Blind Lemon Jefferson var den mest betydande bluesmusiker som någonsin verkat i Dallas. Under många år var han ett välkänt inslag i gatulivet kring Elm Street och Central Tracks, där han spelade och sjöng på gatan, på traktens barer och på privata fester.
Många har hört talas om honom och en restaurang i dagens Deep Ellum är döpt efter honom. Men fakta kring hans liv är få. Ingenstans är detta tydligare illustrerat än i den svenska bluestidskriften Jefferson. varje nummer återfinns en karikatyr av Blind Lemon efter det enda kända fotografiet på honom (en reklambild med ditritad slips, återgiven i tecknad form i annonser för hans skivor) med en pratbubbla som byts ut varje månad. Redaktören Tommy Löfgren lägger där ord i Blind Lemons mun, stundom bitande ironiska: ”Canı change my shirt now? Is the world ready for me yet?” (Här skarvar Govenar allt lite -Ö.a.]
För att hitta till Blind Lemon Jeffersons grav behöver man hjälp. Stenen i bortre ändan av kyrkogården i Wortham, Texas, utmed Highway 14, är lätt att missa. Det finns inga vägskyltar. Kyrkogården ligger vid en liten grusväg och gravstenen är en omärkt betongplatta på marken, ca 30 x 30 cm stor. Någon har lagt dit en krans plastblommor. En minnestavla, placerad där 1967 av Texas State Historical Association, utmärker graven, som är platt och vindpinad, en kuslig uppfyllelse av Blind Lemons bön ien sång 1928: ”See that my grave is kept clean”.
Man tror att Lemon Jefferson var blind från födseln, även om det inte finns några konkreta bevis; ingen tycks veta orsaken till att han var blind eller varför han använde glasögon, inte heller hur han lärde sig att hitta i Wortham, Kirvin, Streetman, Groesbeck och de andra småstäderna i östra Texas – eller senare i Dallas, Chicago och andra platser.
Folkräkningen i Freestone County 1900 indikerar att Lemmon B. Jefferson föddes 21 september 1893, son till Alex och ”Classy” Jefferson i Couchman, ett litet samhälle utanför Worthami Freestone County. Det finns inga uppgifter om någon skolgång och inget om när han ändrade stavningen av förnamnet eller om hur han lärde sig spela gitarr, även om han antagligen i huvudsak var självlärd.
Lemon fick sannolikt sina tidigaste musikaliska intryck i Shiloh Primitive Baptist Church, som hans föräldrar tillhörde och där han, enligt Wortham-bon Hobert Carter, fick sitt första erkännande som sångare av gospel- och andra religiösa sånger. (1)
Quince Cox, 83, svart och kyrkogårdsarbetare i Wortham, minns: ”Lemon började spela gitarr på ga-orna här. Jag samlade ihop slantarna man gav honom och han spelade gitarr nätterna igenom. Han brukade spela på Jake Lees frisörsalong om lördagarna och folk kom från alla håll och kanter för att lyssna på honom. Sen gav han sig iväg mot Kirvin vid tio-elva-tiden, det är ungefär 12 kilometer. Han spelade medan han gick och kunde vägen i huvudet.” (2)
Alec Jefferson berättade för Sam Charters att hans mamma inte lät honom gå till de ”country suppers” där kusinen Lemon spelade. ”Det gick häftigt till där. Man kunde köpa fruntimmer och hembränt och Lemon sjöng för dem hela natten. Det var inte ens någon riktig dans, de bara hoppade omkring.” (3) Sam”Lightnin’” Hopkins hörde Jefferson första gången vid en baptistutflykt i Buffalo, Texas. Hopkins var då åtta och minns att han bara hade ögon för Jefferson hela dagen. Till sist gick han fram till scenen och försökte spela med, men Jefferson gillade det inte utan ropade: ”Boy, you’ve got to play it right”. (4)
Vid denna tid, 1920, var Jefferson redan ett känt namn i östra Texas och på gatorna i Dallas, både som sångare och gitarrist. Uel L. Davis, Jr., postmästare i Wortham, berättade för Waco Tribune-Heralds reporter Laura Lippman: ”Lemon kunde sjunga i kyrkan ena dan och på ett illa beryktat ställe dan efter.” (5)
Det är oklart när Blind Lemon gjorde sin första resa till Dallas (omkring 10 mil och 16 stationer norr om Wortham). Motstridiga uppgifter om hans tidiga sammanträffanden med Huddie ”Leadbelly” Ledbetter tyder på att Blind Lemon kan ha varit i Dallas så tidigt som 1904. Vid sin sista inspelningssession berättade Leadbelly själv för producenten Frederic Ramsey, Jr.: ”Han (Blind Lemon) och jag sjöng… i Dallastrakten. Det var 1904. Han och jag var ungefär lika gamla.” (6) Om detta är sant, måste Blind Lemon ha varit född åtskilliga år innan 1893. Leadbelly var född 1889.
Ingen lurade Blind Lemon
Det är sannolikare att Leadbelly råkade Blind Lemon i Deep Ellum i Dallas 1912, ett årtal som Leadbelly mindes eftersom det var det året Titanic sjönk, och de båda brukade sjunga en sång om fartygskatastrofen på sina luffarturer. Blind Lemon hade enligt uppgift begett sig till Dallas 1910, efter att ha gjort sig känd i småstäderna Groesbeck, Murlin och Kosse(?), samtliga anhalter utmed H&T.C.-järnvägen som passerade Wortham på en nord-syd-gående linje. Leadbelly berättade att de ofta fick resa gratis på H&T.C.-linjen mot att de spelade. ”Jag hjälpte Blind Lemon ombord”, berättade han. ”Vi tog fram våra gitarrer. Och fick följa med… vartsomhelst. Vi behövde inte betala för oss på den tiden. Vi klev på tåget och åkte vart vi ville. Vi gick på och konduktörn sa: ’Slå er ner, pojkar. Kan ni spela lite?”Visst’, sa vi.” (7) Leadbelly berättade också om kvinorna i Dallas: ”De kom rusande. Jösses! De kramade och kysste oss så vi knappt kunde spela. Han var blind och jag fick leda honom . När han och jag kom ner till stationen (vid Central Tracks nära Deep Ellum), brukade vi slå oss ner och pratas vid en smula.” (8)
I korsningen Central Avenue—Elm Street spelade Blind Lemon Jefferson gitarr och sjöng för alla som samlades för att höra på honom. Mance Lipscomb berättade för Glen Myers: ”När vi kom till Dallas letade vi upp Blind Lemon… det fanns hundratals mänskor utmed spåret. Det var där jag lärde känna honom, 1917 (samma år som Leadbelly sattes i fängelse i Huntsville efter att ha dödat en man i ett slagsmål). Han höll till nere vid järnvägen, i Deep Ellum. Det var full fart där, från halv tio till sex på kvällen höll han igång, sen gick han hem när det mörknade och hade någon som följde honom hem.” Lipscomb beskrev Jefferson som en ”storröstad songster… en kraftig kille, och han spelade danslåtar och inte så mycket kristna sånger. Han hade en plåtmugg fastsatt vid halsen på gitarren. Och när man gick förbi och gav honom något, så tackade han. Man han accepterade inte encentare. Gav man honom en encentare så hörde han det på ljudet och kastade iväg den.” (9)
Det finns andra vittnesmål om Blind Lemons förmåga att känna igen vad det var för pengar man gav honom. Victoria Spivey, som kände Blind Lemon i Texas, minns att han ofta använde uttrycket ”Don’t play me cheap” (10) och han menade vad han sa. När Blind Lemon var i Atlanta för en inspelningssession, bad han producenten Tom Rockwell om ett förskott på fem dollar. På skoj gav Rockwell honom en en-dollarsedel, men Blind Lemon kände omedelbart skillnaden och klagade. ( 11) ”Man kunde ge honom ett dussin sedlar”, kommenterade Tom Shaw, ”och han kunde med en gång säga om det var en fem- eller en en-dollarsedel.” (12)
Blind Lemons förmåga att hitta i de områden han kände till gav ett nästan kusligt intryck på hans bekanta. Han klarade sig för det mesta utan någon som ledde honom, men när han var ute och reste tog han tacksamt emot hjälp. För det mesta använde Jefferson sig av unga pojkar som hjälp. Under årens lopp kom dessa att omfatta inte bara Leadbelly, utan också T-Bone Walker och en uppsjö andra. T-Bone Walker: ”Jag brukade leda omkring honom (i Dallas) och skickade runt koppen medan han spelade. Vi gick från det ena ölhaket till det andra. Jag gillade att lyssna på honom. Han var en jäkel till att sjunga. Han var god vän med min far. Folk brukade flockas omkring honom så man inte ens kunde se honom.” (13)
Succé hos Paramount
Sam Price, en blues- och jazzpianist från Honey Grove, Texas, som arbetade i R. T. Ashfords skiv- och skoputsetablissemang på North Central Avenue 408-410 i Dallas, hörde ofta Blind Lemon uppträda ute på gatan och hade ett finger med i spelet när denne fick sitt första skivkontrakt. ”Blind Lemon brukade börja i södra Dallas vid elvatiden på förmiddan”, berättade Price, ”och följde spåren till Deep Ellum och kom till korsningen (av Elm Street och Central Avenue) vid ett-två-tiden och sen spelade han och sjöng till tio på kvällen. Sen begav han sig hemåt igen. Han var en liten satt figur och inte bara sångare. Han var också hembrännare, och när han kom hem kunde han visa vilken fin hörsel han hade. Han ville inte att hans fru skulle dricka. Nåväl, när han gett sig av, tog hon sig två eller tre glas ur flaskan och tänkte att han aldrig skulle märka nåt. Men han tog fram flaskan när han kom hem och sa. ’Hur är det, lilla grynet? Har det varit några affärer idag?’ Ingen har köpt någon whiskey’, svarade hon. Och han tog flaskan och skakade den och kunde höra att det saknades två-tre glas. Och han slog henne gul och blå för den skull.” (14)
På Prices rekommendation fick Blind Lemon Jefferson spela in för Paramount 1925. Hans första inspelningar, om än inte de första som gavs ut, var Old rounder’s blues och Begging back. Senare 1925, eller tidigt 1926, spelade han också in några spirituals, I want to be like Jesus in my heart och All I want is that pure religion, vilka gavs ut under pseudonymen Deacon L. J. Bates. I februari 1926 spelade Jefferson in Got the blues, följd i maj av Long lonesome blues, som blev hans första storsäljare. Denna skiva uppges ha sålt mer än 100 000 ex och efter tre månader hade Paramount slitit ut metallmastern, så Jefferson fick åka tillbaks till Chicago och spela in sångerna igen. Som en följd av försäljningsframgången för denna skiva och dess uppföljare, designade bolaget en särskild etikett för honom, citrongul förstås.
Blind Lemons gitarrstil saknade motstycke hos de tidiga bluesmännen från östra Texas. Han spelade s.k. ”Hawaiian guitar”, stämd i ett öppet ackord och använde ibland en flaskhals, en kniv eller ett metallrör för att glida över strängarna. Han använde sig av repetitiva basfigurer och snabba single-string-löpningar. Ofta bröt han rytmen och spelade långa improviserade fraser för att understryka ett ord eller en rad.
Blind Lemons sång hade en löslig form, sällan med fast taktindelning, och ackompanjerades vanligen av hans eget sparsmakade, fria gitarrspel. Liksom Leadbelly och hans samtida var Lemon en songster som blandade bluessånger med dagens poplåtar, ragtimenummer, dansmelodier och ballader. Hans röst låg i högt tenorläge, var kraftfull och djupt uttrycksfull och fick en melankolisk kvalitet av hans hummande eller klagande inpass. Med ett brett uttrycksregister lät han rösten växa i styrka eller dö bort, göra hopp över en oktav, upphäva rytmen med ett utrop eller hålla kvar och böja toner för att ge eftertryck åt sina känslor i stunden. Frasindelningen var ofta improviserad och reflekterade den råa intensitet med vilken han sjöng och sammanfogade sina textrader. Long lonesome blues t.ex. börjar med en 16 takter lång vers, medan första versen av Black horse blues består av 13 3/4 takter och breaket i One lime blues av 10 1/4 takter som följs av en 16 takters vers. (15)
’Now gather around me, people, let me tell you a true fact…”
Många av de sånger Blind Lemon spe-lade in på 1920-talet var personliga versioner av traditionella bluessånger från östra Texas och använde sig av ordspråk och liknande ur afroamerikansk folktradition. Till dessa sånger kan räknas Jack O’Diamonds, en sång om riskerna med kortspel; en version av Two horses standing in a line, som han döpte om till See that my grave is kept clean; See see rider, som omformades till Corinna blues; och Boll weevil blues, en ballad om insekten som ödelade bomullsfälten i hans hemtrakter.
I sina sånger identifierade sig Blind Lemon med sin publik — delar deras lidande och hopp, ekonomiska farhågor och misslyckanden, familjers sönderfall och deras längtan att fly verkligheten genom att ge sig ut på luffen, genom kärlek och genom sex. I Shuckin’ sugar blues sjöng han:
I’ve got your picture and I’m goin’ to put it in a frame
I’ve got your picture and put it in a frame, shuckin’ sugar
Then if you leave town I can find you just the same
I Sunshine special var hans attityd till resandet mindre optimistiskt, rentav ambivalent:
Gonna leave on the Sunshine Special, gonna leave on the Santa Fe
Leave on the Sunshine Special, goin’ in on the Santa Fe
Don’t say nothin’ abut that Katy because it’s taken my brown from me
I Blind Lemons sånger framställdes resor som ett medel att uppnå frihet och fly från vardagens slit, men luffandet innebar också ensamhet och skilsmässa från dem man älskade. Denna dragkamp mellan att ”ge sig av” och att ”slå sig till ro” var ett vanligt tema i hans musik och som tydligast i en av hans mest kända sånger, Matchbox blues:
I’m sitting here wonderin’ will a matchbox hold my clothes
I’m sittin’ here wonderin’ will a matchbox hold my clothes
I ain’t got so many matches, but I got so far to go
Också här uppvägde fördelarna med att resa den tänkbara glädjen i att ”slå sig till ro”, även om sångens budskap inte var helt uppgivet. Humorn var nämligen ett viktigt inslag i Blind Lemons bluessånger och portionerades ut med bister ironi; i sångerna om sexualitet och sexuella relationer med närmast skrytsamma överdrifter. I Baker shop blues förklarade han:
I’m crazy about my light bread and my pigmeat on the side
I say I’m crazy about my light bread with my pigmeat on the side
But if I taste your jellyroll Ill be satisfied
I want to know if your jellyroll is fresh, I want to know if your jellyroll’s stale
I want to know if your jellyroll is fresh, I want to know if your jellyroll’s stale
I’m gonna haul off and buy me some if I have to break it loose in jail
Öppna sexuella antydningar kombinerades ofta med humoristiska metaforer och analogier som i Oil well blues:
Ain’t nothin’ to hurt you, sugar, ain’t nothin’ bad
Ain’t nothin’ to hurt you, honey, ain’t nothin’ bad
It’s the first oil well that your little boy ever had
I kontrast till Blind Lemons plumpa sexhumor stod hans ambivalenta känslor för kvinnorna. I några av hans sånger kallades kvinnorna ”good gal”, ”sugar”, ”baby”, ”honey” och ”high brown”, men i andra fördömdes de som ”wild”, ”dirty mistreaters” och ”deceitful”. I Elder Green uttryckte Blind Lemon sina känslor för sin kvinna med entusiasm: I’ve got a high brown and she’s long and tall Lord, Lord, Lord, she’ll make a panther squall.
I Got the blues däremot både förbryllas och förskräcks han av sin ”good gal”:
You can’t ever tell what a woman’s got on her mind
Man, you can’t tell what a woman’s got on her mind
You might think she’s crazy about you she’s leaving you all the time
I allmänhet hyllades kvinnorna i Blind Lemons sånger för deras sexualitet och tjuskraft, samtidigt som de klandrades för deras återhållsamhet med kärlek och för deras manipulativa personligheter. I Pneumonia blues anklagade han sin kvinna för sin sjukdom; i Prison cell blues för sitt fängelestraff; i Deceitful brownskin blues för att ha rånat honom och i Peach orchard mama för att vara honom otrogen.
Uppgifterna om Blind Lemons verkliga förhållanden med kvinnor i vuxen ålder är knapphändiga. Pianisten Sammy Price sa att han gifte sig med en ung kvinna vid namn Roberta från hans hemstat i början av 1920-talet och att de fick ett barn strax efteråt, men det finns inga uppgifter om barnets namn eller födelsedatum eller om vad det blev av frun. Genom att tilldela kvinnorna så många skiftande roller kunde Blind Lemon bättre identifiera sig med sin publik. Denna identifikation gällde inte bara förhållandet till kvinnor, utan utsträcktes också till andra områden av liv och lidande. I Mosquito moan berättade Blind Lemon om de obehag denna alldagliga insekt ställer till med, men med hans vanliga sinne för humor:
Now I’m sittin’ in my kitchen, mosquitoes all around my screen
Now I’m sittin’ in my kitchen, mosquitoes all around my screen
If I don’t arrange to get a mosquito bomb, I’ll be seldom seen
I One dime blues, Broke and hungry och Tin cup blues kommenterade Blind Lemon i skarpa ordalag den fattigdom och det förtryck som rådde bland afroamerikaner. I Tin cup blues kla-ade han:
I stood on the corner and almost bust my head
I stood on the corner, almost bust my head
I couldn’t earn enough to buy me a loaf of bread
My gal’s a housemaid and she earns a dollar a week
I said, my gal’s a housemaid and she earns a dollar a week
I’m so hungry on payday, I can hardly speak
Now gather round me, people, let me tell you a true fact
I said, gather round me, people, let me tell you a true fact
That tough luck has struck me and the rats is sleepin’ in my hat
Förutom om de personliga prövningar hans publik utsattes för, sjöng Blind Lemon också om förödelsen i spåret av en naturkatastrof— en översvämning — i Rising high water blues och — trots att det inte finns några uppgifter om att han skulle ha suttit i fängelse — om det orättfärdiga rättssystemet. I Hangman’s blues demonsterar Blind Lemon sin förmåga att sätta sig in i en annan människas skräck och fasa:
Well, mean old hangman is waitin’ to tighten up that noose
I have a mean old hangman waitin’ to tighten up that noose
Lord, I’m so scared I am tremblin’ in my shoes
Jury heard my case and said my hands was red
Jury heard my case and said my hands was red
And judge he sentenced me to be hangin’ till I’m dead
The crowd is around the courthouse and time is goin’ fast
And the crowd is around the courthouse and time is goin’ fast
Soon a good-for-nothin’ killer is goin’ to breathe his last
Fyra korta år på toppen
Från 1926 till 1928 var Blind Lemon USA:s mest framgångsrike countrybluessångare. Under denna period färdades han flitigt mellan Dallas och Chicago, där han hade ett rum med kokvrå i hörnet av Thirtyseventh Street och Rhodes Street på sydsidan, och fortsatte sina resor runtom i Texas och till andra stater, bl.a. Oklahoma, Georgia och Mississippi. Deltabluesmannen Houston Stackhouse mindes hur han såg Jefferson i sin hemstad. ”Han kom till Crystal Springs och spelade i nån liten show för nån doktor. Det var i Freetown, i skolan för färgade. Det var fullt av folk där. Det var en stor skola och fullsmäckat inomhus, folk kunde inte se honom. Så de fick flytta honom utomhus, ut på trappan.” (16)
Blind Lemons producent på Paramount, Mayo Williams, häpnade över att hans sånger gick så bra. Som tack för Blind Lemons lönsamma insatser köpte Williams honom en Ford för 725 dollar, till vilken sångaren anställde en chaufför. Blind Lemon ägde också en Dodge av årsmodell 1923 eller 1924, som han sägs ha berättat om under sina uppträdanden. Enligt Williams blev Blind Lemons royalties så höga att han uppmanades öppna ett bankkonto på vilket saldot snart uppgick till 1500 dollar. I en intervju med Stephen Calt menade Williams att Blind Lemon var ”a soul singer naturally”, fast han tvivlade på att han hade hittat på alla sina sånger själv. ”He was just as cool and calm and collected”, sa han, ”as any artist I’ve ever seen”. (17) [Vi besparar läsarna några lama översätt-ningsförsök – ö.a.]
Omkring 1929 började intresset för Blind Lemons musik att dala. Hans gitarrarrangemang blev allt oftare upprepningar av tidigare sånger och den entusiasm han fört med sig in i skivstudion försvann. Han dog under mystiska omständigheter i december 1929. Inga officiella dokument har kunnat återfinnas rörande hans död och de muntliga uppgifterna är delvis motsägelsefulla. Arthur Laibly, som efterträdde Mayo Williams som Jeffersons producent, sa (och byggde på uppgifter från sin assistent) att Blind Lemon dog i en hjärtattack. Laibly hade också hört att Blind Lemon dog i en snöstorm, en uppgift som senare understöddes av Williams, som tillade att han hade kollapsat i sin bil och blivit övergiven av sin chaufför.
Tillfrågad om Jeffersons begravning, berättade kyrkogårdsvaktmästaren i Wortham villigt. ”Alla över sextio minns den dagen väl”, berättade han rörd. ”De skickade kroppen till Texas med tåg. Folk sa att han dog ute i snön efter en inspelningssession i Chicago, att han gått vilse. Några trodde att det var något lurt med det hela. Två-tre hundra människor kom till begravning, svarta och vita, för att se gravsättningen.”
Under de sex månaderna som följde på Blind Lemons död försökte Paramount utnyttja hans tragiska öde med sex postuma skivor, den sista —tänkt som en tvåsidig hyllning till honom — inspelad sommaren 1930. Laibly försökte övertala Charlie Patton och Son House att sjunga in hyllningssånger. Båda hade nyligen spelat in för Paramount, men Houses hyllning gavs inte ut som en sådan. Istället gav Paramount ut en predikan av Reverend Emmet Dickenson kallad Death of Blind Lemon som hyllade sångaren med religiös hetta:
”Let us pause for a moment and think of the life of our beloved Blind Lemon Jefferson who was bom blind. It is in many respects like that of our Lord, Jesus Christ. Like him, unto the age of thirty he was unknown, and also like him in the space of a little over three years this man and his works were in every home. I believe that the Lord in Blind Lemon has sown a natural body and will raise it a spiritual body. When I was informed of Lemon’s death, I though of our Lord Jesus Christ as he walked down the Jericho road and saw a man who was born blind.’ And his disciples said, ’Master, who did sin? Did this man sin or his parents, that he is a man bom blind?” And Jesus Christ answered, ’Neither did this man sin nor his parents sin but that I may be manifested in him.’ Lemon Jefferson was bom blind and was cut off from the good things of this life that you and I might enjoy; he truly had a cross to bear. How many of us today are crying about the crosses we are to hear. ’Oh Lord, this is too hard for me; Oh Lord, my life is miserable to lead.’ Blind Lemon is dead. As Lemon died with the Lord, so did he live.” (18)
Även om Reverend Dickensons predikan inte ger oss några fakta kring Blind Lemons liv och död, bär den dock vittnesmål om hans betydelsefulla insats och dess stora roll i 1920-talets afroamerikanska kultur. På grovt räknat fyra år gjorde Blind Lemon 89 inspelningar. Med dessa visade han sig som en virtuos sångare och gitarrist som utövade ett starkt inflytande på sin generations musiker och på countrybluesens utveckling. I sin musik förenade Blind Lemon traditionella teman med självbiografiska och historiska detaljer på samma gång erotiska och humoristiska, ironiska och bistra: hans intensiva musik åter-speglade den omedelbarhet och beslutsamhet som formade hans liv.
Översatt från författarens manuskript av Ann-Maria Green. I något annan form publicerad i Bluesland: portraits of twelve major American blues masters (Dutton, 1991)
Fotnoter
1 Intervju med Quince Cox, 18 mars 1987. Se även Richard U. Steinberg, ”See that my grave is kept clean”, Living blues, nr 83 (1982), s. 24-25
2 Samuel Charters, The country blues (New York, N.Y.: Rinehart, 1959), s. 178
3 Robert L. Uzzel, ”Music rooted in the Texas soil”, Living blues, nr 83 (1982), s. 22-23
4 Samuel Charters, The bluesmen (New York, N.Y.: Oak, 1968), s. 178
5 Laura Lippman, Waco Tribune-Herald, 2 juni 1983
6 Paul Oliver, Blues off the record (New York, N.Y.: DaCapo, 1988), s. 64
7 Oliver, s. 65
8 Giles Oakley, The devil’s music (New York, N.Y.: Harcount, Brace, Janovich, 1976), s. 67. För mer om Jefferson och Leadbelly, se William Barlow, Looking up at down: the emergence of blues culture (Philadelphia: Temple Univ. Press, 1989)
9 Intervju med Mance Lipscomb av Glen Myers, Barker Texas History Center Collection, Austin
10 Victoria Spivey, ”Blind Lemon Jefferson and I had a ball”, Record research, nr 78 (1966), s. 9
11 Roger S. Brown, ”Recording pioneer Polk Brockman”, Living blues, nr 23 (1975), s. 31
12 Tom Shaw, Blind Lemon’s buddy (Blue Goose 2008)
13 T-Bone Walker, ”T-Bone Walker in his own words”, Record changer, Oct 1947, s. 5-6, 12
14 Intervju med Sam Price, 28 sep 1986
15 Stephen Calt, omslagstext till Blind Lemon Jefferson, King of country blues (Yazoo L 1069)
16 Jim O’Neal, ”Living blues interview: Houston Stackhouse”, Living blues, nr 17 (1974), s. 20-21
17 Calt, Yazoo L 1069
18 Oliver, s. 69-70, och Paramount 12945-B
Skivtips
Complete recorded works vol. 1-3 (Document DOCD-5017-5019).
Två missade alternativtagningar finns på Too late, too late blues (Document DOCD-5150)
Bästa urvals-CD:n är King of country blues (Yazoo 1069)
