Fint USA-främmande på Stampen med enda svenska spelningen. Oscar ”43rd Street” Wilson har sjungit med Cash Box Kings sedan 2007. Ett av USA:s bästa bluesband enligt Living Blues. Vi fick något så ovanligt numera som en helkväll med 1950-tals Chicagoblues. Inom loppet av fyra låtar hade Wilson rivit av två Howlin´ Wolf och Jimmy Rogers´ ”Sloppy drunk”. Och så rullade det på, med korta avbrott när bandet pratade ihop sig om takt och tempo, när Wilson signalerat vilken nästa låt var. De hade inte hunnit repetera, men det funkade bra ändå. Wilson var jovialisk och mycket nöjd med sina medmusiker. En låt stod ut i första set, hans egen ”Down on the South Side (43rd Street Muddy Waters Drive)” med en funky beat. Bättre – mycket bra – var andra sets originallåt, en slowblues där han sjöng och pratade om sitt liv. Och tog ner den rätt höga ljudnivån.
Andra set inleddes med instrumental ”Freddie Below-shuffle”, där Marcus Andersson visade vilken driven – och drivande – trummis han är. Han och Little Gunnar hade väldigt kul sinsemellan där bak hela kvällen. Ren och skär glädje att få släppa loss i den här ”gubbabluesen”? Tomi Leino gjorde vad man förväntade sig. Kanske var det Oscar Wilsons coola attityd och den udda repertoaren som gjorde att Tomi drog på smilbanden och släppte loss lite mer än jag brukar se honom. Greger ägnade sig helt åt munspelandet och utan att direkt kopiera deras stilar fick han understödja Wilson i låtar av Little Walter, Junior Wells (”Come on in this house”) och Sonny Boy 2 (”Eyesight to the blind”). Även en så pass ovanlig låt som G.L. Crockets ”It´s a man down there”. Märkligt nog inte en enda Jimmy Reed. Som extranummer klev Wilson ner på pubgolvet och fyrade av en lång, otroligt tung och bra ”Mannish boy”. Hela kvällen kändes familjär och informell liksom. Jag säger det igen – vilken avslutning Wilson och the Flames fyrade av med ”Mannish boy”!
