When the dragon moves …
…One O’Clock Humph får marken att skaka
I förra numret av Jefferson fann jag (red) tillfälle att ösa lovord över One O’Clock Humph, ett för mig tidigare okänt band från Tampere i Finland som jag såg uppträda i Lund. Jag har sedan dess sett till att få återuppleva detta säregna lilla storband – åtta personer inkl. blåsare och alldeles kvinnlig congaspelare – och dess snabba hopp mellan olika musikaliska genrer.
På scenen stjäl sångaren och gitarristen Jussi Raulamo mycket av publikens uppmärksamhet, dock inte genom överflödig flash utan helt enkelt genom att sjunga på ett personligt sätt och spela bra. Han frambringar udda och gammaldags toner ur en likaledes udda och gammaldags orkestergitarr med den självklara pondusen hos en musiker som gjort sina hemläxor ordentligt. Hans användande av tremolo-effekten är allt annat än diskret, det blir ungefär som då en idrottspublik gör vågen, om ni förstår vad jag menar.
Reggae + jump blues = Professor Longhair
Då jag efter en spelning av One O’clock Humph på Mosebacke i Stockholm satte mig ner för att prata en stund med Jussi och trumslagaren Petri Pylvänen, bandets båda ledare, visade det sig att dessa båda också var rikt rustade med talets gåva och att dom verbalt kompletterar varandra lika bra som dom gör musikaliskt. Ett mångårigt samarbete har lett till att dom, enligt Petri, inte är helt olika ett gammalt gift par, man träter och bråkar men vet var man har varandra. Dom har olika sätt att närma sig musiken och dessutom olika musikalisk smak, men inom ramen för One O’Clock Humph har dom lyckats förena sina olika viljor på ett konstruktivt sätt. Jussi och Petri började spela tillsammans för tolv er sedan när dom båda var arton år gamla. Jussis stora intresse var då blues, medan Petri mest gillade 50-tals rock och reggae. Trots skilda utgångspunkter lät det bra de dom började spela tillsammans (det hände klockan ett, därav namnet) och drömmen om ett band började se småningom ta konkret form. Ett antal basister testades, och när en keyboardspelare, en ung tjej som var en hejare på boggie-woggie, knöts till bandet, blev det en hel del Fats Domino stuk över bandet. Nästa logiska steg var en saxofonist, och sedan var det inte se förtvivlat långt kvar till dagens oktett. Den bluesiga sidan av bandet har alltid varit mer inriktad på jump- än Chicagoblues; Guitar Slim, T-Bone Walker och Gatemouth Brown nämns som influenser. Med tiden ledde Petris intresse för reggae och ska till att man alltmer närmade sig New Orleans. Professor Longhair blev något av en katalysator för Jussis och Petris skilda musiksmaker. Innan Petri köpte en begagnad skiva med den gode professorn hade dom många diskussioner (läs gräl) om Bob Marleys och T-Bones respektive företräden; hos Longhair fann båda sitt lystmäte av karibiska och nordamerikanska tongångar. Professor Longhair och andra New Orleans artister är dock inget som bandet kopierar, det är mera en generell utgångspunkt för musikaliska utflykter i diverse riktningar. I bland låter det mer gitarrblues än New Orleans, i bland kan det låta mera som Toots and the Maytals än New Orleans. Blues, New Orleans och reggae/ska är dessutom inte hela hemligheten bakom One O’Clock Humph, det finns ett tydligt inslag av soul också; alltifrån 50-tals doo-wop till betydligt modernare varianter. Lee Dorsey har betytt mycket för den aspekten av One O’Clock; dessutom nämns the Neville Brothers, Wild Magnolias och Wild Tchopitoulas av Petri som influenser, medan Jussi talar varmt om musiken från Stax och Muscle Shoals.
Petri gör det något förvånande uttalandet att han köper en massa skivor, men att han sedan inte lyssnar på dom. Han gillar helt enkelt att äga bra skivor och att se på dom! Nålen till hans skivspelare gick sönder för sex år sedan, och han köpte endast helt nyligen en ny. Jussi däremot spelar alltid musik när han är hemma. Hans bakgrund är klassisk musik, båda hans föräldrar är musiklärare. När han var fjorton hörde han dock Little Richard och Jerry Lee Lewis, något som i grunden förändrade hans liv, och de klassiska pianolektionerna blev ett minne blott. Efter ett tvåårigt mellanspel som pianist och sångare i bandet City Slickers beslöt han sig för att sadla om och bli gitarrist; den omedelbara orsaken var att han inte kunde finna en lämplig gitarrist att samarbeta med. Själv är bäste dräng, som det heter. Som favoriter bland gitarrister nämner han Lonnie Johnson, T-Bone Walker och Charlie Christian. För tillfället lyssnar Jussi dock mest på Snooks Eaglin och Robert Ward, den senare i likhet med honom Själv en utpräglad tremolo-fetichist. Det han gillar hos dessa båda, och hos Gatemouth Brown, är att dom blandar olika stilar i sitt spel. Petri däremot gillar Snooks Eaglin mest som sångare, han säger faktiskt rent ut att han inte bryr sig mycket om instrumentalister och att han inte alls tycker om gitarrister, möjligtvis med undantag för Bo Diddley! Red undviker diplomatiskt att fråga vad Petri anser om Jussis gitarrspel.
Musikaliska transvestiter
Bandets repertoar består av låtar komponerade av Jussi (musik) och Petri (texter) – Finlands Lennon/McCartney enligt dom själva, dock inte gravallvarligt – samt av mestadels rejält obskyra covers. Petri sticker ut hakan och säger att One O’Clock Humph enbart spelar covers om man kan göra dom bättre än originalen. Det egna låtskrivandet var från början en nödlösning framtvingad av det eviga diskuterandet/grälandet om vad att spela; alltför mycket energi slösades helt enkelt på dessa eviga dispyter. Som väntat är dock även låtskrivandet karakteriserat av deras olika smak; det är i det här sammanhanget man snackar om sig själva som ett äldre gift par som gnabbas mest hela tiden men inte kan fungera ordentligt utan den andre. Som Petri säger, ”I couldn’t do music without him, so I have to stay with him”. Konflikterna leder dock till goda resultat i slutändan och båda är de nöjda med låtarna. Voilà! Det knepiga förhållandet till det egna språket är välbekant för många svenska musiker inom den engelsk-språkiga blues/rock/pop traditionen. Petri förklarar att han helt enkelt inte inte kan skriva på finska. Han ser den amerikanska musik han lyssnar på som sin folkmusik, den musik som han känner sig mest hemma med. Han beskriver det som att vara musikalisk transvestit – man bor i Finland, pratar finska och gör allt som finska människor gör, men då det gäller musik är det den amerikanska som är den naturliga.
Först Finland, sedan världen?
Även om bandet (hitills) varit rätt okänt i Sverige har man haft betydliga framgångar i Finland, inkluderande två hitsinglar 1991. Tre CD-skivor har man också hunnit med. Eftersom bandet funnits i olika former i tolv år i ett jämförelsevis litet land (åtminstone befolkningsmässigt) har man spelat i princip överallt där det går att spela, från dom största festivalerna till dom minsta landsortspubarna. Bandet vägrar dock att spela på pubar på landet numera, där är helt enkelt för mycket fylla och därmed tillhörande bråk. Jussi berättar om en fasansfull spelning på en bar ute i den finska obygden där publiken bestod av ett par hundra personer, nästan uteslutande män. Folk var fulla som kanoner, alla slogs och knivar användes flitigt, ”there was blood all over the place”. När stället stängde lyfte man helt sonika ut dom som inte kunde gå för egen maskin, satte en lapp med namn och adress i handen på dom, varpå det lokala taxibolaget forslade hem dom i tur och ordning! Parkeringsplatsen var full av traktorer, för har man en traktor kan man ta sig hem utan att nyttja allfarvägarna, man åker helt enkelt hem via åkrar och stigar. De red. påpekar att vad Jussi berättar rent av slår gängse fördomar om livet i finnskogarna säger Jussi att fördomarna stämmer, åtminstone vad gäller landsbygden. I städer som Helsinki och Tampere är det annorlunda, och det är där som One O’Clock nu huvudsakligen spelar, dock inte så ofta som förr. Men, som Jussi säger, nästan hotfullt ”the dragon moves slowly, but when it moves … ”. Jussi lyckas leva uteslutande på musiken genom att han jobbar mycket utanför One O’Clock Humph, som dock kvarstår ”the big thing”. I bland framträder han i duo och framför akustisk blues och ragtime, bl a med Lefty Villy från bandet Keystone Cops, ofta spelar han i sättningen Groovy Eyes, ett femmannaband som spelar något som låter som en blandning av fet Hammondorgeljazz och cool filmmusik från 60-talet. Mycket har ett drag av ”Theme song from… ”. Icke förvånande dyker det upp New Orleans -tongångar även i detta Groovy sammanhang. För Groovy Eyes skriver Jussi musik som inte skulle passa in i One O’Clocks repertoar, ofta blir det de just instrumentallåtar. Till och med Petri, som säger sig avsky Groovy Eyes ”I hate the band”, medger att bandet en gång gjorde en bra spelning, i Tampere. Detta motvilliga erkännande från bandets strängaste kritiker torde väga tyngre än någon (obehövlig och hitills obefintlig) PR-hype.
För huvudbandet verkar det som om det nu har börjat röra på sig i Skandinavien, Tyskland och Frankrike. Enl. reds ringa förmenande vore en större uppmärksamhet minst sagt välförtjänt. Ett band som uppskattas av både Jussi och Petri torde ha en rimlig chans att slå igenom i en mindre svårflirtad omvärld, en omvärld som bl a består av
Scott Barretta och Gudmund Jannisa (medförfattare och uttolkare av reds högre intentioner) / Jefferson #115
This page and all contents are © 1998 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson
