Blues för framtiden? Nej, men en skärva i mosaiken när afrikanska, cubanska och afro-amerikanska musikstilar smälter samman. Gilmore har jag tidigare bara sett i Riksteaterns projekt Tanblues (se rec. nr 199). Han är en renommerad amerikansk trumslagare som bott i Europa ett antal år. Jag ska definitivt se honom igen, ju förr ju bättre. Tack till Little Gunnar (intervju i nr 195) som bokar spännande musik till sina blå tisdagar. Han lägger sin själ i att få en bra ljudbild också. Han blir liksom ett extra instrument fullt upptagen bakom bardisken med att skjuta reglarna fram och tillbaks på Stampens lilla PA.
Cissokho är från Senegal och spelade denna kväll congas och tama (talking drum). Han har också bandet Sabou. Både Gilmore och Cissokho tillför sina röster och Gilmore förstärker ljudbilden ytterligare med interaktivt ljud och musik. Det är där basen kommer in. De spelade många låtar själva (The Rhythm-Power-Duo), men i konceptet ingår att gästmusiker bjuds in. Tre stycken den här kvällen; Lina Langendorf, tenorsax; Wadada Stanbery, altsax; John (Latelle?), keyboard. Utlevande Lina med röjig sax har hörts i OK Star Orchestra och diverse jazzgrupper. Stanbury, på besök i Stockholm från London, sträckte ut i mjuka upprepade böljande tonslingor.
Gilmore och Cissokho bildar tillsammans en slags urkraft med böljande urladdningar och taktförskjutningar. Teman är The human race, Children of the world, Peace, Africa… De är ett fyrverkeri av spelglädje och har helt enkelt skitkul tillsammans.
Text och bild: Straight outta Löfgren
