Hur skall en artikel om den legendariska Memphis Minnie, upphovskvinnan till ”Bumble Bee Blues”, ”Me And My Chauffeur” och högar av andra klassiker börja?
Det finns ett sätt. Det nymornade bluesintresset satte ljus på den svarta scenen i början av 1960-talet. Unga, vita band fann en guldgruva, där det bara var att ta för sig, inte bara av inspiration. Memphis Minnie hörde till dem som blev rånade. Förstummad och förlamad av ett slaganfall 1960 hade hon gett upp sin karriär och bodde under ganska påvra omständigheter hos sin syster i Memphis. Ett ungt, vitt band från Västkusten arbetade på sin första LP i en luftig, vacker, sentimental (det var så blues ofta uppfattades) stil. En av låtarna på skivan blev ”Chauffeur Blues”, signerad Memphis Minnie, inspelad 1941 med maken Son Joe på andragitarr, en av bluesens stora inspelningar med en både subtil och sensuell text om sexualitet och längtan:
Want to see my chauffeur (x2)
I want him to drive me
I want him to drive me down town
Yes, he drives so easy I can’t turn him down.
But I don’t want him (x2)
To be riding his girls
To be riding his girls around
Well, I’m gonna steal me a pistol
Shoot my chauffeur down.
Weil, I must find him (x2)
A brand new V-8
A brand new V-8 Ford
And he won’t need no passangers
I will be his load.
Want to let my chauffeur (x2)
Drive me around the
Drive me around the world
And he can be my little boy
Yes, I’ll be his girl.
LPn med det unga bandet hette ”Jefferson Airplane Takes Off” och blev en milstolpe i västkustrocken och det är väl OK, Det är också OK och förståeligt att de gjort en ganska platt – om än suggestiv – och enformig version med en tillrättalagd och avsexualiserad text och att Signe Toly Anderson bara sjunger hjärteknipande bredvid Minnies våldsamt vitala könsliga urkraft är också förlåtligt, men att Minnie inte fick någon som helst credit för låten är upprörande och typiskt. När sedan under 1960-talet nyutgivningar med Minnie började komma på märket Blues Classics, var bolaget noga med att betala pengar till den sjuka och olycksdrabbade sångerskan i Memphis, de kroppsligt förtvinade resterna av en av bluesmusikens största artister.
Detta är ett sätt att börja en artikel om Lizzie Douglas, som hennes riktiga namn var – en kvinna som uppenbarligen levt den blues hon sjunger. Och det är ingen överdrift att påstå att Minnie var en av bluesmusikens stora personligheter alla kategorier. Nära till hands ligger förstås att jämföra henne med de något äldre sångerskorna Bessie Smith och Gertrude Ma Rainey. Den konkurrensen klarar hon bra, men den är inte rättvis för någondera. Smith och Rainey var i mycket högre grad än Minnie kabaret- och vaudevillesångerskor, fina artister tillsammans med olika orkestergrupperingar, mer på väg in i jazzen än Minnie.
Minnie var i mycket högre grad en folkmusikartist, som i sin egen person rymde hela sitt konstnärsskap. Hon sjöng, spelade, komponerade och skrev alla sina låtar. Hennes texter var ofta mycket bättre än Smiths och Raineys, betydligt personligare, rotade i djupa, svarta erfarenheter och mer än i vanliga blueslåtar är styckena ofta små berättelser (som en ballad). Ett bra exempel på det är förresten en liten poetisk hyllning till just Ma Rainey hon spelade in 1940 med Son Joe på andra gitarr. Gitarrerna pratar med varandra, kompet gungar i variationer över betoningarna på 2:an och 4:an, Minnie sjunger ut med sin jättelika altröst och ett vibrato som fortplantar sig genom text och musik, hon lägger ut sina typiska långa, liggande toner och kompet dyker upp med aforistiska kommentarer. Och i texten berättar hon om Ma Raineys liv och vad Rainey betytt för henne och hon glider hårfint in på ett porträtt av Rainey genom att lägga sig nära hennes sång- och musikstil.
Typiskt nog för denna märkliga bluesartist är att hon som exempel på melodi av Ma Rainey väljer att beskriva ”Boll Weavil Blues”, en låt som inkarnerar de fattigas och svartas revoltlusta mot de besuttna (också då t ex Woody Guthrie gjorde den).
I was thinking about Ma Rainey,
Wonder where could Ma Rainey be (x2)
I been looking for her,
Even in old Tennessee
She was born in Georgia,
Came out of this world (x2)
And she is the best blues singer,
Peoples, that I ever heard
When she made Boll Weavil Blues,
I was living way down the line (x2)
Every time I hear that record,
I just couldn’t keep from crying
Mmmmmmm…
Mmmmmmm…
(pour Ma Rainey)
People, it sure look lonesome,
Since Ma Rainey been gone (x2)
But she learnt little Minnie,
Just how this blues goes on
”KID” DOUGLAS
Memphis Minnie Douglas’ liv är snabbt beskrivet, hon hann nämligen aldrig berätta för någon musikintresserad författare eller journalist om ett liv som säkerligen hade mycket att erbjuda – glimtar bjuder hon på i sina många mer eller mindre självbiografiska låtar. Precis som hon beskriver i ”Nothing In Ramblin” föddes hon i Louisiana, växte upp i Algiers (utanför New Orleans) och flyttade sedan till Memphis, Tennessee, bluesstaden framför andra. När hon egentligen föddes är oklart, jag har sett uppgifter på 1896 och 1900. Till Memphis kom hon åttaårig. Familjen hade 13 barn och Minnie var äldst. Hennes första instrument var banjon, men femtonårig fick hon en gitarr och började ge sig ut på gatorna och spelade på fester. Hon blev känd som Kid Douglas. På gatorna i Memphis fick hon höra storheter som Frank Stokes, Dan Sane och Jim Jackson. Särskilt Sanes fina gitarrspel till Stokes mer robusta pangpårödbetan-komp måste ha gjort intryck, hon blev en lysande gitarrist med ett omisskännligt sinne för mjukt, svängande rytm och tonalt egentligen ganska obestämbart och oefterhärmligt melodisinne.
FRÅN CASEY BILL TILL KANSAS JOE
I början av 1920-talet gifte hon sig med Casey Bill Weldon, en framstående bluessångare och gitarrist – han spelade stålgitarr med ett nästan hawaiiliknande svaj. Casey Bill kan man höra tillsammans med Minnie i långt senare inspelningar. 1935 steg de in i en skivstudio i Chicago i sällskap med pianisten Black Bob och basisten Bill Settles. Sessionen födde bland annat ”Hustlin´ Woman Blues” i en rättfram och hårt drivande stil, som ger en aning om den levande storstadsblues som höll på att födas i Chicago.
Nåväl, på 1920-talet spelades aldrig paret Memphis Minnie-Casey Bill in. Sin debut gjorde hon istället i sällskap med sin näste man Kansas Joe McCoy 1929, också han en framstående sångare och gitarrist. Under de första inspelningssessionerna delade de rättvist på ledarskapet. Minnie och Joe sjöng leadsången lika mycket och passade på att spela in några duetter också. De här sessionerna ger också en aning om Minnies liv under 1920-talet. I ”Crazy Crying Blues” klagar hon i en nästan arkaiskt entonig blues med glittrande gitarrplock i botten över sin smärta för att hennes man vill lämna henne, han älskar en annan. Var det Kansas Joe hon sjöng om? Och i ”Memphis Minnie Meningitis Blues” handlar det om henne själv, det är säkert. Hon berättar hur hon kom hem en lördag och blev sjuk, under natten bröt meningiten (=hjärnhinneinflammationen) ut, hennes huvud och nacke värkte, det kändes som om ryggen skulle gå av, hennes man kom hem och hjälpte henne till en läkare, som skickade iväg henne till sjukhus. Så mycket blues detta är, är texten en liten prosadikt om en sjuk människas plågor.
”Memphis Minnie Meningitis Blues” har en melodisk form, som påminner om många av hennes senare låtar, mer eller mindre varierade, ett slags standardmodell för en Memphis Minnie-låt. Men det gör inget, sångerna lever starkt på hennes röstutspel. Hon sjunger inte alls de vanliga bluesfraserna. Ofta varierar hon bara en enda ton som hon sjunger på, medan gitarrerna kilar runt och smyckar ut, kommenterar och bryter av och framför allt skjutsar berättelsen framåt med osviklig spänst.
INSPELNINGAR MED MEMPHIS JUG BAND
Ofta, då man talar om enskilda artister, kan musiker verka unika och visst var Minnie unik, men inte alls ensam. Låt oss då se på hennes musikaliska miljö i Memphis, en kokande kittel av alla bluesens svarta och sensuellt röda ingredienser. Typiskt för Memphis är mångfalden av stilar, de mer ålderdomliga Jim Jackson och Frank Stokes i ett slags bluesblandad minstrel- och songsterstil och de yngre, virtuosa Furry Lewis eller Allen Shaw.
Det som skulle vara mest typiskt för Memphis vore i så fall jugbanden med Memphis Jug Band i spetsen. De spelade alla ute på gatorna och i Handy Park, där också genomresande musiker gärna stannade upp och spelade och träffade några av Memphis’ artister. Det var en rik miljö, där musiken fanns närvarande varenda dag, de allra bästa musikerna gick att höra när som helst. Det är inte heller särskilt förvånande att några av Minnies första spår bredvid dem med Kansas Joe gjordes med Memphis Jug Band. Det var Vocalion som påpassligt spelade in hennes ”Bumble Bee Blues” i maj 1930 med hennes egen gitarr och humoristiskt trånande röst i förgrunden och med jug, bas, munspel och gitarrer från Memphis Jug Band i deras typiskt hårt drivande,lite struttiga stil, i bakgrunden.
I’ve got a bumble bee
Don’t sting nobody but me
And I tall the world
He’s got all the things I need.
Det blev Minnies första hit och hon blev ganska etablerad som grammofonartist .och hann med att spela in över 200 nummer under sin karriär, hon blev till och med relativt bra betald, fick runt 12 dollar i mitten av 1930-talet för ett spår (jfr med mer normala 7 dollar för Vocalion-pianisten Curtis Jones). ”Bumble Bee” följdes senare upp av ett par inspelningar till av samma låt, ”Bumble Bee No. 2” och ”New Bumble Bee Blues”, men inga av de senare inspelningarna har jugbandets speciella charm.
MINNIES MEDSYSTRAR
Men jämför vi Memphis Minnie med Memphis övriga sångerskor ser vi plötsligt en sångtradition. Här början av 1930-talet upp till Chicago, möjligen har vi Jenny Pope, Minnie Wallace och kanske framförallt Hattie Hart. Ingen av dem är på samma som Minnie artist-kompositör-textförfattare, de är på de fåtal bevarade spåren med sina magnifika röster främst sångerskor ackompanjerade av andra musiker.
Jenny Pope är känd för sin ”Mr. Postman Blues” från 1930, Minnie Wallace för ”Let´s All Do That Thing” från 1935 med ett muntert jugkomp, men – i alla fall för mina öron – störst av dem alla var Hattie Hart, verksam under 1920- och 30-talen i Memphis, sedan försvunnen, efterlämnande en handfull inspelningar, som bredvid Minnies hör till pärlorna i blueslitteraturen. They don’t come better! Hart hade en stor röst som darrade av glöd, vrede, ångest, övergivenhet och sensualism, som går rakt igenom de knastriga och dåligt bevarade originalskivorna.
I flera sessioner var hon Memphis Jug Bands sångerska, bl a i ”Cocaine Habit Blues” och ”Mr. Ambulance Man”, två låtar som kommer nära Minnies texter och intensitet. ”Cocaine Habit” handlar om narkotikamissbruk och helvetet att komma ur det. ”Mr. Ambulance Man” handlar om då Hattie Hart (?) råkar ut för en olycka och blir körd med ambulans till sjukhuset hjälpt av sin man, en låt i samma genre som ”Memphis Minnie Meningitis Blues”, en liten berättelse.
Bredvid Hart, Wallace och Pope är inte längre Minnie så oförklarlig, hon blir en del av en tradition i Memphis. Det kraftiga utspelet, den rytmiska och melodiska självklarheten hängde säkert samman med scenen där musiken framfördes; utomhus för förbipasserande med arbete, vardagsliv och trafik runtomkring.
Det finns en indirekt koppling också mellan Hattie Hart och Memphis Minnie. På ett av dessa oändliga partyn och sammankomster där musiker brukade träffas och spela ihop i Memphis, möttes Hattie och gitarristen Allen Shaw. De slog sina påsar ihop och gjorde så småningom två inspelningar tillsammans. Gitarren suckar och pustar fram musiken. och Hattie Hart sjunger om vad hennes man får göra med henne, som inga andra får, ”I let my daddy do that”. Plötsligt skriker hon mitt i ett gitarrsolo: ”Keep a-chearning till the butter comes!” Denne Allen Shaw är ytterligare en ledtråd till Minnie – även om han själv liksom Hart är ännu mer dold för våra nyfikna ögon och öron. Shaw var gift i Memphis och hade åtminstone en musikalisk son, som lär ha varit en sannskyldig virtuos på gitarr, Willie Tango Shaw, som under några år spelade i Memphis på 1930-talet och sedan försvann. Minnie hörde honom och kände honom säkerligen, för han är den ende musikerkollega bredvid Ma Rainey som Minnie gjort ett porträtt av. En vemodig sång inspelad 1930 berättar om hur Minnie vaknar en natt och drömmer om Mr. Tango, ”Mr. Tango Blues”.
I woke up this morning, Mr Tango on my mind (x2)
Lord, just as I thought of him,
I couldn’t keep from cryin’
I asked the Lord this morning, (Jesus), send me one of your angels down (x2)
Cause I ain’t had no lavin’,
Since my Tango stopped coming around
TILL CHICAGO OCH MAKE NR 3
Som så många andra flyttade Minnie från Södern i början av 1930-talet upp till Chicago, möjligheterna till arbete var säkert viktiga. Hennes man Kansas Joe McCoy följde av allt att döma med, för de spelade in tillsammans till mitten av 1930-talet, sedan skiljde sig Minnie igen och gifte om sig, denna gång med Ernest Lawlar, a.k.a. Little Son Joe, ännu en förnämlig gitarrist. Kansas Joe och Minnie gjorde var och en på sitt håll karriär i Chicago. Kansas Joe spelade tillsammans med sin bror Charlie i studiogänget Harlem Hamfats. Ganska framgångsrikt, för över hundra sidor kom från Hamfats bara under en fyraårsperiod. Hamfats skapade en märklig ”Hot Chicago Jazz, blues and jive”, en blandning av New Orleans-jazz, deltablues och jugband med en tydlig accent av vad som senare skulle kallas rhythm & blues.
Minnie själv fortsatte spela in grammofonskivor tillsammans med inte bara Little Son Joe, utan också många av Chicagos förnämsta bluesartister, pianister som Blind John Davis, Black Bob och Sunnyland Slim och basister som Ransom Knowling (som för övrigt också spelade i Harlem Hamfats) och Alfred Elkins.
Minnie ändrade sin stil alltefter som hon spelade och utvecklades. De subtila, invecklade under-stämmorna de två gitarrerna brukade lägga ut under sången eller som brukade exekveras som en sånglös gitarrduo förändrades och stilen blev hårdare och direktare. Minnie började i slutet av årtiondet också spela elförstärkt gitarr. Hon prövade också på några nummer att plocka in trumpet (”It´s Hard To Be Mistreated” 1936, ”Hot Stuff” 1937 m fl). Stilen närmade sig då lite mer den mer förenklade blues- och jivemusik som var populär på klubbarna i Chicago. Trumpeten spelades antagligen av Alfred Bell, men stilen påminner lite grand om Harlem Hamfats trumpetare Herb Mo-rand, fast Morand spelar med lite större kraft. Annars är denne mer eller mindre okände trumpet-are på Minnies låtar förvillande lik Morand och hans närvaro skulle inte alls vara omöjlig i studion.
Många av Minnies låtar från Chicago är av jive-karaktär och för övrigt är de direkta och enkelt markerade (men oerhört effektiva, enkelt betyder här en renodling, ingen förenkling), tydligt märkta av den antagligen vardagliga arbetssituationen på olika klubbar, där folk dansade. Det är dansant musik. Jordnära. ”Black Rat Swing” och ”Joe Louis Strut” är ett par sådana här humoristiska och hårdsvängande låtar, inspelade 1941. Men även om hon gick över till elektrisk gitarr och kom att spela i ett slags blandning av Memphis- och Chicagoblues behöll hon sina rötter och arbetade vidare i det lilla formatet tillsammans med Little Son Joe, där hon framförde små berättelser. ”Ma Rainey” har jag redan nämnt, den är från 1940, från samma session är ”Fingerprint Blues”, en bluesberättelse om hur det är att råka i klistret. Om den säger något om hennes eget liv, ja det vet vi inte.
Gitarristen Minnie utvecklades. Ända fram mot slutet av hennes inspelningskarriär ändrade och uvidgade hon spelet. Kärnan kan enklast beskrivas som en virtuos och formsäker blandning av countryblues och jazz, inte minst i hennes sätt att rytmiskt frasera och variera materialet. Detta går bra att studera i sena nummer som ”Black Rat Swing” och ett rått, chicagosmutsigt, skrällande gitarrspel visas upp i ”Jump Little Rabbit” eller ”Night Watchman” från 1949, uppbackad av Sunnyland Slim, där hon också sjunger mer som en brutal rhythm & blues-sångerska. Stilistiskt är hon egentligen redan med en fot inne i 1950-talet, men mycket längre kan vi inte följa henne. Sina sista inspelningar gjorde hon 1952 för Checker och 1954 för JOB.
NOTHING IN RAMBLING
Således är Minnies 1950-tal till största delen höljt i dunkel, antagligen uppträdde hon fortfarande. Hon drabbades, som jag nämnde i början av artikeln, av slag och flyttade tillbaka till Memphis och sin syster. Den 7 augusti 1973 avled hon. Men innan jag sätter punkt, ännu några ord om textskrivaren Minnie Douglas – jag har en dröm att få se hennes texter utgivna i urval, hon är nämligen vad många försöker, men få kan, en författare och poet av hög klass, som formulerat självständiga kvinnliga erfarenheter.
I få eller inga texter går hon med på en traditionell kvinnoroll. Hon sjunger om sin saknad och sin sexualitet, om sin längtan och sina svåra erfarenheter med utgångspunkt från ett eget självständigt liv. Och hon lyckas förmedla sina erfarenheter och detta, det är stor poesi och verklig konst. Få kan det.
Jag vill därför sluta med ett exempel på hennes konst, ”Nothing in rambling”, en text som innehål-ler en medveten betydelseglidning i choruset, som först verkar ganska traditionellt, en kvinna som tycker hon borde gifta sig och slå sig ner, men som sjungs alltmer ironiskt och blir skärande ironi efter sista versen, där Minnie säger att hon före framgång och trygghet väljer socialhjälpens bönsoppa (och sin frihet):
I was born in Louisiana
I was raised in Algiers
And everywhere I been
The peoples all say:
Chorus: Ain’t nothing in rambling
Either running around
Well, I believe I marry
Lord, and settle down
I first left home
I stopped in Tennessee
The peoples all begging
Come and stay with me
(chorus)
I walked through the alley
With my hand in my coat
The police start to shoot me
Thought it was something I stole
(chorus)
The people on the highway
is walking and crying
Some is starving
Some is dying
(chorus)
You may go to Hollywood
And try get on the screen
But I’m gonna stay right here
And eat these old charity beans
(chorus)
En liten skivlista med LP:
Blues Classics BC
Blues Classics BC 13 (med Kansas Joe)
Flyright LP 108 (1934-41)
Flyright LP 109 (1941-49)
”Hot Stuff”, Magpie PY 1806 (1936-49).
På följande samlingsskivor finns Minnie med:
”Love Changing Blues” (tills. med Willie McTell, som är på ena sidan), Biograph BLP 12035
”Low-down Memphis Barrelhouse Blues (1928-35)”, Mamlish S 3803
”If Beale Street Could Talk”, Magnolia 501
”Memphis Shakedown”, Magpie PY 1810.
De 3 sista samlingsskivorna innehåller Memphisblues, bl a Hattie Hart, Jenny Pope, Memphis Jug Band.
