Foton: Anders Lillsunde
Det är inte alla gånger man hoppar ur skorna, men när jag såg Lisa första gången var det nära. Hon var så egen, så naturlig och gick så djupt in i sina låtar. Det verkar som om hon kommit från ingenstans, för att plötsligt bara ha sin givna plats på bluesscenen i Stockholm, förutom en spirande turnéverksamhet.
Just nu uppträder hon i duoformat med Fredrik Karlsson, gitarr och svarar själv för sång och munspel , eller i trioformat, då Micke Fall övertar munspelet. Men hennes start var i det begåvade bandet Aldorain borta i Mjölby. De uppträdde med en form av punkblues som lät mycket spännande. Tyvärr fick de aldrig riktigt ihop det, säger Lisa, och bandet lades ner. Lisa behärskar alltså blues både som friform och som en modern folkblues. Att därför förutspå Lisa en framtid inom musik är givet, oavsett vilken genre det gäller. Håll till godo, det mest lysande hoppet på länge.
Bakgrund
Jag heter Lisa Lystam och är 20 år. Jag fyller 21 nu i mars. Jag kommer från Mjölby i Östergötland där jag har min familj: min mamma Pia, min pappa Magnus, min tvillingsyster Alice, min storebror Joel och min lillebror Axel. Vi har alltid bott där i samma hus. Nu har jag flyttat till Stockholm.
Jag sjöng för publik första gången på Lucia när jag var 6 år. Jag såg på den videon bara för några veckor sedan. Jag står där och sjunger falskt ”jag såg mamma kyssa tomten” . Jag har alltid tyckt det varit kul att uppträda och stå framför en publik, hur det än varit – teater, prata, men framför allt att sjunga. Musik har alltid varit centralt för mig. Jag är den enda i familjen som haft den så nära mig.
Inga föräldrar har spelat. Pappa har däremot spelat skivor jättemycket: Dave Lindley, Hound Dog Taylor och Ry Cooder. Mamma har spelat litet gitarr, men hon sitter aldrig med och spelar eller så. Men min farmor skall ha varit en jätteduktig sångerska. Pappa berättade att då farmor dog sjöng jag en visa på hennes begravning, jag var ungefär 5 år då, och att alla tanter och gubbar som var där började lipa. Farmor dog och hennes röst försvann. Så kom jag upp och ställde mig där och då slöts cirkeln på nytt. Det är väl från henne jag fått det. Min morbror spelar, han spelar blues och har åkt runt mycket, bland annat med Louise Hoffsten. Jan Olov Strindberg har han spelat med också. Utöver dessa finns inga andra i släkten.
Jag har nog hittat saker och ting själv. Jag har lyssnat, men pappa och jag har även på senare år tillsammans hittat musik. Vissa låtar kommer man ihåg från tidigare, men blues och soul har jag upptäckt själv. Jag var i Frankrike 2006 och jag hörde soundtracket till The Commitments, då var det bara ”oaahh”. Då började jag lyssna på soulmusik. Sedan kom blues in litet mer med bandet Aldorain. Innan sjöng jag på skolavslutningar ballader och popmusik som alla tyckte om. Förr lyssnade jag på all sorts musik, nu lyssnar jag mest bara på blues.
Första bluesen
Det första jag hörde med blueskänsla var ”when my baby left me” (alltså Heartbreak Hotel) med Elvis. En annan var Johnny B Good, den var också svängig och jag bara fastnade. Jag kommer också ihåg då pappa spelade Honky Tonk Woman. Det är en låt som alla på Stampen är skittrötta på, men som jag upptäckte senare och bara älskade. Och sådana som Hit The Road Jack, alltså låtar med blueskänslan. Det var Elvis och Hound Dog Taylor som pappa lyssnade på. Hound Dog var och är ännu viktig. Vi trodde att han skrivit alla låtar som It Hurts Me Too, men sedan kom vi på att det var Elmore James och andra.
Det känns som det är länge nu som mina vänner sagt att Lisa lyssnar på blues och jag har sagt att jag gillar blues, fast det ändå är så nytt för mig. Jag älskar det gamla, gamla, gamla. Robert Johnson. Det är inte så att jag på en fest sätter på Robert Johnson, men jag tycker om att sjunga det själv, att göra min egen version av det gamla. Jag kommer aldrig att kunna låta som Robert.
Stampen och Clara
Jag går ofta till Stampen för jag älskar stället i sig, men idag går jag nog helst till Clara för att träffa folk samt bara lyssna, där är liksom min bluesfamilj. Stampen är ett känt ställe och för många är det prestigefullt att uppträda där, även om gaget inte är speciellt bra. Det verkar inte finns så många som bara älskar att lyssna. På jam sitter folk plikttroget med sina instrument. De lyssnar inte, de väntar bara på sin tur. Och det är ingen som lyssnar på dem heller. Blues är en smal genre och man har koll på varandra. Är man inte ett känt namn, är det trögt. Det är säkert många som ringer till föreningarna och tjatar, men det är inte så många 20-åriga tjejer som gör det.
Jag kan stå på Stampen och göra bluestolvor och alla tycker det är jättebra. Men om jag skall nå en bredare publik måste jag lyssna på Black Keys, Graveyard, Lana Del Ray och vad de gör. Jag sitter inte bara och skriver bluestolvor, det gör jag väldigt sällan. Jag ser Black Keys som modern blues. Jag blir så glad när jag hör att sånt går hem, för det ligger ändå ganska nära blues. Samma med Daniel Norgren, det gör mig glad att han har en stor publik, det känns som att blues inte är dött. Det går att göra något av det, fastän jag också älskar att sjunga riktig blues.
Mitt mål när jag började gå till Stampen var att någon gång få spela mycket, inte bli rik på det, men att få chansen att visa vem jag är. Spela det jag vill spela och inte bara coverlåtar. Jag bara gav mig tusan på att få kontakt med folk, att tro på mig själv och min förmåga att sälja in mig själv. Med Aldorain fanns inte ens tanken att kunna ta betalt. Det var därför häftigt att kunna göra övergången till att få gage. Det var häftigt att gå från att spela gratis till att ta kontakt och säga att det kostar såhär och de svarar ”absolut, så bra”. Jag vill vara Lisa Lystam. Och det tycker jag att jag är nu. Jag fixar allt själv och försöker lära mig. Jag har gett mig fasen på att kunna åka runt, nå ut så att folk börjar prata om mig. Det roligaste var när vi åkte till Växjö och fick uppleva något nytt. Jag är så ovan… när vi kommer fram säger tjejen som bokat oss ”Så roligt, dig har jag lyssnat på och följt”. Vad coolt, hon bor där och vet vem jag är, hon lyssnar på min musik och tycker jag är bra.
Skulle jag stå på St. Clara en vecka skulle ingenting hända, sannolikheten att bli upptäckt där är liten. Man har ett stort självbekräftelsebehov som artist. Det är därför man står där, man vill att folk skall komma fram och berömma. Jag får spela ungefär en gång i veckan, jag tjänar litet på det, men jag har extra jobb. Det finns en scen för mig. Nu är det dags för nästa mål.
Boxar och stämplar
Folk vet att Etta James sjunger soul och blues, och då jag också gör det samt har ljust hår låter jag alltså som Etta, men jag har inte lyssnat på henne och kan därför inte härma henne. Eller så tror man att Robin är min största förebild. Men vad baserar de det på, håret kanske? Det blir en situation där man inte kan säga någonting, och inte har man heller lust att stå där och tjafsa.
Eller om någon säger ”att du borde sjunga såsom han gör, för det är skitbra”, fastän de egentligen inte har koll på någonting. Det var någon som sade ”du skall sjunga deltablues”, men som ikväll var halva min repertoar deltablues, men jag gör det på mitt eget sätt. Han menade nog att jag skulle härma någon. Jag sade åt honom att det kan jag inte, för det är såhär jag låter. Jag kommer aldrig att låta som en deltagubbe, för jag är jag. Jag vill inte ens låta så och jag kommer aldrig att göra det heller. Jag är inte född svart och jag är inte en man. Men det är ändå kul att träffa olika sorters människor.
Munspelet
Jag fick ett munspel första gången för 3 – 4 år sedan, jag ville ha ett instrument att spela. Jag trodde det skulle räcka med ett, men jag fick fyra för att kunna täcka in alla tonarter. Sedan slutade jag för jag fick ingen direkt respons på det. Det var ingen som sade ”fan va bra, fortsätt med det”. Nu har jag tagit upp det igen. Jag tyckte inte jag var bra nog att spela på scen, men många sade att det var jag visst, att jag hade mitt eget uttryckssätt. På min andra eller tredje spelning på Stampen var Slim Notini där och han sade ”vilken ton du har, det är enkelt, men du har en egen ton”. Då kände jag att jag skulle fortsätta och öva ännu mer. Munspelet hänger ihop med känslan, jag kan bara spela då jag känner för det även om Fredrik uppmanar mig att spela mer på scen. På ett undermedvetet sätt
måste jag tycka att jag har något att säga med det, annars blir det bara usch – jag känner mig obekväm. Jag är ju bara på en nybörjarnivå, fast publiken ändå kan tycka det är bra. Därför blir jag så glad när folk jag ser upp till som Slim tycker det är bra. Jag tycker om soundet för att det är så enkelt. Jag tycker jag har en enkel röst för jag håller raka toner, och det visar sig även i munspelet.
Förebilder
Jag är inte nördig och sitter hemma och spelar skivor med Robert Johnson eller lyssnar på alla Hound Dog Taylor-låtar. Jag kan fastna för en låt och lyssna på den 50 gånger. Just nu lyssnar jag på min kompis Ronny Norberg. Han spelar piano, han har gjort en massa av bra låtar med blueskänsla. Jag lyssnar så mycket att jag blir trött på det. Jag har försökt lyssna på någon i en vecka och försökt förstå det, men jag kan inte göra det, för jag har inte tålamod. Jag vill hitta något eget och skapa.
Mina favoriter är svenskar. Det är häftigt att de är så tillgängliga. Slim Notini fixade så jag fick prata med Peps över telefon. Det var inte längesedan alls jag började lyssna på Peps. Jag satt hemma och hörde ett klipp när han gjorde Samma Lea Snea Blues. Det visade sig vara samma låt som fick min pappa att gilla Peps. Roffe Wikström och så litet Louise, alltså hennes svenska grejer. Även Slim Notini, men för att jag känner honom, för att han hjälpt mig och pratat med mig. Jag har mina förebilder nära. Egentligen kanske man inte kan säga förebild, men jag ser upp till dem. De började i Sverige och satte in blues här. Det känns som det är Totta, Roffe och Peps och så Slim litet. Jag har pratat med några av dem och de är så trevliga och glada. Jag träffade Roffe på Blueskryssningen och han kom ihåg vem jag var, för jag hade skickat några klipp till honom. Han var jätteglad och jag fick en keps och skivan.
Förresten, det glömde jag säga, min största idol är Daniel Norgren. Jag såg honom i Norrköping för 3 år sedan i en skivaffär. Han spelade munspel, gitarr och trummor där. Let Me Go gjorde han då. Jag vågade inte ens gå fram och prata med honom. Sedan har jag träffat honom flera gånger. Jag skickade Aldorains version av Let Me go till honom. Andra gången jag såg honom live, gick jag fram och presenterade mig. ” Jo, fan det är du, du som spelar i Aldorain, fan så roligt, du har gjort mina låtar ”. På Jazz- och Bluesfestivalen i Linköping skulle vi båda spela och då mailade jag honom och bad honom komma och lyssna på mig. Jag gjorde Let Me Go och han tyckte det var jättebra. Han är också nära. Jag kan prata med honom. Jag tycket det är så häftigt att han gör en grej av bluesen, fastän det inte finns en enda tolva i hans låtar. Han gör blues på ett sätt som når publiken och det är jag tacksam för, att han lägger fram det på det här sättet. Att folk förstår det. Hans sound älskar jag. Jag skulle själv vilja ha mer av det soundet, det är mycket råare än mitt.
Svarta artisters betydelse
Det finns ingen som bara är ”Wow”, ingen som jag känner någon jättestark kärlek för, inte på samma sätt som för de svenska. Jag gillar dem och lyssnar på dem, men jag lyssnar på allt möjligt. Howling Wolf lyssnar jag mycket på nu, han är skitbra. Egentligen kan jag inte så mycket, för jag har precis börjat, jag kan inte rabbla en massa namn. Jag lyssnar på Big Mama Thornton, och så Lucille Bogan. Men det finns ingen svart musiker som jag känner samma kärlek för som till Daniel Norgren.
Det är så många som säger ”du måste veta dina kvinnliga förebilder inom blues”. Fast jag tycker de är bra, har jag inte fastnat för dem, eller att jag måste lyssna på dem för att jag själv är kvinna. Det är många låtar jag ändrar för att det skall funka. Jag är nog mer för karlar, det är jag faktiskt. Det finns så mycket att utforska och jag är bara i början.
Jag har byggt upp min röst på andra röster. Jag lyssnar på Christina Aquilera och sådana där vanliga. Jag tror att man som sångerska börjar med att imitera andra, men att man sedan börjar blanda ihop för att bli en egen.
Emotionellt eller rationellt
Man känner igen blues direkt. Man kan inte förklara det, man hör det. Det gamla gillar jag för det är intressant med historien. Jag har byggt upp en bild. Det skall därför bli spännande när jag nu skall åka till Chicago, Clarksdale, Jackson, Memphis och New Orleans på en resa Clas Yngström ordnar.
Lana Del Ray (mycket populär just nu) liksom Duffy har mycket blueskänsla. Det är inte tydligt så, men det finns där. Lana har jag fastnat för, men jag skulle inte säga det är modern blues. Det mesta jag sjunger själv blir också bluesigt för jag har det så starkt inpräntat i mig själv och i min röst.
Texter
Jag har svårt att visa mina egna låtar för folk. Det är inte många, min tvillingsyster och min farbror samt pappa kanske. När det är från hjärtat är det känsligt. Sedan när man spelat den ett tag, då får folk tycka vad de vill. Jag letar fortfarande efter min stil, jag söker fortfarande. Jag vill pröva allt möjligt, men jag har inte hittat mig själv, vad min blues egentligen är.
Jag kan gå in i en text som inte har med mig att göra. Det blir som jag är inne i en bubbla med historien. Det tar sedan ett tag att återhämta sig efter att jag gjort en låt som Jag älskar dig, jag saknar dig, alltså när jag kommer ur bubblan. På Aldorain-tiden stod jag bara där, nu vågar jag även fysiskt gå ut, röra handen litet hur som helst. Jag bryr mig inte heller om folk tycker jag ser dum ut. Men jag mår bra av att få uttrycka mig fysiskt. Det är lättare då att gå in i texten. Folk tycker det är intressant också och det ger uppmärksamhet även om de tycker jag ser dum ut. De kommer ihåg mig.
Shave Em Dry på svenska?
Nej. Aldrig på svenska, men nog Lucille Bogans version på engelska. Kanske om den var översatt litet fint. Jag älskar henne och jag trodde först att låten var något på skämt, det måste vara nytt, fast det lät gammalt. Det får inte vara för grovt, då blir det pinsamt. Jag kan tycka det är litet pinsamt att sjunga Roffe, naturligtvis beroende på publik. På Clara går det, men att vara på ABF-konserter och sjunga ”Låg i din famn så kåt och så grann” (ut en Roffe-låt),då blir det väl övertydligt tycker jag. Samma med Kom till mig kvinna. Den gjorde jag och skickade till Roffe. Han tyckte det var bra, det var kul, kul att en tjej sjöng ” jag är trött kåt och hungrig”.
Jag är inte pryd, verkligen inte, och det är kul att gå litet över gränserna, men Bogan på svenska skulle bli för mycket. På svenska fattar alla helt plötsligt. Det blir nog för tydligt både för mig och för publiken. Jag vill inte heller dra på mig mer uppmärksamhet, det räcker med att vara nästan enda tjejen där ute bland en massa karlar.
Kritik och självkritik
När man omges av folk som är bra, får man en press på sig. Micke Fall som är med i min trio, är skolad och han kan spela vad som helst. Han kan ge mig konstruktiv kritik och jag ta det för jag känner honom så bra. Mats Qvarforts sätt att spela älskar jag. Det är värt mycket att ha dem, för de har gett mig tips. Jag är ändå så självsäker, att bara för att de säger en sak, behöver det inte vara rätt, att det är så jag skall göra. Micke kan säga att jag inte skall ligga där uppe och tuta, det blir inget bra – men det är så jag spelar, det låter inte falskt, det är bara att han inte gillat det.
Livet framåt
Det är skönt att få bestämma själv. Jag försöker lära mig hur allt går till. Jag planerar en skiva och den skall bli min skiva, ingen skall kunna bestämma över den. Jag har dock svårt att tror att blueskänslan skulle försvinna ur min musik. Jag testar fortfarande. Det jag gör, tror jag påverkar publiken, det är Lisa. Folk kommer ihåg det.
Vad jag försöker tänka på hela tiden är att ta en dag i taget och uppskatta det. Jag vågar inte tänka så mycket på hur det kommer att bli, för att undvika bli besviken. Jag hoppas att alla de föreningar jag mailat och som tackat nej, om fem år skall ångra att de gjorde det. Om fem år vill jag vara som Daniel Norgren, åka runt med mina vänner och få spela i Europa, kanske till och med USA. Göra egna låtar och få en egen publik litet varstans. Jag vill göra allt möjligt, det är kul att släppas loss, såväl som att vara i en bluesbaserad singer/songwriter-stil. Kanske jag tröttnat helt på blues och gör något helt annat. Jag vill inte fastna i något, men jag har aldrig känt så starkt för något som för bluesmusiken.
