Konsertrecensioner

MÖNSTERÅS ROOTS & BLUES FESTIVAL 30-31 maj

På bilden: Ladies Got The Blues

MÖNSTERÅS BLUES & ROOTS FESTIVAL
30-31 maj, 2025

Liksom tidigare var det gatublues både på fredags- och lördagseftermiddagen. Vädret var strålande, och massor med människor rörde sig mellan 7 olika musikscener vid den lilla Storgatan i Mönsterås. Inemot 40 band medverkade. Imponerande! Musikstilarna varierade, men blues/bluesrock och country – ibland med inslag av folk eller jazz – kunde höras från många. Nytt för i år var en Barn- och Ungdomsscen, där bland annat Mörbylånga Kulturskola, Oskarshamns Musikgymnasium, Mönsterås Kulturskola och Kulturbruket i Högsby fick visa framfötterna. Trevlig satsning!

Mönsterås Bluesstipendium, som delades ut av Bluesfestivalföreningens ordförande Suzanne Rylander, gick i år till bandet Winter´s Bone.

Nu till fredagskvällens begivenheter på Hotell Munken! Konferencier var som vanligt Ulf Sandström, som var perfekt i rollen.

Royal Blues Band inledde med habil bluesrock, där säkra kort som “Dust my broom”, “Messin´with the kid” och BB King´s “Boogie woogie woman” dammades av. Bandet var även med på gatubluesen, där de lockade en stor publik.

Royal Blues Band

Härnäst en av kvällens höjdpunkter: Ladies Got The Blues, anförd av Zubaida Solid. Hon glänste med utmärkt sång och inlevelsefullt spel på keyboard, och levererade därtill nöjsamt mellansnack. Agnes Roslund stod för fint gitarrspel, Elin Tannerdal skötte basen med säker hand, och så en riktig ”trum-amazon”, Ina Molin, som hottade upp det hela till oanade höjder. Publiken jublade. Konserten var till stor del en hyllning till äldre kvinnliga bluesartister, med låtar av bland annat Ida Cox, Koko Taylor och Mavis Staples. Men även den yngre generationen, som Larkin Poe, blev representerad. Avslutande numret, Koko´s “Im a woman” blev en klimax med bra tryck.

Ladies Got The Blues

Så var det dags för DE SöderVISA, som helt tydligt hade Cornelis Wreesvijk till husgud. Med svängigt spel, ibland bluesrockigt, avverkades en rad låtar ur hans stora låtskatt. “Ångbåtslues” hade ett intressant, annorlunda jazzfusion-stuk.

De SöderVISA

Efterföljande Mönsterås Blues Band hade lockat en månghövdad publik, som gladdes åt att bandet – till skillnad från det snöpliga förra året då de endast spelade på gatubluesen! – var i fokus igen på kvällsscenen. Ordningen återställd! Entusiasmen hos bandet var påtaglig, och energin byggdes upp allteftersom. Såväl låtar på svenska och engelska framfördes. Calle Engström sjöng och spelade gitarr med stor pondus (munspelet saknades dock denna gång), och Mats Grönqvists läckra gitarrsolon njöt man storligen av. Övriga i bandet ska ha all heder! Hound Dog Taylor´s “It´s alright” med Calle på slide var en av de bästa låtarna, med härligt Chicago-gung. Rungande applåder blev belöningen.

Calle Engström

Winter´s Bone – som ju förärades Bluesstipendiet – körde härefter igång en tributekonsert till Johnny Winter. Det var bland den tuffaste bluesrock jag nånsin hört, med speed så det stänkte om det. Sångaren Tony Gustavsson formligen blixtrade i sitt utspel, och Peter Fredriksson var snabb som en reptil på gitarren. Basisten och trummisen stod inte långt efter. Ja, det var en show som effektivt väckte även den mest insomnade.

Winter´s Bone

Nu kvällens stora dragplåster, Blue Benders – detta, som det verkar, alla bluesarrangörers dröm att nu kontraktera. Bandet blev 2:a i European Blues Challenge år 2024 och har fått åtskilliga priser, bland annat från svenska Bluespodden: Årets sångare, Årets band, Årets liveakt och Årets gitarrist (Edvin Öström). Bandet har spelningar varje vecka, och har nått en hög professionell nivå. Här på Munken utstrålade de en attraktiv obändig kraft och spelglädje. Sångaren Samson Mirro (Eric Bibb´s barnbarn) är nog den främsta attraktionen med sin suveräna sång och scenkarisma, men de två talangfulla gitarristerna Edvin och Morris Malek drog också öron och ögon till sig. Johan Sund på bas och trummisen Oskar Boså har sin beskärda del av framgångssagan. Bandets dynamiska bluesrock och funkiga soul gick hem till 100 procent hos den stora publiken, som nu stömmat till.

Blue Benders

Lördag! Redan på gatubluesen kom en aptitretare i form av Ulf Sandström, som promotade kvällen med en kryddstark New Orleans-anrättning på keyboard och sång, som gav mersmak.

Ulf Sandström

Och några timmar senare, som kvällens första akt, kom mer av den varan. Mums! Med sig på scen hade han inga mindre än gitarristerna Calle Engström på gitarr (de spelade ihop för första gången!), och Kristian Dickson. Behöver jag säga att de var bra? En avslutande boogie woogie-rökare satte pricken över i-et.

Calle Engström, Ulf Sandström och Kristian Dickson

Nu var det upplagt för Sir J And His Blue Orchestra, som tog vid. Bandet hade 25-årsjubileum men lät fräschare än någonsin. Nog bästa spelningen med dem jag sett! Sir J själv var i utsökt form på gitarr, och inte mindre än två man på saxar och en på trumpet, plus bas och trummor – inalles 6 man – hjälpte till att få till en kalasstämning. Tillika hoppade Calle Engström in med munspelet i högsta hugg på en låt! Alltihop renderade i ett mycket uppskattat resultat. T-Bone Wlker´s “Strollin´with bones” piggade upp, och ännu mer livat blev det med densammes “T-Bone boogie”. Vi fick också oss till livs låtar av bland annat Little Milton, BB King och Peter Green. Sista låten, “Everyday I have the blues” med trumpetaren Niklas Fredin på sång, satt som en smäck.

Sir J alias Jörgen Åsling

Efter det kunde man lugna ner sig med vilsamma Bluesettes, 4 damer och 2 herrar. Linette Engström skötte sången, med körande tjejerna Sofi Heller och Eva Bergquist som förträffligt komplement. Gitarristen Kenn Bäckströms spel var en njutning. Ett mycket passande, tillbakalutat mellanspel!

’

Bluesettes

För nu blev det full rulle igen! Danska Thorbjørn Risager & The Black Tornado, som var festivalens top of the bill, drog upp musiken på högvarv med sitt väloljade maskineri. 7 man gick till attack med bandets välfunna, speciella blandning av R&B, bluesrock och soul, så att taket nästan lyfte. Nu var det så mycket folk i den stora salen på Munken att det knappt fanns ståplats kvar! Särskilt lyckat var när pianisten Emil Balsgaard drog igång en medryckande boogie woogie och övriga bandet efter ett tag anslöt sig med ett supermäktigt sound, som fick publiken nästan i extas. Unge gitarristen Joachim Svensmark briljerade med fullfjädrade solon i den högre skolan. Risager själv firade triumfer med sin sång. Han stod också för merparten av låtkompositionerna, varav en del var hämtade från nya plattan “House Of sticks”.

Thorbjørn Risager & The Black Tornado

Det var synd om Blueass Blues Band som fick ta över efter detta, och följdriktigt blev det lite av en antiklimax. Men bandet gjorde en ändock god insats, där jag särskilt uppskattade en del låtar i Chicagostil, som hade bra stuns. Det är ett rutinerat gäng, de har spelat ihop i över 40 år nu!

Blueass Blues Band

Micke Björklöf And Blue Strip blev sista band denna lördagkväll. Det är ett mycket kompetent bluesband, ett av Finlands främsta, och som gästat Mönsteråsfestivalen även tidigare. Björklöf frontade drivet på sång och munspel, omväxlande med gitarr, och Lefty Läppänen var en originell och färgstark leadgitarrist, som särskilt fångade publikens öron när han plockade fram sliden. Repertoaren bestod av mestadels hårdsvängande R&B och bluesrock.