Trots sin bakgrund i bondesamhället spelade han inte spelmansmusik – med undantag av ett par kadriljer – åtminstone inte på senare år. Kanske när han var yngre. Far tog, precis som bluessnubbarna i Deltat, avstånd från ”den gamla tiden” och ville vara en ”modern” människa, han började till exempel med radioteknik redan på tjugotalet. Han älskade sentimentala schlagerlåtar och spelade med djupt ”zigenarvibrato” och mjuk ton. I början av tjugotalet var han dragon i Ystad och kom i kontakt med likasinnade, bland annat Ma-Da-Gaskar som var en populär revypappa på den tiden. Persson Ifrån Stan är ju en typisk revylåt och kanske skrev han den redan då – i så fall är Stan = Ystad, men i slutet av sitt liv sa han att han skrivit den 1926, samma år han gifte sig med morsan; då är Stan = Helsingborg. Under beredskapen var han på grund av sin dragonbakgrund underofficer, fänrik, och synnerligen engagerad i de beredskapsrevyer som sattes upp runt Helsingborg. Jag tror det var då han skrev sina flesta bitar. Han skrev också dikter i hela sitt liv.
– Han hade en avgörande betydelse för mitt livsval, både vad gäller musiken och mitt andra stora intresse: ljudteknik. Redan i slutet på trettiotalet byggde han både mikrofoner och ett graververk för 78-varvare som sen efterträddes av trådspelare på femtiotalet och bandspelare lite senare. Det finns – eller fanns – inspelningar av mig redan från mitt första år när jag gnyr i vaggan. Ibland inbillar jag mig att jag förverkligade många av hans drömmar.
– I en dikt som han skrev om mig när jag var väldigt liten beskriver han hur jag använde min pall som dragspel – jag har faktiskt kvar den, med häftstift längs kanten som tangenter – och på frågan vad jag ska bli när jag blir stor svarar jag att jag ska bli spelman och ”spela och sjunga för mor”.
Var Pop Penders Kvartett ditt första band? Har läst att du var sjutton år då. Vilken typ av låtar var det? Vilket instrument spelade du? Sjöng du? Men du hade varit trummis i ett dansband redan innan dess. Var trummor ditt första instrument?
– Det stämmer. Bland ungdomarna i Tjörnarp på den tiden fanns det i princip bara dragspelare och jag byggde till och med en primitiv elbas för att få någon av kompisarna att börja spela något annat. Jag spelade mest trummor då men jag hade vunnit en akustisk gitarr i en Bildjournalentävling och gått en kurs för dragspelsläraren. Han kunde ju inte spela gitarr så när jag spelat igenom gitarrkursboken efter ett par veckor sa han att han inte kunde lära mig mer så jag tog med mina hemmabyggda trummor – farsan igen – och kompade dragspelarna för att ha något att göra. På så sätt fick kursarrangören, Bruno Eberhards Musik i Tomelilla, sålt ett begagnat riktigt trumset till mig på avbetalning. Det var ju deras affärsidé – starta kurser och sälja instrument till eleverna.
– Men fram på sextiotalet köpte jag elgitarr och fick igång ett band. Jag har för mig att jag sålde mina trummor till trummisen. På den tiden kallades jag Poppe – mina initialer är P.Å.P. – och Pender kom av gitarrmärket Fender, som vi naturligtvis inte hade råd med. Vi spelade rock´n´roll och instrumentalpop och blev tvåa i en dansbandstävling i Liarumskogen redan första året. Jag sjöng.
– Jag sjöng rock redan på dragspelskursens avslutning, det kan ha varit 1959, och det var anledningen till att jag fick vara med i ett dansband med äldre killar i början av sextiotalet. Ingen av dom kunde engelska nämligen. Där spelade jag först trummor och sen bas.
Hur kom det sig att du hörde I Blueskvarter med Olle Helander? Var det första gången du kom i kontakt med blues? Fastnade du omedelbart?
– Jag lyssnade på alla jazzprogram på radion, Olle Helander var chef för Jazzradion. Min yngsta storasyster var jazzvän så jag smittades tidigt av henne. I Sverige på femtiotalet sågs blues som en del av den traditionella jazzen och de enda ”bluesartister” jag minns var Big Bill Broonzy och Josh White och dom betraktades som representanter för folkmusik. Först in på sextiotalet började blues – efter engelskt mönster – ses som en egen genre. Jag hade börjat köpa bluesplattor redan innan I Blueskvarter, men dom programmen blev ju en våldsam kick för intresset, inte minst för att dom var väldigt intima och placerade musiken i sitt sammanhang, så att säga.
Vilka var förebilderna när du började spela munspel? Hade du några förebilder på sångsidan?
– Min storebror spelade munspel och som barn fick jag hans avlagda spel, men han var ju inte ens i närheten av blues. Min stora idol var Sonny Boy II. Jag lyssnade på till exempel Sonny Boy I och Jazz Gillum också, men på den tiden tyckte jag dom var för gammaldags. Sonny Terry gillade jag inget vidare. Little Walter knockade mig naturligtvis, men hans teknik var så avancerad att han var mycket svårare att härma. Han är den bäste bluesmunspelaren någonsin! Big Walter hörde jag inte mycket av förrän I Blueskvarter. Vad gäller sången var nog, förutom Sonny Boy II, Muddy Waters min förebild. Och Ray Charles.
Hur gick det till när Down Beat Crowd startades? Varför hette det så? Hur kom klubben House Of The Rising Sun till? Du började bli lite av en idol redan där i Ladan. Hur gillade du det?
– Jag tror faktiskt att Down Beat Crowd egentligen skulle ha varit Down Beat Crew! Down Beat tror jag att jag fick från jazztidningen med det namnet. Efter realexamen började jag på tekniskt gymnasium, men hoppade av efter ett år och började jobba som teleprinteroperatör på TT i Malmö. Jag stod inte ut med Malmö så jag återvände till Tjörnarp och började hänga i Hässleholm där jag fick jobb på en fotofirma. Jag träffade gitarristen ”Jim” Svensson vars farsa hade en stor tom lada utanför stan där Jim brukade repa med sina kompisar. Man kan väl säja att dom hade embryot till ett band, men när jag kom in i bilden bytte vi ut dom flesta av medlemmarna och hela repertoaren. Jag var nämligen redan då en dominant besserwisser. Eftersom det dök upp fler och fler hang-arounds när vi repade och Jims föräldrar var änglalika, så bestämde vi oss för att öppna en popklubb. Hässleholm hade på den tiden ingenting som ens liknade en ungdomsgård, däremot två stora dansbanor som helt ockuperades av rekryterna från stans två regementen och myndigheterna ville absolut inte ha nåt tillhåll för de långhåriga modsen. Enda träffpunkten var tingshusets trappa. Så när vi satte igång i ladan försökte dom först hitta tecken på alkoholkonsumtion och när det inte lyckades hänvisade dom till bullerklagomål från grannarna. Då åkte Jims farsa till Ringcentralen och hämtade ett lastbilslass gummipulver som dom slipat av regummerade däck och så fyllde vi mellanrummet i väggarna med det. Då blev det tyst.
– Eftersom vi börjat spela mer och mer i resten av landet och inte kunde spela alla helger började vi ta dit andra band och stället blev mäkta populärt. Jag har förträngt detaljerna om varför det blev ett slut på det hela, men det uppstod en del konflikter mellan Jim och resten av bandet och han slutade. Eller kickades? Vid det laget spelade vi rätt mycket i Stockholm och hade fått andra perspektiv så det blev inte så mycket Hässleholm efter det.
– I den mån jag var ”lite av en idol” njöt jag säkert i fulla drag av det! Jag minns att en tjej från Sösdala, Eva Martelius, startade en fanclub.
Man märkte att du hade ett samhällsengagemang. Jag hörde dig prata om missförhållanden i tredje världen och du verkade så ”djup”. Var kom det engagemanget ifrån?
– Mina föräldrar var nog ganska politiskt medvetna, åtminstone om klassperspektivet. Min syster – hon med jazzen – var studiebegåvad och fick efter första ring i gymnasiet ett stipendium för fortsatta studier vid överklasskolan Sigtuna Humanistiska Läroverk och det utlöste otaliga politiska diskussioner mellan henne och farsan. Inte för att hon blev direkt högeranfrätt men farsan var jävligt misstänksam mot hennes idéer. I skottlinjen satt jag och visste varken ut eller in. Klassklättringen var ju närmast en plikt och ett tag försökte jag verkligen anamma den borgerliga kultur som hon tagit del av, speciellt sedan hon gift sig ”uppåt”. Det var väl därför jag spelade ”djup”.
Det kom en talangscout till Ladan. Var han från Olga Records? Och ledde det till att du blev signad för de två singlarna Jailer Bring Me Water/Old Time Religion och Got My Mojo Working/Fortyfour Blues, som kom 1966? Var det din idé att ha med Old Time Religion och Jailer Bring Me Water, eller blev du styrd av Olga? Var det dina allra första skivinspelningar?
– ”Talangscouten” du nämner var Jan Gelin, verksam inom filmbranschen bland annat. Hur vi fick kontakt minns jag inte. Vi spelade in några låtar i en filmstudio i Södra Sandby – vi hittade ingen grammofonstudio i Skåne. Men det blev inte bra – dom hade bara en mick och en Tandbergbandspelare.
– Min skjuts in i skivbranschen blev i stället legendariske ljudteknikern Gert Palmcrantz. Han hörde oss, antagligen på Liverpool Club i Stockholm, och spelade in några låtar i Philipsstudion. Men då hade vårt band spruckit slutgiltigt och bara gitarristerna är från Down Beat Crowd. Basisten och trummisen har jag inte träffat varken förr eller senare och minns inte ens deras namn. Sen försökte Gert sälja inspelningarna till något skivbolag och Olga nappade. Mojo Working och Fortyfour Blues är från den sessionen plus Shake Your Moneymaker, som ersatte Old Time Religion som B-sida på en alternativ Jailersingel.
– Men Olgas tanke var ju att göra mig till popstjärna och Jailer – Bobby Darins hitlåt – var deras idé. Old Time Religion spelade vi redan på Ladantiden.
Varför började du kalla dig Linking Louisiana Peps? Och varför blev håret längre och längre?
– Jag och min bäste vän Christer, allmänt kallad Liza, var på äventyr i Malmö och skulle klättra över en mur mellan två bakgårdar. Jag ramlade ner och vrickade foten och Liza började kalla mig Linking. Varför det blev Louisiana minns jag inte, kanske sydligaste staten liksom Skåne, och Peps är Per Persson i kortform. Håret blev längre och längre eftersom det växte …
När och varför började du spela gitarr?
– Min förebild under Pop Pender-tiden var Hank Marvin. Sen spelade jag mest munspel, tror inte jag lirade gitarr på scen i Down Beat Crowd och inte på mina första plattor. Jag lirar på en låt på Sweet Mary Jane-plattan, men i Blues Quality hade vi så bra gitarrister – först Tommy Svensson och sen Lasse Wellander – att jag knappt vågade röra guran. Kanske kompgitarr ibland.
– Jag har ett lite skevt förhållande till gitarren. Jag minns att jag började lira mer gitarr i början av sjuttiotalet för att bättre kunna styra bandet rent rytmiskt. Eftersom jag är förfärligt lat har jag aldrig orkat öva upp någon riktig teknik och dragspelsläraren gav mig ju ingen ordentlig grund att stå på heller. Jag vet absolut ingenting om harmonilära eller musikteori överhuvudtaget, ofta vet jag inte ens namnen på ackorden jag spelar och om det kommer till jazz blir jag helt ställd. Därför spelar jag enkel musik. Och ska jag vara riktigt ärlig, eller urskuldande, så tror jag inte att det är så bra att veta för mycket om musik. Logik får inte ta för stor plats när man spelar.
Visst jobbade du på Gleerups skivavdelning i Lund en period?
– Nä, jag har aldrig jobbat på Gleerups, däremot tillbringade jag mycket tid på både skiv- och bokavdelningen där när jag bodde i Lund.
Varför hamnade du i Stockholm så småningom? Kände du Slim Notini, Bill & Guy Öhrström och de andra redan innan? Fick ni bra personkemi? Vems idé var det att ni skulle spela in plattan Blues Connection?
– Jag hamnade där för att hela branschen var koncentrerad dit på den tiden. Jag tror att jag träffat Bill och Pelle Ekman innan, på klubben Filips, men jag är osäker på kronologin. Dom andra kände jag inte alls. Jag vet inte riktigt vad jag ska säja om personkemin men jag minns att jag tyckte att dom musikaliskt hade en jazzig attityd. Jag tror att idén återigen kom från Gert Palmcrantz, men det är möjligt att Bill bidrog. Gert stod för inspelningen i alla fall.
Senare hamnade du i Örebro och spelade med Blues Quality. Kände du dem innan? Hur fungerade det samarbetet? Visst blev det en del rabalder kring plattan Sweet Mary Jane? Blev ni svartlistade någonstans? Var det din idé att undergroundkonstnären Sture Johannesson skulle stå för foton och övrig konstnärlig utformning på skivomslaget?
– Jag kände inte till Blues Quality innan. Sjunne Ferger, trummisen, ringde till Solliden, Skansen där jag medverkat i ett direktsänt radioprogram – eller var det TV? – och frågade om jag ville komma till Örebro. Musikaliskt fungerade det jättebra men det visade sig att i praktiken var det Sjunnes morsa som var kapellmästare och när hon så småningom fattade att det var jazztobak jag rökte i min pipa så tog det hus i helvete. Hon fick Sjunne och Tommy Svensson att hoppa av två dagar innan vi skulle åka på norrlandsturné och hade inte vår saxofonist Magnus Tingberg haft så bra kontakter i Stockholms jazzvärld hade det gått illa. Då kom Bosse Skoglund in i bilden. Det bästa som hänt i mitt liv. Lasse Wellander var redan med, han hade varit andregitarrist. Sen spelade vi in albumet Sweet Mary Jane och visst blev det rabalder och en hel del svartlistningar. Men vi hade gig så att vi överlevde och under den perioden bodde jag hos Bosse i hans tvåa i ett år ungefär. Sen blev jag knäckt av Stockholm -jag tål inte storstäder – fick magsår och återvände till Skåne. Mats Ronander tog över min roll. Sture Johannesson kände jag sen tidigare så jag bad honom göra omslaget till Mary Jane.
När startade du Peps Bluesband? Det var väl innan du åkte till Chicago?
– Jo, vi hade ett Peps Bluesband med bland annat Lasse Beijbom på trummor, men jag har för mig att det var innan Blues Quality. Sen startade vi i Lund med helt annat folk när jag kom hem från Chicago men döpte om oss ganska snart till Peps Blodsband.
Hur gick det till när du åkte till Chicago? Det var väl Sam Charters på Sonet som ordnade det hela? Jag har förstått att det blev lite av en kulturkrock för dig att komma dit, och det blev väl något av en vattendelare i ditt liv? Var det när du kom hem efter den upplevelsen du växlade spår från engelska till skånska?
– Ja, det var Sam Charters idé. Det var också han som valde kompmusiker och organiserade det hela. Mighty Joe Young hade jag aldrig hört talas om och Jimmy Dawkins var bara ett namn. Buddy Guy ville ha för mycket betalt minns jag, så det blev inget med det.
– Det var väl en kulturchock snarare än kulturkrock, jag kom ju med min ”intellektuella” och europeiska bild av bluesen och hade egentligen inte haft mycket att göra med svarta människor överhuvudtaget förut, och nån tid för acklimatisering fanns inte. Jo förresten – jag tror vi var på Theresa’s och lyssnade på Junior Wells samma dag vi kom till stan, innan inspelningarna hade börjat. Junior knuffade hårdhänt omkull en ”Big Mama” som envisades med att klänga på honom medan han lirade. Jag blev lite nervös, ”nu blir det trubbel”, men ingen brydde sig.
– Sen spelade vi in fyra LP-sidor på två dar i Sound Studios med Stu Black som tekniker, rakt ner på stereoband, mixing on the fly. Stu hade jobbat på Chess innan och hade med sig en filt därifrån som han stoppade i baskaggen för att få ”the real sound”. Mojo stuff. Ibland har jag undrat hur resultatet hade blivit om jag kommit till stan nån vecka i förväg och kanske fått repa lite med musikerna. Men det uppstod aldrig några problem i studion, även om det var lite stressigt att byta komp efter lunch båda dagarna. Fast jag märkte att vissa av snubbarna blev lite konfunderade av mina texter som ju inte hade typiskt bluesinnehåll utan var mer ”white high school hippie style”, så att säga.
– Att få spela med Little Walters kompgrupp The Aces var ju som en dröm. Dessvärre hade inte studion någon lämplig förstärkare för att få Waltersound på munspelet. Det grämer mig än i dag. I en låt, med Mighty Joes gäng, spelade jag munspel genom Hammondorgelns Lesliekabinett. Vi följde förresten med The Aces på ett av deras vanliga kvällsjobb på The Queen Bee Lounge och där visade dom vilka mångsidiga och rutinerade musiker dom var, starkt jazzinfluerade och med en minst sagt bred repertoar. Blueslåtarna var lätt räknade.
Sam hade ju ordnat det så klokt att två av kompgängen kunde räknas till det gamla gardet: Sunnyland Slim/Carey Bells grupp och The Aces, medan två var lite modernare: Mighty Joe Youngs och Jimmy Dawkins. Jag minns inte hur mycket Sam och jag snackade ihop oss innan resan, men jag hade väl ungefär tonarter och stuk klart för mig förutom texterna. Resten hände i studion.
– Och – jovisst var den där resan en slags vändpunkt. Jag blev tvungen att försöka skaffa mig en mer realistisk självsyn och bland annat fatta att det funkar bäst att uttrycka sig på sitt eget modersmål. Men det var ju inte någon plötslig aha-upplevelse, ingen vision på South Michigan Avenue eller så. Jag hade ju för länge sen förstått att jag missade en massa av bluestexternas betydelser och nyanser, min europeiska skolengelska räckte helt enkelt inte till för att avkoda innehållet. Och även om jag haft kodnyckeln så skulle jag ändå inte förstå. Vad resan bidrog med var fysisk närvaro, en bekräftelse – jo, Chicago fanns i verkligheten, den mystiska bluesvärlden var inte bara en abstrakt dröm, men den var annan värld än den jag levde i. Men låtarna jag sen skrev till första Blodsbandplattan var ju fortfarande bluesbaserade rent musikaliskt, fast kanske i en lite modernare stil – inspirerad av bland annat Young/Dawkins kan jag tänka.
Du översatte bland annat Got My Mojo Working till Min Trollmoj Funkar. Var fick du ordet trollmoj ifrån?
– Svenska ”moj”, i till exempel petmoj, är ju en förkortning av ”mojäng” och kan alltså betyda i stort sett vad som helst och jag tyckte det var det ord som funkade bäst i sammanhanget. En ”mojo” är ju en amulettpåse med varierande innehåll.
Sam Charters kom att producera hela nio plattor med dig. Kan du berätta lite om ert samarbete?
– Sam kom att betyda oerhört mycket för mig även efter Chicagoresan. Blues var ju inte på något sätt huvudsaken i Sams liv och gärning, han var poet, författare och översättare, av bland annat Tomas Tranströmer, förutom att han fältforskade kring musik i stora delar av världen. Hans kunskaper var enorma och hans intresse och engagemang var brinnande, så han blev ett fullständigt ovärderligt stöd på mina fortsatta irrfärder till Karibien och Afrika. Bättre bollplank kan man inte önska sig. Att han sen var en ytterst vänlig och positiv person gjorde ju inte saken sämre – Sam var något så sällsynt som en ödmjuk man med pondus – och vi kom att bli, vågar jag nog påstå, goda vänner. Jag saknar honom mycket.
Bob Marley. Vad tyckte du om hans musik första gången du hörde den? Hade du hört reggae tidigare? Blev du lika förtjust i reggae som du varit i blues?
– Jag tror inte att jag hade hört eller lagt märke till Bob Marley innan Catch A Fire (Marleys första skiva som släpptes även utanför Jamaica, redaktörens anmärkning) och om jag gjort det är det inte säkert att jag gillat det. Det var Chris Blackwells produktion som fångade mitt öra direkt. Han gav ju Wailers ett ”internationellt” sound genom att använda bästa möjliga inspelningsteknik och göra pålägg i London med till exempel Muscle Shoals-gitarristen Wayne Perkins. Sen lärde jag ju mig att uppskatta Lee Perrys sound också och hans versioner av låtarna på Catch A Fire, men Wailers Studio One-grejer har jag svårt för.
– Vid den tiden, i början av sjuttiotalet efter min Chicagoresa, hade jag nog lättare att identifiera mig med reggaen än med bluesen. Jag hade ju förstått att bluesens svarta publik var medelålders eller äldre, de unga urbana afroamerikanerna tyckte att blues var slavmusik och ”bonnigt” och jag var varken svart eller amerikan. Knappt ens medelålders. Reggaen kändes öppnare och mer i tiden och så var ju texterna, redan på till exempel Desmond Dekkers tio-i-topp-hit Israelites, ofta sociala och politiska kommentarer, som låg närmare mitt eget perspektiv än bluestexterna.
– Det går inte att jämföra min tonåringskärlek till bluesen med mitt reggaeintresse. Det ena var en dröm, det andra tyckte jag förde mig närmare verkligheten. Jag uppfattade nog Marley och company som jamaicanska hippies, ungefär.
Du började som trummis. Fick det någon betydelse för din fascination för reggae? Trummor och bas har ju en betydligt viktigare roll i reggae än i mycket annan västerländsk musik.
– Absolut! Rytm är ett grundläggande fenomen musikaliskt, biologiskt och till och med kosmologiskt. Hela universum svänger. Allt kan beskrivas som mönster i rum/tid-väven. Utan rytm skulle vi inte kunna gå en meter, vi skulle snubbla över våra egna fötter och stappla fram som yra höns. Man måste ha tajming. Dans tror jag är ett mycket tidigt evolutionärt verktyg för att knyta ihop flocken och överbrygga klyftan mellan individerna, kroppsligt och själsligt. När vi dansar smälter vi samman. Vår ensamhet försvinner.
– I reggae spelar alla musikanterna trummor. Alla instrument spelar tydliga, enkla rytmfigurer och ljuden är korta och perkussiva. Ackordföljderna är cykliska, upprepade strukturer utan några större harmoniska utsvävningar. Kollektiv dansmusik med föga plats för solouppvisningar. Det är till och med så att det som vi brukar kalla arrangemang på Jamaica istället kallas för ”riddim”. Det är i de rytmiska spänningarna i väven som svänget uppstår.
Dom här spänningarna, polyrytmiken, ibland kallat ”det afrikanska arvet”, finns ju också i jazz och blues, fast det kanske är lite mindre tydligt där. Om man lyssnar noga på till exempel Muddy Waters band så hör man ju att snubbarna inte alls spelar samma figur utan spelar mot varandra, fyller i pauser och bollar fraser mot varann så att dom stöttar helheten. Och Delta- och Piedmontgubbarnas gitarrspel bygger också på polyrytmik, fast då skapade av en ensam musiker.
– Om jag tillåts generalisera tycker jag att den aspekten ofta får för liten uppmärksamhet av vita bluesband. Istället faller man in i någon slags Följa John-attityd där nån förväntas leda och alla andra faller in i ledet. Spänningarna och mångtydigheten är borta och i värsta fall blir det en slags fyra-slag-i-takten-marsch som aldrig lyckas upphäva gravitationen.
Fyra Tunnlann Bedor Om Dan skapade en sorts reggaeschottis kan man kanske säga. Berätta lite om varför du ville göra den plattan!
– Reggaeschottisen fanns där från början, redan på Hög Standard-plattan, och berodde naturligtvis på att vi var svenskar och att jag hade blivit lite skeptisk mot att försöka låta som nåt annat. Jag ville så att säga tillbaks till mina egna rötter, inte låtsas vara svart och bara kopiera. Förresten hade vi ju inte fixat att låta jamaicanskt på den tiden.
– Fyra Tunnlann Bedor var ett beställningsjobb åt SKP. Dom var nationalromantiska marxister och hade en kampanj för att man borde spela svensk musik. Deras vinkel var att all amerikansk populärmusik var imperialistiskt propagandagods, inklusive den svarta. ”Du kan inte segra till fiendens musik”, hette en pamflett som dom gav ut i den vevan. Av oss ville dom ha en platta med gamla skånska arbetarkampsånger och strejkvisor, men vi insåg ju snabbt att sådana dagspolitiska texter har en livslängd på max sex månader – så vi bytte ut dom flesta mot roligare bitar. Det gillade dom inget vidare, speciellt eftersom kompet var ganska osvenskt i deras öron. Men dom hade ju tagit fan i båten så plattan kom ut och sålde bra.
Du har gjort väldigt mycket olika sorters musik. Hur har du valt musiker? Efter vilken sorts musik du har velat spela – eller har musikerna format musiken?
– Både och. Från början har jag väl valt människor som jag trivts med, personligt och musikaliskt och sen har deras smak och idéer efterhand färgat bandet. Någon gång har jag tyckt att det utvecklats i fel riktning och då har jag hoppat av och låtit bandet fortsätta under annat namn.
– Men det där med gängpsykologi är en komplicerad historia. Jag är ju inte särskilt social av mig så för det mesta har nog nya medlemmar kommit via någon annan bandmedlem, inte minst via Bosse – alla vill ju spela med Skogis – och sen stannat längre eller kortare tid beroende på hur bra det funkat. Jag har ofta känt mig som en dålig kapellmästare, jag kritiserar för mycket och berömmer för lite, jag har aldrig orkat med administrativt ansvar och jag är musikaliskt illitterat. Ändå en besserwisser och svårt tjurskallig dessutom.
På tal om olika stilar. Du har utöver blues ägnat dig åt reggae, ska, svenskt gammeltjo, bondkomik, västindiskt och highlife. Kan du kommentera detta lite?
– Musik finns överallt. Det där med genrer och stilar är etiketter som behövs för att sortera och marknadsföra musiken. Och idag, med internet, sprids och blandas stilarna sekundsnabbt och etiketterna blir fler och fler. Man drunknar i etiketter.
– Musikaliskt kan det där stiltänkandet bli ett hinder. Man sätter upp medvetna eller omedvetna gränser för vad som är tillåtet och stänger in sig i traditionen så att säga. Det ska låta ”äkta” och hålla sig inom ramarna för just den stilen. Men jag tycker att musik är som allra intressantast när kulturerna möts och stilarna blandas och då måste man överge stiltrogenhet och regelverk och leta efter de gemensamma nämnarna istället. Och dom finns, vi människor är ju rätt så lika, trots olika miljö och förutsättningar.
Vilken sorts musik gillar du bäst numera?
– Jag gillar att lyssna på blues, rhythm & blues, jazz, reggae, och faktum är att det blir nog väldigt mycket gammalt stoff som inte varit tillgängligt tidigare. Internet är ju en guldgruva.När jag slutade turnera för tio år sen var jag så övermätt på musik att ingenting var roligt och jag har fortfarande svårt att stänga av analysfunktionen i hjärnan och lyssna med öppet hjärta.
När jag intervjuade Slim Notini för Jefferson 2015 (i nummer 183), berättade han för mig att bluestexterna – sedan han fastnat för gospel – framstod som ”sorgliga klagovisor”, individuellt framförda, till skillnad från gospeln med dess glada budskap och uttalade gemenskap. Slim sa också att Sam Charters omkring 2005 sagt till honom att han kommit fram till slutsatsen att blues var en deprimerande musikstil. Vad är din uppfattning?
– Jag måste nog erkänna att jag inte riktigt förstår frågeställningen. När jag och Fjellis under nittiotalet gjorde en lång rad traditionella bluesgig tröttnade jag efter ett tag och blev deprimerad av situationen. Men det var inte musikstilen som var deprimerande, utan min egen roll och publikens attityder. Båda kändes onaturliga. Man skulle naturligtvis kunna hävda att bluesens rent musikaliska egenheter: blue notes, långsamt tempo, fallande pentatoniska skalor etcetera, påverkar vår hjärna på ett specifikt depressionsframkallande sätt, men alla dessa element finns ju även i gospeln så det är ju inte det Slim talar om utan texterna och det sociala sammanhanget. Och då blir det lite knepigt att diskutera The Blues, i bestämd form.
– Jag förstår och respekterar till fullo att Slim väljer gospeln och kyrkans gemenskap och vill ta avstånd från den livsstil som brukar förknippas med bluesen. Men att krympa bluesens väsen till ”sorgliga klagovisor” är lite väl mycket Hammond/Lomax-perspektiv, tycker jag. Blues är ju så mycket mer. Jag hör stolthet och självkänsla, trots och framåtanda, humor och ironi och naturligtvis en massa grabbigt machomässande och skryt blandat med tårar i glaset och bakfyllevånda. Med mera, med mera. Ofta kodifierat och dubbeltydigt, på ett vardagsspråk fyllt av associationer som inte alltid är så självklara för ett vitt öra.
– Det kan ju självklart vara tungt nog att bara ana bördan av att vara svart i en vit förtryckarkultur, men att därför kalla musikstilen deprimerande tycker jag inte håller. Bluesens roll och status i vår postmoderna värld, däremot, kan vara deprimerande. Jag tror att Sams uttalande 2005 bottnade en hel del i det perspektivet.
Hur ser du på ”modern” blues? Och vad tror du om bluesens framtid?
– Modern blues intresserar mig inte. Idag har bluesen flyttat ut ur det svarta ghettot och in i det globala underhållningsbygget där den exploateras intill John Lee Hookers sista svettdroppe medan akademiker träter om korrekta inspelningsdata och biografiska ”fakta”. Det finns massor av bra vita bluesband, musiker med strålande teknik och stenkoll på the trick-bag, men jag förstår inte vad dom vill uttrycka. Eller vilka dom är under bluesfernissan.
– Bluesens framtid är redan här och stavas rap.
Gillar du fortfarande reggae? Hur ser reggaens framtid ut?
– Jag älskar fortfarande rootsreggae, men dancehall/ragga gillar jag inte alls. Dels för att texterna för det mesta känns fullständigt främmande för mig och dels för att rytmiken har blivit väldigt utarmad, tycker jag. Det görs en del intressant modern reggae utanför Jamaica, bland annat i olika delar av Afrika, men jag har dålig koll på det.
– Reggae har ju blivit ett internationellt fenomen som har jättestor betydelse för mångas identitetskänsla, kanske framförallt i tredje världen, men samtidigt finns det en tendens till sekteristisk isolering som jag inte tror är bra. Det där med vita rastas har jag svårt att svälja och ganjarökandet kan tyvärr bidra till ett socialt utanförskap som kan ställa till med diverse problem i samspelet med Babylon.
– Om reggaens framtid vet jag ingenting utom att Jamaica får mindre och mindre inflytande på utvecklingen.
Du har producerat egna plattor, men även åt en rad andra musiker. Är du särskilt nöjd med någon? Vad är det du gillar med producentrollen? Har du fixat ljudet också i samband med plattor du producerat? Jag har läst att du är en perfektionist när det gäller skivinspelningar/ljud. Har det skapat problem?
– Jag är aldrig nöjd, fast Ronny Åströms Den Ensamma Människan tycker jag blev bra. Men jag är väldigt osäker i producentrollen. Jag vacklar mellan den musikaliska och den ljudtekniska aspekten och tycker det är svårt att ha två hattar på huvudet samtidigt. Jag blir stressad och manisk. Och även om jag har en kvalificerad ljudtekniker bredvid mig så kan jag inte låta bli att lägga mig i eftersom jag är så intresserad av tekniken. Och har ett stort kontrollbehov. Egentligen är nog producentens viktigaste roll att se till att alla trivs och att arbetet flyter på, men jag är väl inte precis någon världsmästare på den punkten. Och jag kan vara jävligt petig med detaljerna.
Producerar du fortfarande plattor åt andra?
– Bara åt vänner och bekanta.
Dina egna plattor: vilka skivor och låtar är du särskilt nöjd med?
– Jag är inte nöjd med någon av mina plattor. Alltid något som är fel i varenda låt, tycker jag. Det är väl den där förbannade perfektionistapan som sitter på min axel och viskar.
Hur har du gillat större festival/arena-spelningar kontra mer intima klubbspelningar?
– Jag föredrar definitivt klubbspelningar. Jag avskyr stora scener och stor publik för jag vill att gigen ska kännas som ett samtal och inte som ett föredrag. Allra värst är konserter för sittande konsertpublik, det är inget kul alls. Helst vill jag att folk dansar, gärna något onyktra.
Jag tror att detta att du sjungit på svenska/skånska, i stället för engelska, har betytt mycket för din framgång. Vad tror du själv?
– Jo, det är nog riktigt. När jag valde bort engelskan som sångspråk övergav jag ju alla eventuella drömmar om en internationell karriär, men kunde i stället så att säga gå djupare i mitt eget språk och förstärka min egen identitet. Och möjligen sidsteppa den lokala konkurrensen.
– Eftersom jag är sångare är text och språk oerhört viktigt för mig och jag ser det som utgångspunkt för hela musikskapandet. Egentligen handlar alltihop om röster – mänskliga eller instrumentala – och det viktiga är både vad man säger och hur man säger det. Och den skånska dialekten har gett mig många fördelar både poetiskt och musikaliskt.
Hur upplever du ditt kändisskap? Är du besvärad av det?
– Jag avskyr kändisrollen. I början var jag väldigt smickrad och stolt över att bli igenkänd och omtalad men i takt med att allt fler människor visade intresse och nyfikenhet blev jag nästan paranoid och kände mig ständigt iakttagen och påpassad. Jag tyckte att jag aldrig fick vara ifred och jag har egentligen aldrig varit någon särskilt social person.
Du gillar humor, det kan man märka. Var du genast med på noterna när det blev tal om att du och Robert Gustafsson tillsammans skulle framträda på Skansen? Och jag har sett ett kul videoklipp med dig och Nisse Hellberg där du sjunger Stjärnan I Mitt Liv sittande i en fåtölj, som leviterar upp i luften.
– Faktum är att jag envist hade avböjt att medverka i Allsång På Skansen. I stället gjorde Robert Gustafsson en parodi på mig, med låda och allt, och nästa säsong kom någon med dubbelgångaridén – jag har totalt glömt vem – och då föll jag till föga. Sen körde vi på intuition, utan regi och repetitioner. Robert är ett kroppsspråkligt geni.
– Stjärnanvideon lade jag mig inte i, gjorde bara som jag blev tillsagd. Jag minns att den inhyrda gitarrförstärkaren fick fula brännskador av pyrotekniken …
Berätta lite om plattan Röster Från Södern.
– Röster Från Södern var helt och hållet Nisses idé, både plattan och videon. Nisse hade skrivit ett gäng skitbra låtar och jag var glad över att för en gångs skull få vara något av en sideman. Jag hade till och med svårt att bestämma mig för vilka låtar jag skulle sjunga, ville liksom undvika solistmicken.
Vad har du för idéer om framtiden? Något på gång?
– Jag blir sjuttio i år och tar en dag i taget. Jag gör inte upp några planer överhuvudtaget, men jag spelar ju in lite egna grejer då och då hemma i uthusstudion.
Birgitta Larsson
Tack till Hans Schweitz och Dag Häggqvist, som förmedlade intervjun, och tack till Ola Claesson som var behjälplig med att utöka frågebatteriet.
