När den mycket populära Jazz- och Bluesfestivalen försvann för några år sedan och det skrevs i lokalpressen att arrangören Great Jazz Club också skulle gå i putten vid årsskiftet, undrade jag vart bluesen skulle ta vägen i Linköping. En som med idogt arbete och stor entusiasm ser till att skapa en ny bluesscen i Linköping är skådespelaren och musikern Jimmy Uller, som med sitt Jimmy Uller Bluesband både spelar in plattor och ordnar spelningar.
När den mycket populära Jazz- och Bluesfestivalen försvann för några år sedan och det skrevs i lokalpressen att arrangören Great Jazz Club också skulle gå i putten vid årsskiftet, undrade jag vart bluesen skulle ta vägen i Linköping. En som med idogt arbete och stor entusiasm ser till att skapa en ny bluesscen i Linköping är skådespelaren och musikern Jimmy Uller, som med sitt Jimmy Uller Bluesband både spelar in plattor och ordnar spelningar.
På Palatset i Linköping släppte de en ny vinyl-LP – ”Live at Palatset i Linköping” – en kulen decemberkväll. På plattan är den evigt unge Bill Öhrström med och sjunger och spelar munspel. Han och Jimmy Uller har spelat ihop många gånger och har gjort så sedan ganska lång tid tillbaka. Att de trivs alldeles utmärkt ihop är nog dagens understatement. Det både syns, hörs och känns. Innan spelningen började, frågade jag Bill, när han började spela blues och fick svaret att han gjort så sedan 1956, då han var tretton år. Han upptäckte bluesen genom skiffeln, som var populär då. På min fråga vad som driver honom idag, 61 år senare, svarade han att det är ju glädjen att få spela fortfarande. ”Så länge jag står upp, kommer jag att fortsätta att spela blues”. Även Jimmy Uller var ung, när han började med blues. Han var bara fjorton år, när han lyssnade på John Mayalls LP ”A Hard Road” och sedan var han fast. Medan Bill och Jimmy signerade plattor, uppträdde Gubbröra Band, med sångerskan Yvonne som extra krydda i gubbröran.
Bill Öhrström och Jimmy Uller Bluesband river igång med Lowell Fulsons ”Reconsider baby” och hela Palatset gungar. Sedan följer ”Help the poor” och ”Further on up the road”. Bill Öhrström utstrålar genuin spelglädje, en spelglädje som snart smittar av sig på de lite yngre bandmedlemmarna men även på publiken. Det svänger någonting grymt om hela gänget. När Bill Öhrström spelar munspel på James Cottons ”Down home blues”, känns det som att vi förflyttats till en bluesjoint någonstans i Chicago. Även lite mindre kända – och mera stillsamma låtar – som Riley B. Kings ”Early in the morning” och Fenton Robinsons paradnummer ”As the years go passing by” får sin känslofyllda tolkning. Även om Bill får fråga kapellmästare Jimmy Uller vilken låt som står på tur, verkar det som att de är väldigt samspelta. Och att de har fruktansvärt roligt tillsammans.
Redan någon gång på 1960-talet spelade Bill Öhrström första gången i Linköping. Idag betraktar han Linköping som sin andra hemstad. Efter sista låten ”Saving my love”, som han skrivit själv, måste han skynda till Stockholmståget, varför det inte finns plats för något extranummer. I slutet av 1960-talet hette Palatset först Grand Börs och sedan Moby Dick. Jag har nog inte varit där sedan dess, men om Jimmy Uller Bluesband kommer att fortsätta med liknande bluesgig där kommer jag definitivt snart dit igen.
Text: Thomas Almqvist
Foto: Jan Jaensson
