Betty Wright växte upp i Miami tillsammans med sina sju syskon. Redan som barn började hon sjunga i familjens gospelgrupp, Echoes of Joy. På deras platta som släpptes 1956, hörs en treårig Betty.
Hon fick skivkontrakt som 12-åring och släppte singeln ”Paralyzed”. Sitt första album gav hon ut som 15-åring, ”My First Time Around”. En av låtarna på debutalbumet, ”Girls can´t do what the guys do”, blev en mindre hit. Den har samplats av Beyonce i hennes låt ”Upgrade U”.
Som 18-åring, 1972, kom det internationella genombrottet med ”otrohetslåten” ”Clean up woman”, inspelad 1971, komponerad av Clarence Reid och WJ Clarke. Låten blev en miljonsäljare och är idag en odödlig soulklassiker. Att Betty var 17 år vid inspelningstillfället är svårt att fatta, så övertygande som hon låter. Willie ”Little Beaver” Hales gitarrlicks skulle jag också vilja placera i klassikerfacket. Låten fick förnyad aktualitet då Mary J Blige samplade den i sin hit ”Real love”. Den satte också tonen för den feministiska soulrörelse som kom att utvecklas under 1970-talet. Antalet låtar om otrohet och svek, variationer på triangeldramer, som släpptes av kvinnliga soulsångerskor växte i antal. Själv har hon klassat sin sångstil under 1970- och 80-talet som en ”funky go get èm-singer”.
Betty blev, trots sin unga ålder, en av dem som fanns i första ledet för denna frigörelseprocess. Hon skrev eget och säkrade sina låträttigheter, var högst delaktig i produktionen av sina plattor, från det musikaliska till omslag. Hon kom också att starta ett eget skivbolag samt bygga en egen studio inrymd i sin bostad i Miami. Men det var en kamp som fördes mot många av musikindustrins mäktiga män. Föreställningen var fortfarande att de kvinnliga soulsångerskorna skulle droppa in i studion och lägga på sin sång på de färdiga bakgrunderna. Affärsdelen skulle de hålla sig borta ifrån.
Betty fortsatte att göra bra låtar och bra plattor under 1970- och 80-talet, dock inte med lika stor hitpotential som ”Clean up woman”. Som medkompositör till låten ”Where is the love” erövrade hon 1975 en Grammy för bästa rhythm´n´blues-låt. Hon spelade in låten på sitt album ”Danger High Voltage” som släpptes 1974.
”Let me be your lover”, ”I´m gettin´tired baby”, ”Tonight´s the night” (inspirerade Rod Stewart till sin ”Tonight´s the night”, med en stönande Britt Ekland), ”Secretary”, ”Shoorah! Shoorah”, ”The babysitter” och ”I am a woman” är några av de som jag gillar bäst av de som följde.
Det dröjde ända till 1988 innan nästa monsterhit kom, ”No pain (no gain)”. Låten fanns med på det årets album ”Mother Wit”. ”After the pain”, från samma album, kom också att bli en av hennes mest populära låtar.
Betty tonade ner fokus på sin egen skivkarriär från början av 1990-talet och koncentrerade sig på enstaka konserter, låtskrivande, coach/mentor för andra kvinnliga sångerskor, producerande, utveckla sin dans samt att vara aktiv i olika styrelser knutna till skivindustrin.
År 2003 släppte sextonåriga engelska Joss Stone sin andra platta ”The Soul Sessions”. Joss hade Betty som mentor och det var också Betty som producerade. I studiobandet fanns bland andra mannen bakom gitarrlicket på ”Clean up woman”, Willie ”Little Beaver” Hale. Även Latimore och Timmy Thomas fanns i studiobandet. Plattan sålde guld, men fick aldrig ett riktigt erkännande bland de djuplodade soulnördarna. Den fick dras med stämpeln ”för mycket blue-eyed soul”. Orättvist tycker jag, plattan var bra och håller fortfarande. ”Blue-eyed stämpeln” var ett öde som även drabbade 2004 års ”Mind, Body & Soul”, också den producerad av Betty. På båda plattorna agerar Betty med ”back-up vocals”.
Sin senaste (och sista) platta släppte Betty 2011, ”Betty Wright: The Movie”, som spelades in ihop med The Roots. Samtliga fjorton låtar som finns med har skrivits av Betty. Samma år fanns hon även med i TV som sångcoach i realityserien ”Making The Band”.
Betty Wright avled den 10 maj. Dödsorsaken har ännu inte offentliggjorts.
Ett tips:
Gå in på nätet och lyssna på ”P3 Soul” från februari i år, där Mats Nileskär intervjuar Betty i hennes hem i Miami.
Text: Bosse Majling
Bild: Mychael Watts
