Det startades egentligen ’96, och då var min tanke att återgå till den musik jag lyssnade på när jag var som mest formbar, alltså 60- och 70-talsblues. En period då det kom över en hel del bluesartister till Göteborg. Jag ville ställa mig i de skor jag hade på mig när jag var 18 – 20 år och hade börjat spela i band. Men sedan har vi ju utformat bandet mer och mer gemensamt, även om sångaren väl alltid bestämmer mest i slutändan när det gäller vokal musik.
Jag ville ha med Hammondorgel i bandet, dels för att få stor variation i ljudet genom trots att vi bara är en kvartett, men också för att den gav mig vibbar från 60- och 70-talet. Organisten Dan Helgesen tipsade mig om Bosse Hansson. Bosse spelade ju redan då med Bertil Löfdahls Bluesbakers här i Göteborg. Han har spelat i dansband, hårdrocksband, fusionband, allt. Har vidöppna öron och älskar musik. Han är ju inget blueslexikon men kommer å andra sidan med massor av underbara idéer som inte en musiker som bara lyssnat på Otis Spann skulle framfört. Bosse har en väldigt aktiv och rytmisk roll, han spelar korta figurer och riff där många andra organister bara skulle lagt ackordsmattor.
Jag tycker det är jättekul att göra egna låtar när man känner att man får respons på dem och de är roliga att spela. Men de måste hålla hög klass, passera ’magkänsletestet’. Men när jag står där och lirar, då är det viktiga att jag hittar nånstans, till det där lilla ’blå rummet’. Och då är det inte så viktigt vem som skrivit låten. Vi försöker oftast hitta låtar som vi misstänker att folk inte har hört förut. Men ibland kan det vara roligt att påminna folk om en låt som de hört nån gång och som är riktigt bra. Vi hittar låtarna i väldigt spridda källor.
På senaste plattan ”Big Blues” skrev jag låten ”My best friend is cheatin'”. Den är jag nöjd med. Jag tycker det är viktigt att jobba i en tradition men ändå vinkla det lite personligt. Den låten är bluesbaserad men har ganska mycket soulinfluenser. Och texter i blues eller soul brukar aldrig handla om att det är något problem med att ens bäste kompis – eller någon annan – vänstrar. Men för våra åhörare är det ju en del av vardagen att man ställs inför sådant.
Nu gissar jag. Det låter som om Sven är mer pedantisk än vad jag är. Han är välstrukturerad, välrepad i hur alla låtar ska gå, sångfraseringarna är otroligt genomtänkta. Han tillhör förstås mina förebilder. Sen spelar han munspel oerhört bra. Sven har en förankring i 50-talsbluesen. Men bortsett från att han är mer framgångsrik konstnärligt än vad jag är i alla klasser så finns det – förutom det där med 50-talet – likheter, även i det vi lyssnar på.
Visst, men i blues-Sverige är det inte bara att lyda sitt hjärta. Jag kan tänka mig att det är en hel del av bluesälskarna som har lite svårt att hänga med när det blir för mycket steelguitar och southern soulballader, svårt att känna igen sig. Ja, även i Louisiana-, swamp- och New Orleans r&b. Många tycker att det börjar låta dansband. Svens dilemma är nog att han kan vinna en ny publik, men samtidigt göra sin gamla bluespublik besviken. Där kan man känna igen sig ibland.
Ja, det tror jag nog. Ganska mycket av det material vi lägger till nu i bandet ligger en bit från standardarr och tolvor. Men jag tror att bluesmiljön över huvud taget håller på att ändras och att man får allt större öron för bluesens kusiner och släktingar.
Jag har ju sådana influenser. Jag lyssnar på väldigt mycket musik som inte är gitarrbaserad. Jag älskar gitarren som instrument – och jag har många gitarrister som inte ens sjunger som förebilder rent musikaliskt – men jag har svårt för klichéerna och rollen som gitarrhjälte.
Det växte ju fram en miljö kring bluesen och bluesföreningarna på 60- och början av 70-talet och de personerna som gillade den musiken och bluesbaserad rock har ju vuxit in i roller i samhället som gör att det finns mer pengar att hämta från den publiken idag. Många är 50-60 bast, har helt OK jobb, kanske utflugna barn. Därför upplever jag det som att den svenske bluesmusikern har större chanser att få betalt idag, också genom en stabilare livescen. Det finns många ställen och föreningar som bokar bluesband.
Kvittot får man när man är ute och spelar, man pratar med folk före och efteråt, man har kanske träffat samma människor i snart 20 år. Jag märker att vi betyder någonting i deras liv, även om de inte tillhör den hårda kärnan av bluesälskare. Det betyder jättemycket. Människor som varit med om både det ena och det andra i sina liv kommer fram till mig på Louice (en liten kvarterskrog i Göteborg) och säger: ”Jag brukar inte säga det här, men det beror på att det inte händer så ofta: Tack för ikväll, det kändes jättebra för mej, jag fick nånting”. Och det blir ett kvitto på att bluesmusik kan fungera i Sverige, utförd av svenskar för svenskar. Och den reaktionen får man förstås från föreningsaktiva bluesälskare också.
Det är inte självklart: är jag huvudsakligen intresserad av bluesmusik som ett uttryck för det som pågår i det afroamerikanska samhället, då kommer jag naturligtvis att vilja lyssna på musiker som är aktiva i det afroamerikanska samhället och jag kommer att ha mindre sympati för musik som görs för en annan publik. Då har jag mindre sympati för musik producerad i USA med svarta artister men för en vit medelklass i USA eller Europa. Och jag har förmodligen ännu mindre sympati för musik som är gjord för en huvudsakligen svensk marknad av svenska musiker, för det ligger inte i linje med mitt huvudintresse. Och ska jag då vara kritiker och bedöma svensk bluesmusik blir det ju paradoxalt.
Just det, och vad som finns i den musiken som kan tala till så vitt skilda människor: varför folk hoppar upp i snart sagt varenda stad och spelar ”Who Do You Love” samtidigt på 60-talet. Eller försöker låta som Supremes fastän de är finniga tonårspojkar i Zagreb.
På DVD gillar jag de bägge volymerna ”The American Folk Blues Festival”. Det är bara så att livemusik ger betydligt större förståelse för vad som händer än när man lyssnar på en skiva.
Jag tyckte väldigt mycket om att se Little Jimmy Reed i Åmål förra året. Han kommer i år igen. Han kan sina saker. Kör mycket Jimmy Reed-låtar, men han spelar mycket modern sologitarr också, litet åt Brewer Phillips. Rått jukejoint sound. Big Jack Johnson ser jag också fram emot i år. Otroligt mångsidig och kraftfull och har verkligen rötter. Solomon Burke på Nefertiti var rolig att se. Att stå ett par meter från en så stor artist när han gör sin grej! Vokalt är han i princip lika bra som under storhetstiden. Det fanns de som hade synpunkter på bandet, men det tycker jag är petitesser.
Mitt första band i slutet av -70-talet. Vi kallade det Low Down Dogs allra först, men ingen hörde vad vi sade. Vi lärde oss spela tillsammans och det gav oss ett ganska unikt sound där helheten verkligen blev större än delarna. Våra (ibland ganska tydliga) begränsningar blev på något sätt en styrka. Spelade förutom i Sverige med viss regelbundenhet i Norge och någon gång i Danmark.
Ett stort band med blåsare. Nu hade jag ganska många väletablerade musiker med, vilket naturligtvis gjorde att det blev proffsigt och häftigt. Men det betydde att jag ganska ofta fick anlita vikarier, vilket i sin tur ledde till att lite av bandkänslan, som jag tycker är så viktig, försvann.
Nu tog det fart med turnéer i hela norden och många minnen. Vi var en kvartett (på något sätt ett magiskt antal människor i en konstellation) där våra olika personligheter gjorde att det slog gnistor. Oftast i positiv bemärkelse!
Nightcats gjorde två CD-skivor på Last Buzz. ”Got Blues If You Want It!” BUZZ-8002 (1992) och ”Tune In The Blues!” BUZZ-8003 (1995) och vi skaffade oss många fans och fick en massa värdefulla kontakter.
Jag har alltid gått på ”magkänslan”. För att jag ska fastna för en artist krävs att hon eller han har nyckeln till mitt lilla blåa rum. Det är precis samma känsla som jag hela tiden strävar efter i mitt eget musicerande. Bland mina favoriter och influenser samsas alla möjliga musiker där de flesta har det gemensamt att de är oerhört starkt rotade i den afroamerikanska musiktraditionen. De har ett visst drag av svärta, eller kanske smärta som de dessutom har skaffat sig verktygen att dela med sig av på expressivt sätt. Jag har dessutom alltid dragits till artister med väldigt tydlig och personlig stil. Som Albert Collins, Elmore James, OV Wright, Ella Washington, Bobby Bland, Ann Peebles, Roland Kirk, Fenton Robinson, Mavis Staples, Sam Cooke, Big Maybelle, Otis Rush, Son House. Ja – egentligen vill jag inte göra någon lista, det blir alldeles för många namn.
Men jag väljer att nämna en, nämligen Stefan Sandberg som har betytt mycket för mig. Redan när han började spela sax i Mr Bo Blues Band, var han otroligt mycket mer erfaren och mer driven än vi andra. Han var med i Boosters och spelade en hel del med Nightcats. Han har verkligen satt avtryck i bluessverige, har spelat med och arrat för många grupper. Bland annat på flera av Sven Zetterberg & Chicago Express plattor. Han har samarbetat med Otis Grand och Ike Turner. Och numera är han gitarrist hos Peps. Och därtill kommer förstås allt det som normalt inte hamnar mellan Jeffersons pärmar. Det var nog en överraskning för många att han inte bara är en lysande saxofonist. Han är faktiskt gitarrist från början (blev proffs i tidiga tonåren) och undervisade i elgitarr på musikhögskolan under en period.