Den 7 februari i år gästade John Prine, uppbackad av sitt Nashvillebaserade band, Gävle Konserthus. Den 7 april avled han på ett sjukhus i Nashville i sviterna efter Covid-19. I Gävle bjöd han på långa mellansnack mellan låtarna, då han ofta blickade tillbaka på sin 50 år långa musikkarriär. Han uttryckte också stolthet över att få uppträda i den stad där Joe Hill föddes. Han genomförde konserten sittandes i permobil, något han då fått göra sedan två veckor tillbaka.

Han slog igenom stort 1971 med sin första LP, kort och gott betitlad ”John Prine”. Flera av låtarna från den plattan kom att följa honom under alla år; ”Sam Stone”, ”Illegal smile”, ”Hello in there”, ”Angel from Montgomery” och ”Paradise”. Hans kommande plattor; ”Diamonds In The Rough”, ”Sweet Revenge”, ”Common Sense”; kom också att innehålla tidlösa klassiker som exempelvis ”Dear Abby”, ”Christmas in prison” och ”Souvenirs”. Mellan 1975 och 1984 pausade han skivutgivningen. Han återvände 1984 med ”German Afternoons” som innehåller en av hans mest älskade låtar, ”Speed of sound of loneliness”.

Prine var svår att placera i en enhetlig kategori. Såväl folk, rock och country var ingredienser som utgjorde grund till hans, genom hela karriären, briljanta texter. Ingen av hans låtar blev uppblossande hits, men har gjorts odödliga genom att nya fans kontinuerligt upptäckt dem och att en mängd artister gjort covers. Att han hade högt anseende märks inte minst av den uppsjö av artister som hyllat honom och hans gärning sedan han avled – Bruce Springsteen, Jason Isbell, Lucinda Williams …… med flera…….

Prine fortsatte att på eget bolag släppa plattor med några års mellanrum under alla årtionden fram till 2018 års utmärkta ”come-back” ”The Tree Of Forgiveness”. (Läs Jeffersons recension här på hemsidan).

Avslutningsvis en annan anekdot han berättade i Gävle, som handlade om då han första gången körde ”Sam Stone” live (en låt om en hemvändande heroinberoende krigsveteran). Det var på en liten klubb inriktad på folkmusik och folkrock i Chicago. Efter att låten var slut kom inte en enda applåd, istället reste sig publiken och lämnade klubben. Publikreaktionerna skulle dock svänga tvärt till massivt jubel för den låten, inte minst efter att debutplattan släpptes.

Text: Bo Majling
BIld. Wendi E Lombardi