Bo ’Mr Bo’ Carlsson
”Mr Bo har genom sitt engagemang inom bluesen, bl.a. i Gbg’s Bluesförening under 70-talet och med sina band Mr Bo Blues band, Mr Bo & the Boosters, Nightcats och numera Mr Bo & the Voodooers visat sig bemästra de flesta stilar inom bluesen. Med en ”naturlig” frontmans pondus och en originell mix av gitarrinfluenser plus en varmt intensiv röst har mr Bo visat att han är en av Sveriges ledande bluesartister. En viktig del är hans känsla för duktiga medmusiker”.
Så skrevs motiveringen när Bo Carlsson a.k.a. Mr Bo tilldelades Åmåls Blues Fest Award 1998. Fem år senare blev han vald till stipendiat av Janne Rosenqvists Minnesfond. Välförtjänta utmärkelser för en musiker vars turnédagbok under åren uppvisat flera av de mest prestigefyllda scenerna runt om i norden.
Den minnesgode läsaren man alltid refererar till kanske kommer ihåg att Jefferson nummer 93 från sommaren 1991 innehöll en fyllig artikel om Nightcats signerad Pelle Lindberg (text) och Thomas Schön (bild). Den 1 april 2004 var det definitivt dags att sätta en mikrofon framför Mr Bo igen.
Ska vi börja med ditt nuvarande band, Mr Bo & The Voodooers?
Det startades egentligen ’96, och då var min tanke att återgå till den musik jag lyssnade på när jag var som mest formbar, alltså 60- och 70-talsblues. En period då det kom över en hel del bluesartister till Göteborg. Jag ville ställa mig i de skor jag hade på mig när jag var 18 – 20 år och hade börjat spela i band. Men sedan har vi ju utformat bandet mer och mer gemensamt, även om sångaren väl alltid bestämmer mest i slutändan när det gäller vokal musik.
Det startades egentligen ’96, och då var min tanke att återgå till den musik jag lyssnade på när jag var som mest formbar, alltså 60- och 70-talsblues. En period då det kom över en hel del bluesartister till Göteborg. Jag ville ställa mig i de skor jag hade på mig när jag var 18 – 20 år och hade börjat spela i band. Men sedan har vi ju utformat bandet mer och mer gemensamt, även om sångaren väl alltid bestämmer mest i slutändan när det gäller vokal musik.
Jag känner att vi kommit till en punkt där vi kan använda våra erfarenheter på ett sätt som gör att vår musik blir personlig och angelägen. Vi har ett väldigt härligt sätt att jobba med repetitioner och arrangemang, där alla ger och tar. Bosse, Lars och Roger är positiva människor som man kan lita på i alla lägen. Och så har vi alla samma favoriträtt: Hård kaviarmacka med vitlök. Vi har hittills släppt en CD, ”Big Blues” BUZZ-8020, som kom 2001 på Last Buzz.
Hur satte du ihop The Voodooers?
Jag ville ha med Hammondorgel i bandet, dels för att få stor variation i ljudet genom trots att vi bara är en kvartett, men också för att den gav mig vibbar från 60- och 70-talet. Organisten Dan Helgesen tipsade mig om Bosse Hansson. Bosse spelade ju redan då med Bertil Löfdahls Bluesbakers här i Göteborg. Han har spelat i dansband, hårdrocksband, fusionband, allt. Har vidöppna öron och älskar musik. Han är ju inget blueslexikon men kommer å andra sidan med massor av underbara idéer som inte en musiker som bara lyssnat på Otis Spann skulle framfört. Bosse har en väldigt aktiv och rytmisk roll, han spelar korta figurer och riff där många andra organister bara skulle lagt ackordsmattor.
Jag ville ha med Hammondorgel i bandet, dels för att få stor variation i ljudet genom trots att vi bara är en kvartett, men också för att den gav mig vibbar från 60- och 70-talet. Organisten Dan Helgesen tipsade mig om Bosse Hansson. Bosse spelade ju redan då med Bertil Löfdahls Bluesbakers här i Göteborg. Han har spelat i dansband, hårdrocksband, fusionband, allt. Har vidöppna öron och älskar musik. Han är ju inget blueslexikon men kommer å andra sidan med massor av underbara idéer som inte en musiker som bara lyssnat på Otis Spann skulle framfört. Bosse har en väldigt aktiv och rytmisk roll, han spelar korta figurer och riff där många andra organister bara skulle lagt ackordsmattor.
Roger Mörck (trummor) hade jag aldrig hört, jo jag tror att han hade suttit in med Nightcats en gång. Jag ringde honom på chans för jag kände på mig att han var duktig. Och Lasse (Mellqvist) på bas kände jag ju sedan länge, han var ju med i Nightcats. (Lasse tilldelades f.ö. Åmål Blues Fest Award år 2000)
Du har alltid en del eget material på dina plattor.
Jag tycker det är jättekul att göra egna låtar när man känner att man får respons på dem och de är roliga att spela. Men de måste hålla hög klass, passera ’magkänsletestet’. Men när jag står där och lirar, då är det viktiga att jag hittar nånstans, till det där lilla ’blå rummet’. Och då är det inte så viktigt vem som skrivit låten. Vi försöker oftast hitta låtar som vi misstänker att folk inte har hört förut. Men ibland kan det vara roligt att påminna folk om en låt som de hört nån gång och som är riktigt bra. Vi hittar låtarna i väldigt spridda källor.
Jag tycker det är jättekul att göra egna låtar när man känner att man får respons på dem och de är roliga att spela. Men de måste hålla hög klass, passera ’magkänsletestet’. Men när jag står där och lirar, då är det viktiga att jag hittar nånstans, till det där lilla ’blå rummet’. Och då är det inte så viktigt vem som skrivit låten. Vi försöker oftast hitta låtar som vi misstänker att folk inte har hört förut. Men ibland kan det vara roligt att påminna folk om en låt som de hört nån gång och som är riktigt bra. Vi hittar låtarna i väldigt spridda källor.
Ibland får vi frågan om vi spelar mycket covers, och utan att göra några jämförelser i övrigt är det som att fråga Esbjörn Svensson när han ger ut en platta med standards, ”Varför gör du en platta med covers?” Han har väl större förmåga att gjuta nytt liv i en låt än vad vi har, men ändå: Vi följer aldrig en låt slaviskt.
På senaste plattan ”Big Blues” skrev jag låten ”My best friend is cheatin'”. Den är jag nöjd med. Jag tycker det är viktigt att jobba i en tradition men ändå vinkla det lite personligt. Den låten är bluesbaserad men har ganska mycket soulinfluenser. Och texter i blues eller soul brukar aldrig handla om att det är något problem med att ens bäste kompis – eller någon annan – vänstrar. Men för våra åhörare är det ju en del av vardagen att man ställs inför sådant.
Många lyssnare jämför dig med Sven Zetterberg. Vad ser du själv för likheter och olikheter?
Nu gissar jag. Det låter som om Sven är mer pedantisk än vad jag är. Han är välstrukturerad, välrepad i hur alla låtar ska gå, sångfraseringarna är otroligt genomtänkta. Han tillhör förstås mina förebilder. Sen spelar han munspel oerhört bra. Sven har en förankring i 50-talsbluesen. Men bortsett från att han är mer framgångsrik konstnärligt än vad jag är i alla klasser så finns det – förutom det där med 50-talet – likheter, även i det vi lyssnar på.
Nu gissar jag. Det låter som om Sven är mer pedantisk än vad jag är. Han är välstrukturerad, välrepad i hur alla låtar ska gå, sångfraseringarna är otroligt genomtänkta. Han tillhör förstås mina förebilder. Sen spelar han munspel oerhört bra. Sven har en förankring i 50-talsbluesen. Men bortsett från att han är mer framgångsrik konstnärligt än vad jag är i alla klasser så finns det – förutom det där med 50-talet – likheter, även i det vi lyssnar på.
Då kanske det kommer att gå bra för dig också! Sven verkar ju ha flyt just nu, med ny platta i en ny riktning.
Visst, men i blues-Sverige är det inte bara att lyda sitt hjärta. Jag kan tänka mig att det är en hel del av bluesälskarna som har lite svårt att hänga med när det blir för mycket steelguitar och southern soulballader, svårt att känna igen sig. Ja, även i Louisiana-, swamp- och New Orleans r&b. Många tycker att det börjar låta dansband. Svens dilemma är nog att han kan vinna en ny publik, men samtidigt göra sin gamla bluespublik besviken. Där kan man känna igen sig ibland.
Visst, men i blues-Sverige är det inte bara att lyda sitt hjärta. Jag kan tänka mig att det är en hel del av bluesälskarna som har lite svårt att hänga med när det blir för mycket steelguitar och southern soulballader, svårt att känna igen sig. Ja, även i Louisiana-, swamp- och New Orleans r&b. Många tycker att det börjar låta dansband. Svens dilemma är nog att han kan vinna en ny publik, men samtidigt göra sin gamla bluespublik besviken. Där kan man känna igen sig ibland.
Sven verkar alltmer bli en ’soul man’. Är Mr Bo på väg åt det hållet också?
Ja, det tror jag nog. Ganska mycket av det material vi lägger till nu i bandet ligger en bit från standardarr och tolvor. Men jag tror att bluesmiljön över huvud taget håller på att ändras och att man får allt större öron för bluesens kusiner och släktingar.
Ja, det tror jag nog. Ganska mycket av det material vi lägger till nu i bandet ligger en bit från standardarr och tolvor. Men jag tror att bluesmiljön över huvud taget håller på att ändras och att man får allt större öron för bluesens kusiner och släktingar.
Även om du är en duktig gitarrist så ser jag dig mer som en sångare som spelar gitarr än som en gitarrist som sjunger.
Jag har ju sådana influenser. Jag lyssnar på väldigt mycket musik som inte är gitarrbaserad. Jag älskar gitarren som instrument – och jag har många gitarrister som inte ens sjunger som förebilder rent musikaliskt – men jag har svårt för klichéerna och rollen som gitarrhjälte.
Jag har ju sådana influenser. Jag lyssnar på väldigt mycket musik som inte är gitarrbaserad. Jag älskar gitarren som instrument – och jag har många gitarrister som inte ens sjunger som förebilder rent musikaliskt – men jag har svårt för klichéerna och rollen som gitarrhjälte.
Det handlar ju mycket om att ha kontroll över uttrycksmedlena för att kunna kommunicera. Om du bara står och skriker i stället för att sjunga så kommunicerar du inte längre. Folk förstår dig inte. Och det gäller gitarrspelet också.
Det är också roligt när det känns att man förkovras. Jag övar mer sång än gitarr, men ibland får jag ett ryck och jobbar mycket med gitarrspelet, spelar till en skiva och försöker ta ned någonting jag gillar. Att öva gitarr kan också vara att öva sig i att försätta sig i ett visst tillstånd där ens spelande fungerar intuitivt. Jimmie Vaughan berättade i en intervju om brorsan Stevie Ray: Alla som spelar vet att man ibland får en sorts ’flow’: man behöver inte tänka och man gör grejor som överraskar en själv. Erfarenhet och kunskaper förenas med nuet. Och Jimmie menade att brodern hade förmågan att på en mycket kort tid försätta sig i det tillståndet.
Jag vet själv att man ibland kan känna det bara man plockar upp gitarren och spelar ett par toner. Och ibland kan man vara ute och spela och inte nå dit på hela kvällen.
Bluesmusikerns ekonomi, vad kan man säga om den?
Det växte ju fram en miljö kring bluesen och bluesföreningarna på 60- och början av 70-talet och de personerna som gillade den musiken och bluesbaserad rock har ju vuxit in i roller i samhället som gör att det finns mer pengar att hämta från den publiken idag. Många är 50-60 bast, har helt OK jobb, kanske utflugna barn. Därför upplever jag det som att den svenske bluesmusikern har större chanser att få betalt idag, också genom en stabilare livescen. Det finns många ställen och föreningar som bokar bluesband.
Det växte ju fram en miljö kring bluesen och bluesföreningarna på 60- och början av 70-talet och de personerna som gillade den musiken och bluesbaserad rock har ju vuxit in i roller i samhället som gör att det finns mer pengar att hämta från den publiken idag. Många är 50-60 bast, har helt OK jobb, kanske utflugna barn. Därför upplever jag det som att den svenske bluesmusikern har större chanser att få betalt idag, också genom en stabilare livescen. Det finns många ställen och föreningar som bokar bluesband.
Bluesföreningarna är nog de roligaste spelningarna. De som kommer gör det för musiken, inte för att de hoppades att TVn skulle vara på i puben med uttagningar i allsvenskan eller nånting. Det finns förväntningar från båda sidor och arrangörerna brinner för det de gör.
Belöningen för musikern är egentligen gensvaret från publiken?
Kvittot får man när man är ute och spelar, man pratar med folk före och efteråt, man har kanske träffat samma människor i snart 20 år. Jag märker att vi betyder någonting i deras liv, även om de inte tillhör den hårda kärnan av bluesälskare. Det betyder jättemycket. Människor som varit med om både det ena och det andra i sina liv kommer fram till mig på Louice (en liten kvarterskrog i Göteborg) och säger: ”Jag brukar inte säga det här, men det beror på att det inte händer så ofta: Tack för ikväll, det kändes jättebra för mej, jag fick nånting”. Och det blir ett kvitto på att bluesmusik kan fungera i Sverige, utförd av svenskar för svenskar. Och den reaktionen får man förstås från föreningsaktiva bluesälskare också.
Kvittot får man när man är ute och spelar, man pratar med folk före och efteråt, man har kanske träffat samma människor i snart 20 år. Jag märker att vi betyder någonting i deras liv, även om de inte tillhör den hårda kärnan av bluesälskare. Det betyder jättemycket. Människor som varit med om både det ena och det andra i sina liv kommer fram till mig på Louice (en liten kvarterskrog i Göteborg) och säger: ”Jag brukar inte säga det här, men det beror på att det inte händer så ofta: Tack för ikväll, det kändes jättebra för mej, jag fick nånting”. Och det blir ett kvitto på att bluesmusik kan fungera i Sverige, utförd av svenskar för svenskar. Och den reaktionen får man förstås från föreningsaktiva bluesälskare också.
Det där kvittot har jag ju fått mer formellt också: stipendierna från Åmåls bluesfestival och Janne Rosenqvists fond. Janne som verkligen var en representant för de föreningsaktiva bluesälskarna men som också var en förespråkare för att man faktiskt kunde vara traditionsbärare och bevarare även om man inte var född i USA.
Förespråkare säger du – men är inte det självklart? Ser inte kritikerna på svensk blues som en del av en tradition?
Det är inte självklart: är jag huvudsakligen intresserad av bluesmusik som ett uttryck för det som pågår i det afroamerikanska samhället, då kommer jag naturligtvis att vilja lyssna på musiker som är aktiva i det afroamerikanska samhället och jag kommer att ha mindre sympati för musik som görs för en annan publik. Då har jag mindre sympati för musik producerad i USA med svarta artister men för en vit medelklass i USA eller Europa. Och jag har förmodligen ännu mindre sympati för musik som är gjord för en huvudsakligen svensk marknad av svenska musiker, för det ligger inte i linje med mitt huvudintresse. Och ska jag då vara kritiker och bedöma svensk bluesmusik blir det ju paradoxalt.
Det är inte självklart: är jag huvudsakligen intresserad av bluesmusik som ett uttryck för det som pågår i det afroamerikanska samhället, då kommer jag naturligtvis att vilja lyssna på musiker som är aktiva i det afroamerikanska samhället och jag kommer att ha mindre sympati för musik som görs för en annan publik. Då har jag mindre sympati för musik producerad i USA med svarta artister men för en vit medelklass i USA eller Europa. Och jag har förmodligen ännu mindre sympati för musik som är gjord för en huvudsakligen svensk marknad av svenska musiker, för det ligger inte i linje med mitt huvudintresse. Och ska jag då vara kritiker och bedöma svensk bluesmusik blir det ju paradoxalt.
Ska jag bedöma svensk bluesmusik måste det göras på meriterna: kan detta ge mig något emotionellt? kan det ge mig en musikalisk upplevelse? Om jag aldrig fått en stark upplevelse av ett svenskt bluesband, då kanske jag inte är rätt person att skriva den recensionen. Då kanske jag ska skriva om återutgivningar eller om sådant jag tryggt nog vet är producerat för och är populärt i det svarta amerikanska samhället.
Vilket leder in mig på ett annat spår. Etnografiskt eller musikhistoriskt kan det vara intressant att veta vilka artister som blir stora i det afroamerikanska samhället och säljer bra där. Men det gör det inte självklart att jag som musikälskare behöver ge det lika stort utrymme i mitt eget lyssnande. Där måste jag gå efter vad jag själv gillar.
Vi talade härom dagen om varför blues och soul har haft en så stor betydelse i populärmusikens utveckling.
Just det, och vad som finns i den musiken som kan tala till så vitt skilda människor: varför folk hoppar upp i snart sagt varenda stad och spelar ”Who Do You Love” samtidigt på 60-talet. Eller försöker låta som Supremes fastän de är finniga tonårspojkar i Zagreb.
Just det, och vad som finns i den musiken som kan tala till så vitt skilda människor: varför folk hoppar upp i snart sagt varenda stad och spelar ”Who Do You Love” samtidigt på 60-talet. Eller försöker låta som Supremes fastän de är finniga tonårspojkar i Zagreb.
Och för mig handlar det om att musik har ett sammanhang med skeenderna den växer fram i. Afroamerikanernas historia är ju alldeles speciell, det sätt på vilket de hamnade i Amerika och hur deras framtid formades där. Ett lika grymt intåg i industrialismens tidsålder har nog inget annat folk upplevt. Och vi delar alla erfarenheter av liknande slag. Det var inte så länge sedan man producerade saker i Sverige på samma sätt som man producerade saker i sydstaterna i USA. Och utan att på något sätt jämföra lidanden så har många sammanhang slagits sönder i moderniseringar, såväl här som där. Och de som uttrycker detta bäst, det är de människor som har mest erfarenheter och på det grymmaste sätt fått stifta bekantskap med hur traditioner, värderingar och familjeband slås sönder. Därför är det inte konstigt att de i sitt konstnärsskap blev skickligast på att uttrycka känslorna kring sådant. Mitt ursprung är småländska statare och valloner och livet var inte så rosenrött för dem heller under industrialismens barndom. Det är inte så märkligt att man känner igen sig i musik som uttrycker rotlöshet och som ställer frågor om hur man ska stå ut med förändringarna som sker. Ska jag stå ut genom att vända mig till religionen eller till lördagsfyllan?
Jag förstår att folk kunde ta till sig det. Plus ett ungdomsuppror: man tog till sig en musik som med sina ’djungelrytmer’ var så väsensskild från det som föräldrarna lyssnade på. Den var inte ytlig, den berörde och satte ord och känslor till de erfarenheter som många kunde känna igen sig i, oavsett nationalitet eller hudfärg. Jazzens frihet och individualism, gospelmusikens tro på ett hopp – och bluesens förmåga att med ett skratt i mungipan se det jobbiga i ögonvitan och ge dig kraft att möta det en gång till.
Bluesens kvaliteter ja, har du fastnat för något speciellt på sistone?
På DVD gillar jag de bägge volymerna ”The American Folk Blues Festival”. Det är bara så att livemusik ger betydligt större förståelse för vad som händer än när man lyssnar på en skiva.
På DVD gillar jag de bägge volymerna ”The American Folk Blues Festival”. Det är bara så att livemusik ger betydligt större förståelse för vad som händer än när man lyssnar på en skiva.
Albert King ”Live In Sweden”, också på DVD. Den är kul, för det finns ju betydligt mer med de andra ”kungarna” BB och Freddie. Men Albert är den som får mig att tänka: ”Hur får man för sig att spela gitarr på det sättet?”. Med BB kan jag känna: där hör jag Django Reinhardt, Lonnie Johnson, T-Bone Walker. Men Alberts stil är så skild från andras.
Jag tror Albert lyssnat mycket på slidegitarristen Robert Nighthawk. Albert utforskar hela tiden mikrotoner. Vad som händer när en ton förflyttar sig genom en tänjning av gitarrsträngen. Vad som händer känslomässigt i det spannet. Många gitarrister har en bestämd punkt dit de tänjer strängen, men Albert utforskar mellanrummen. Han får ut så mycket känslomässig kraft ur det där att det nästan saknar motstycke.
På CD? Sven Zetterbergs nya platta, ”Moving In The Right Direction” är fantastiskt bra. Den studion de använt, Real Music Studio, får fram ett väldigt organiskt sound som är imponerande. Och skivan är välarrad utan att vara slick, den har värme i produktionen. Dessutom mycket bra egna låtar – och Anders Lewén ska nog ha stor credit för att hålla ihop det hela. Han är ett kreativt bollplank åt Sven, och en bra gitarrist!
Till sist, något du sett och hört på scen?
Jag tyckte väldigt mycket om att se Little Jimmy Reed i Åmål förra året. Han kommer i år igen. Han kan sina saker. Kör mycket Jimmy Reed-låtar, men han spelar mycket modern sologitarr också, litet åt Brewer Phillips. Rått jukejoint sound. Big Jack Johnson ser jag också fram emot i år. Otroligt mångsidig och kraftfull och har verkligen rötter. Solomon Burke på Nefertiti var rolig att se. Att stå ett par meter från en så stor artist när han gör sin grej! Vokalt är han i princip lika bra som under storhetstiden. Det fanns de som hade synpunkter på bandet, men det tycker jag är petitesser.
Jag tyckte väldigt mycket om att se Little Jimmy Reed i Åmål förra året. Han kommer i år igen. Han kan sina saker. Kör mycket Jimmy Reed-låtar, men han spelar mycket modern sologitarr också, litet åt Brewer Phillips. Rått jukejoint sound. Big Jack Johnson ser jag också fram emot i år. Otroligt mångsidig och kraftfull och har verkligen rötter. Solomon Burke på Nefertiti var rolig att se. Att stå ett par meter från en så stor artist när han gör sin grej! Vokalt är han i princip lika bra som under storhetstiden. Det fanns de som hade synpunkter på bandet, men det tycker jag är petitesser.
Tack ska du ha Mr Bo – då ses vi i Åmål!
Mina tre huvudband innan Voodooers:
Mr Bo Blues Band
Mitt första band i slutet av -70-talet. Vi kallade det Low Down Dogs allra först, men ingen hörde vad vi sade. Vi lärde oss spela tillsammans och det gav oss ett ganska unikt sound där helheten verkligen blev större än delarna. Våra (ibland ganska tydliga) begränsningar blev på något sätt en styrka. Spelade förutom i Sverige med viss regelbundenhet i Norge och någon gång i Danmark.
Mitt första band i slutet av -70-talet. Vi kallade det Low Down Dogs allra först, men ingen hörde vad vi sade. Vi lärde oss spela tillsammans och det gav oss ett ganska unikt sound där helheten verkligen blev större än delarna. Våra (ibland ganska tydliga) begränsningar blev på något sätt en styrka. Spelade förutom i Sverige med viss regelbundenhet i Norge och någon gång i Danmark.
Mr Bo & the Boosters
Ett stort band med blåsare. Nu hade jag ganska många väletablerade musiker med, vilket naturligtvis gjorde att det blev proffsigt och häftigt. Men det betydde att jag ganska ofta fick anlita vikarier, vilket i sin tur ledde till att lite av bandkänslan, som jag tycker är så viktig, försvann.
Ett stort band med blåsare. Nu hade jag ganska många väletablerade musiker med, vilket naturligtvis gjorde att det blev proffsigt och häftigt. Men det betydde att jag ganska ofta fick anlita vikarier, vilket i sin tur ledde till att lite av bandkänslan, som jag tycker är så viktig, försvann.
Nightcats
Nu tog det fart med turnéer i hela norden och många minnen. Vi var en kvartett (på något sätt ett magiskt antal människor i en konstellation) där våra olika personligheter gjorde att det slog gnistor. Oftast i positiv bemärkelse!
Nu tog det fart med turnéer i hela norden och många minnen. Vi var en kvartett (på något sätt ett magiskt antal människor i en konstellation) där våra olika personligheter gjorde att det slog gnistor. Oftast i positiv bemärkelse!
Nightcats gjorde två CD-skivor på Last Buzz. ”Got Blues If You Want It!” BUZZ-8002 (1992) och ”Tune In The Blues!” BUZZ-8003 (1995) och vi skaffade oss många fans och fick en massa värdefulla kontakter.
Influenser:
Jag har alltid gått på ”magkänslan”. För att jag ska fastna för en artist krävs att hon eller han har nyckeln till mitt lilla blåa rum. Det är precis samma känsla som jag hela tiden strävar efter i mitt eget musicerande. Bland mina favoriter och influenser samsas alla möjliga musiker där de flesta har det gemensamt att de är oerhört starkt rotade i den afroamerikanska musiktraditionen. De har ett visst drag av svärta, eller kanske smärta som de dessutom har skaffat sig verktygen att dela med sig av på expressivt sätt. Jag har dessutom alltid dragits till artister med väldigt tydlig och personlig stil. Som Albert Collins, Elmore James, OV Wright, Ella Washington, Bobby Bland, Ann Peebles, Roland Kirk, Fenton Robinson, Mavis Staples, Sam Cooke, Big Maybelle, Otis Rush, Son House. Ja – egentligen vill jag inte göra någon lista, det blir alldeles för många namn.
Jag har alltid gått på ”magkänslan”. För att jag ska fastna för en artist krävs att hon eller han har nyckeln till mitt lilla blåa rum. Det är precis samma känsla som jag hela tiden strävar efter i mitt eget musicerande. Bland mina favoriter och influenser samsas alla möjliga musiker där de flesta har det gemensamt att de är oerhört starkt rotade i den afroamerikanska musiktraditionen. De har ett visst drag av svärta, eller kanske smärta som de dessutom har skaffat sig verktygen att dela med sig av på expressivt sätt. Jag har dessutom alltid dragits till artister med väldigt tydlig och personlig stil. Som Albert Collins, Elmore James, OV Wright, Ella Washington, Bobby Bland, Ann Peebles, Roland Kirk, Fenton Robinson, Mavis Staples, Sam Cooke, Big Maybelle, Otis Rush, Son House. Ja – egentligen vill jag inte göra någon lista, det blir alldeles för många namn.
Förutom sådana här influenser som man mest hört på skiva, eller sett på scen finns det förstås alla som man spelat med.
Men jag väljer att nämna en, nämligen Stefan Sandberg som har betytt mycket för mig. Redan när han började spela sax i Mr Bo Blues Band, var han otroligt mycket mer erfaren och mer driven än vi andra. Han var med i Boosters och spelade en hel del med Nightcats. Han har verkligen satt avtryck i bluessverige, har spelat med och arrat för många grupper. Bland annat på flera av Sven Zetterberg & Chicago Express plattor. Han har samarbetat med Otis Grand och Ike Turner. Och numera är han gitarrist hos Peps. Och därtill kommer förstås allt det som normalt inte hamnar mellan Jeffersons pärmar. Det var nog en överraskning för många att han inte bara är en lysande saxofonist. Han är faktiskt gitarrist från början (blev proffs i tidiga tonåren) och undervisade i elgitarr på musikhögskolan under en period.
Christer Fridhammar / Jefferson #140
This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
