För sextiofem år sedan (artikeln skrevs 1983. Red. anm.) föddes Elmore James i Richland, Mississippi, som utomäktenskapligt barn till femtonåriga Leola Brooks. För tjugo år sedan dog han i Chicago. Av sina fyrtiofem år i livet var det bara de sista tolv som gav honom något mått av anseende i sitt yrke som bluesman. Hans största erkännande kom postumt, från en vit medelklass som kulturellt befann sig långt från Elmores värld. Den förvåning han kan ha känt när han intervjuades av två fransmän 1960, skulle inte ha varit någonting jämfört med vad han skulle ha känt inför de internationella hedersbetygelser han fick när det var för sent för honom att ha glädje av dem.
Det officiella USA brydde sig inte särskilt mycket om att dokumentera svarta amerikaners barndom på den tiden, så det är bara tack vare träget och omsorgsfullt forskningsarbete av Gayle Dean Wardlow och bortgångne Mike Leadbitter som vi vet att Elmore James föddes den 27 januari 1918. Lokala rykten antydde att fadern var Joe Willis James, en jordbruksarbetare som flyttade ihop med Leola Brooks kort efter födseln. Diverse ”kusiner” har erinrat sig att familjen flyttade längs Mississippis Highway 51 från plantage till plantage Lexington, Goodman, Durant, Pickens för att söka arbete.
Det finns ingen anledning att anta att Elmore James tidiga liv var särskilt annorlunda jämfört med sina samtida, så från tidig barndom till ungdomsåren arbetade han antagligen från soluppgång till solnedgång med skördearbete på fälten. Avgörande var emellertid, erinrar sig en släkting, pojkens passionerade intresse av att skapa musik, först med ett kvastsnöre fastsatt vid skjulets vägg, senare genom att ta ut melodier på ett instrument gjort av en isterburk med tre strängar.
När Elmore var i tonåren hade familjen flyttat till Goodman, där, enligt Elmores syssling John Junior Gueston, han vid lördagsdanser i det närbelägna Franklin på en sexsträngad gitarr spelade nummer som ”Dust My Broom”. Vid den tiden hade han ännu inte utvecklat den bottleneckteknik som skulle bli så karaktäristisk för hans musik under senare år.
En äldre kusin, bluesartisten Homesick James, erinrar sig att Elmore spelade på danser och lönnkrogar runt om i Deltat från omkring 1932 och blev med tiden ganska känd. Trots det kringflackande liv som detta måste ha inneburit höll han ihop med sina föräldrar ännu vid 19 års ålder, 1937, då sökandet efter bättre jobb förde familjen till Belzoni, djupt nere i Deltat. Mönstret med täta flyttningar mellan plantagerna fortsatte, men lantbruksarbete tråkade ut Elmore, precis som andra unga män, och för varje flyttning blev han mer övertygad om att detta inte var något liv för honom. Hans föräldrar beslutade, kanske som en reaktion på hans rastlöshet, att adoptera en föräldralös, Robert Earl Holsten, som bror åt Elmore. De unga männen hade båda musikalisk talang och deras engagemang på Belzonis juke joints ledde till konsekvenser som inte helt uppskattades av föräldrarna: hemkörd whiskey och lättfotade damer.
Samma år, 1937, gav Elmore sig ut på ett äktenskapligt försök med Josephine Harris, en erfarenhet som bara förstärkte hans längtan efter musikerns fria liv. Det är inte märkligt att två bluesmän som han stötte på under detta betydelsefulla år skulle få stor betydelse för honom. Dessa var Robert Johnson, en lokal musiker som hade gjort inspelningar för American Record Company, och munspelaren Alex ”Rice” Miller, ännu oinspelad men på god väg i sin färgstarka karriär som en fingerad Sonny Boy Williamson. Dessa två, med sina hårda liv och flitiga drickande, förkroppsligade allt Elmore ville bli, och Johnsons bottleneckteknik på gitarren i synnerhet på ”I Believe Ill Dust My Broom” gjorde intryck på honom, trots att Johnson lämnade Belzoni kort efter deras möte.
Två år senare, ännu bara 21 år gammal, flyttade Elmore James till Daybreak Plantation, där han och hans bror spelade solo respektive kompgitarr i ett litet band. Detta band, som behövde de extra instrumenten för att tränga igenom sorlet vid större middagar, kompletterades av Precious White saxofon, Tutney Moore trumpet och Frank O’Dell trummor. Man framträdde på så varierande och till synes exotiska ställen som The Peacock Inn och The Harlem Theatre (fast i Hollandale). Robert Holsten erinrade sig senare att bandet begränsade sin verksamhet till vintermånaderna, när bristen på arbete på bomullsfälten gjorde den lilla betalning som spelningarna gav ännu mer välkommen.
Vid den här tiden hade vandringslusten tagit ordentligt tag i Elmore och han gav sig ofta iväg på helgerna, vanligen till Arkansas för att underhålla sin vänskap med Sonny Boy Williamson, som höll på att bli känd genom ett 15-minuters radioinslag på KFFA, där han gjorde reklam för Grocery Companys King Biscuit Flour mellan musikinslagen. Elmore var förmodligen ganska avundsjuk på denna berömmelse och tog varje tillfälle att sticka från Belzoni för att undersöka om det i Helena fanns någon möjlighet att bli heltidsmusiker som Sonny Boy.
Alla dessa drömmar slogs i spillror av USA:s inträde i andra världskriget och den följande efterfrågan på militär personal. Elmore James blev inkallad 24 juli 1943. Militärtjänsten förde honom till Guam i västra Stilla Havet som reserv i flottan. 28 november 1945, två månader efter krigsslutet, skildes han med heder från krigsmakten och satte kurs på Belzoni. Han fann att under de gångna tre åren hade hans föräldrar flyttat norrut till Chicago, medan hans halvbror hade återvänt till Leola Brooks hemstad Canton, Mississippi, för att öppna radioverkstad. Elmore valde att förena sig med Robert Holsten i Canton, där han stannade ett år.
Det var här läkarna konstaterade att Elmore led av ett hjärtfel, vilket tvingade honom att, ännu bara 28 år gammal, genomgå sjukhusvård i Jackson. Han började i alla fall ta upp sin musikaliska karriär igen och sökte upp sin vän Sonny Boy Williamson i Helena, Arkansas. Han blev där bekant med Sonny Boys trumslagare James ”Peck” Curtis, som höll Elmore med husrum när han besökte Helena.
1948 hade Elmore flyttat tillbaka till Belzoni igen, gift sig med Georgina Crump, och fått jobb på krogen Webbers Inn. Dessa gigs gjorde honom tillräckligt känd i grannskapet för att Sonny Boy skulle erbjuda honom tillfälliga inslag i sin Talaho Show, ett halvtimmes radioprogram inspelat på O.J. Turners Drug Store i Belzoni, för sändning till Turners potentiella kunder från radiostationer i Yazoo City eller Greenville. Sonny Boy sjöng blues fem dagar i veckan och gospel på söndagarna, vilket kan ha låtit märkligt, med Elmores slidegitarr som komp. Programmet hade många lyssnare och nådde sin sponsors huvudmål, att sätta fart på försäljningen av patentmedicin. Som väntat blev effekten för musikerna att Sonny Boy, showens stjärna, berömmelse ökade och 1949 plockades han av en annan medicinfabrikant, Hadacol, till västra Memphis för att sända över KWEM till mer lukrativ betalning.
Talahoshowen hade i alla fall gett Elmore möjligheten att träffa och spela med bluesmän som Arthur Crudup, Johnny Temple och Willie Love. Den sistnämnde, som hade eget program på WDVM i Greenville, sponsrat av lokala affärsmän, tog in Elmore i sitt band the Three Aces. Denna förening visade sig vara lycklig för Elmore, eftersom Love var nära vän till Sonny Boy och deras kontakter underlättade för Elmore att underhålla vänskapen med Sonny Boy, något som snart skulle leda till en ny fas i Elmores musikaliska karriär.
1950, då mycket hämmad av sitt hjärtfel, flyttade Elmore James till Canton i kölvattnet på ett rykte som sa att Lilian McMurry, ägare till möbel- och skivbutiken i närbelägna Jackson, försökte få tag på Sonny Boy Williamson för att spela in honom för skivbolaget Trumpet, som hon höll på att starta. Elmore anade möjligheter att förena sig med sin gamle vän i det här företaget och minsann, den 5 januari 1951 gick Sonny Boy, Willie Love, Joe Willie Wilkins, en gitarrist, och Elmore James in i studio hos Diamond Record Company för att spela in sin första skiva för Trumpet,”Eyesight To The Blind” och ”Crazy About You Baby”. Men om Elmore var med på den inspelningen måste det ha varit som åskådare, för den enda, knappt hörbara gitarren har alla Joe Willie Wilkins kännetecken.
Enligt Lilian McMurrys och Sonny Boy Williamsons erinringar verkar det som om Elmore efter inspelningen gjorde ett antal besök i studion under 1951 och till sist lät sig övertalas av Mrs McMurry att spela in sin populära signaturmelodi ”Dust My Broom”. Utsikten att göra detta gjorde Elmore så nervös att han fick luras till att ”repetera” låten med Sonny Boy och Frock O’Dell medan Mrs McMurry i hemlighet lät bandspelaren gå. Så i augusti 1951 hade McMurry en skiva med en låt, för något mer kom inte från Elmore. Vid utgivningen i oktober fanns på B-sidan en fin version av ”Catfish Blues”, krediterad Elmore James men egentligen av den okände Bobo Thomas.
De följande sex månaderna gjorde ”Dust My Broom” ett avsevärt intryck på de svarta skivköparna och i april 1952 hade den nått nionde plats på Billboards R&B-lista. Elmores hjärtfel krävde ständiga sjukhusbesök och han ville egentligen inte göra fler inspelningar, så han använde royalties från sin hit för att kunna sluta sitt ordinarie arbete.
När Elmore inte visade något fortsatt intresse för att spela in för Lilian McMurry försökte hon finna en ersättare i den rutinerade bluesmannen Arthur ”Big Boy” Crudup, vilken gjorde inspelningar för Trumpet som Elmer James. Men i januari 1952 blev Elmore ”stulen” från Mrs McMurry av Joe och Lester Bihari, vilka under en exkursion genom Jackson spelade in honom ackompanjerad av Ike Turner. Detta tvingade dock bröderna Bihari till en snabb reträtt ur staden.
Men på säkert avstånd från Jackson träffade de åter Elmore tre månader senare i Clarksdale, Mississippi, under en annan ”field trip” med Ike Turner. Det verkar som om Elmore vid ett av dessa möten blivit övertalad att resa till Chicago för att göra inspelningar. Utan tvekan var möjligheten att på så sätt få träffa sin mor igen avgörande för hans beslut.
Väl i Chicago gick Elmore med i lokalavdelningen av American Federation of Musicians och flyttade in hos sin morbror. En annan inackordering var Howlin” Wolf, genom vilken Elmore blev bekant med pianisten Johnny Jones. Omkring oktober 1952 gjorde bröderna Bihari en inspelning med Elmore och Johnny Jones band – tenorsaxofonisten J.T. Brown, basisten Ransom Knowling och trumslagaren Odie Payne Jr för sitt nya bolag Meteor. Första utgåvan var, inte oväntat, en variant på ”Dust My Broom”temat, kallad ”I Believe”. Denna upprepade föregångarens listframgångar, men den andra skivan på Meteor blev en miss. Kanske var marknaden mättad eftersom, trots att ”I Believe” klättrade på listorna, Elmore och Jones-konstellationen bytt bolag.
Man spelade in fem titlar för Chess. A-sidan på denna enda utgåvan var återigen en variant av ”Dust My Broom”, denna gång med titeln ”She Just Won’t Do Right” utgiven på Checker. Denna gång var sången i stil med ”big band shouters” och J. T. Browns tenor hade en dominerande roll. Kontraktsbrottet följdes av en snabb återvändo till bröderna Bihari, denna gång för deras märke Flair. De första skivorna av Elmore James and the Broom Dusters (vad annars?) på Flair var fantastiskt väl koordinerade, förmodligen snarare resultatet av A&R-folk än artisterna själva. Slutprodukten måste bli rätt den 1 april 1953 åstadkoms bara tre låtar, men åtminstone 18 tagningar.
I oktober 1953 återupplivade Elmore och bandet sin kontraktsbrytande vana och jobbade en del för Ahmet Erteguns Atlantic. I maj året innan hade Ertegun gjort experimentet att spela in en av sina stjärnor, Big Joe Turner, i New Orleans med lokala musiker. Detta hade fungerat mycket bra och möjligheten att kombinera Big Joe med Chicagostilen blev en naturlig gimmick för att hjälpa upp skivförsäljningen. Följden av detta blev att man den 7 oktober 1953 kunde se Joe Turner and His Blues Kings (vilket innebar Elmore och hans Broom Dusters!) spela in ”T.V. Mama” och ”Oke-She-Moke-She-Pop”. ”T.V. Mama” bjöd på känsligt slidespel av Elmore, med en mer lyrisk ton än vad man vant sig vid från hans Mississippi/Chicagoriff på ”Dust My Broom”, en ton som lät sig väl förenas med Big Joes Kansas City-bluesshouting.
Två dagar senare återvände Elmore och hans band till Chicagos Universal Studios, denna gång utan Big Joe. Nu var det pianisten Johnny Jones som tog hand om solistmikrofonen. Fyra låtar spelades in men bara två släpptes och det skulle dröja 20 år innan någon skulle få höra resultatet av ett experiment Elmore James spelade akustisk slidegitarr på ”Chicago Blues”. Det kan nog inte ha låtit mindre lika den samtida Chicagobluesen än det gjorde det är förmodligen det närmaste vi kan komma Elmores sound innan han blev skivartist.
Kort efter denna session gav Elmore sig av till Canton förmodligen för att vara i närheten av det sjukhus i Jackson där hans hjärtfel behandlades och kanske också för att vara på avstånd när bröderna Bihari upptäckte vad som försiggått. Men han blev i alla fall uppspårad tidigt 1954 och tre låtar spelades in i Clarksdale, uppbackat av Ike Turners band. Nästa session, i mars, var en hastigt arrangerad tillställning på Club Bizarre i Canton. Det resulterade i dålig ljudkvalitet, så det var förmodligen därför den skiva som släpptes samma månad innehöll musik från ett tidigare inspelningstillfälle.
Det är inte helt klart hur Elmore tillbringade resten av 1954. Han hade skaffat en ny manager, Otis Ealy, och en ny fru, Janica, men förhållandet med den förstnämnde varade mycket längre än det med den sistnämnda, som fick samma behandling som sina företrädare han övergav henne. I maj 1955 var Elmore tillbaka i studion för Modern, denna gång i deras lokaler i Culver City, en förstad till Los Angeles, och i oväntat sällskap med saxofonisten Maxwell Davis. Davis hade eget band och fuskade dessutom lite med att producera. Han jobbade mest på västkusten med storbandsvokalister. Den här inspelningen med en slidespelande bluesman från Chicago blev en besvikelse, där Davis försök att efterlikna J.T. Brown i nummer som ”Standing At The Crossroads” saknade stinget hos the Broom Dusters.
Några månader senare kom en session i New Orleans. Bröderna Bihari hade kanske tänkt sig att kopiera Ahmet Erteguns succé med att kombinera Big Joe Turner med musiker från the Crescent City (New Orleans; ö.a.), men i så fall blev det ett misslyckande, för de lokala artisternas återhållsamma stil passade inte ihop med Elmores attack i spelet. På en låt medverkade en kvinnlig vokalistgrupp med mycket olyckligt resultat.
Elmores försäljningssiffror var nu i botten och en inspelningssession i Chicago januari 1956 skulle visa sig vara den sista för bröderna Bihari. Under dagen åstadkoms bara två titlar, den ena krävde 22 tagningar, mestadels hade man svårt att komma in rätt i början. Elmores hälsoproblem kombinerat med ovana vid det nya materialet kan ha varit orsak till denna låga produktion. Resten av 1956 återgick han till att jobba på klubbar, han spelade regelbundet på Sylvio’s med Johnny Jones, J.T. Brown och vanligen sin kusin Homesick James Williamson på elbas.
Elore James på Sylvio´s 1957/58. Bild Yannick Bruynoghe.
Livet att resa från stat till stat och göra inspelningar krävde dock sin tribut och tidigt 1957 togs Elmore in på sjukhus efter sin andra hjärtattack, bara 39 år gammal. Trots dessa bakslag var han fortfarande en tillräckligt stark stjärna på Chicagos blueshimmel för att bli kontrakterad av Mel London för dennes nya bolag Chief Records. Av de två inspelningstillfällen detta resulterade i frambringade det första fem superba nummer, där Broom Dusters förstärktes av gitarristerna Eddie Taylor, Homesick James och Wayne Bennett. Alla spelade, enligt uppgift, genom samma förstärkare. Vid den andra sessionen tog Wayne Bennett hand om sologitarren. Resultatet blev två mycket polerade nummer, inget med Elmores slidegitarr. Enligt rapporter från dem som bevittnade Elmores klubbframträdanden under 1957, verkade det som om han agerade enbart som vokalist och lämnade gitarrsysslan till bandet, utom när det var dags för ”Dust My Broom”.
Trots denna imponerande comeback tvingade Elmores hälsa honom tillbaka till Jackson, där han fick jobb som disc jockey på WRBC. Men det lugna livet passade honom lika illa som tidigare, så han återvände till Chicago för att leta rätt på sitt band. Här blev han uppsökt av Bobby Robinson, som spelade in honom för sitt New York-bolag Fire i slutet av 1959. Resultatet blev en version av en instrumental melodi som Elmore hade lanserat på West Side-klubbarna. Samma år hördes detta nummer av belgaren Georges Adin och han rapporterade att ”på den tiden var det en publikfavorit och Elmore brukade framföra låten under femton minuter eller mer”. Melodins titel, ”Bobby’s Rock”, kan ha varit ett erkännande av Robinsons producentarbete, eller kanske en egotripp av Robinson; tio år senare kom en alternativ tagning med titeln ”Elmo’s Rock”.
Trots att melodin var omtyckt på klubbarna var det Elmores andra utgivning på Fire, ”The Sky Is Crying”, som skulle ge honom hans första placering på R&B Top Twenty på sju år när den kravlade sig in på listorna i maj 1960, ett halvår efter utgivningen. Genom sina gamla kontakter med Chess-familjen kunde Bobby Robinson ordna en inspelning för Elmore i april 1960. Av de fyra titlarna som är kända från detta tillfälle var det bara två som blev utgivna då. ”The Sun Is Shining” var ett fantastiskt intensivt framförande, där Elmore kramade ur varje droppe känsla ur orden, som en hängiven predikant. B-sidan dundrade iväg med ”Broom” riffet i ett våldsamt tempo. De två outgivna numren var T-Bone Walkers ”Stormy Monday”, starkt påminnande om ”The Sun Is Shining”, förmodligen därför att det var ont om idéer, och den lättviktiga ”Madison Blues”, som inte hade så mycket med blues att göra, utan var inspirerad av dansflugan ”the Madison”.
Elmore stannade inte hos Chess utan återvände till Bobby Robinsons stall när ”The Sun Is Shining” slog nationellt. Han spelade där in ett omfattande material under 1961 och 1962, huvudsakligen i New York, och vanligen med lokala studiomusiker i blåssektionen (bland dem barytonsaxofonisten Paul Williams, känd från ”Hucklebuck”), vilka åstadkom ett sympatiskt komp. A andra sidan experimenterade Robinson med ett komp bara bestående av en rytmsektion piano, bas och trummor. På ett par nummer avstod han t o m från pianot.
Inför en session i New Orleans hade Elmore bröderna Biharis misslyckade försök att använda lokala musiker i färskt minne och därför togs hans band ner från Mississippi, med munspelaren Sammy Myers som tillhandahöll ett utsökt komp på ”Look On Yonder Wall”. Bara ett fåtal titlar av det digra materialet som Bobby Robinson spelat in kom att ges ut som singlar och då för det mesta postumt.
Vid den här tiden blev Elmore, av orsaker som inte helt klarlagts, indragen i en dispyt med musikerfacket, vilket hindrade honom att göra inspelningar och hans skivor att sändas i radio. Desillusionerad, trött och sjuk återvände han till Jackson 1962 för att leva mer tillbakadraget. Men i maj 1963 hade Big Bill Hill, disc jockey i Chicago, rett ut Elmores mellanhavande med fackföreningen och betalade hans resa till Chicago. Han kom dit den 19 maj och spelade på klubbarna redan samma kväll. Men den 24 maj ändades hans liv av en tredje hjärtattack.
Mellan tre och fyra hundra, personer deltog vid hans begravning i Chicago, däribland musikerna Willie Dixon, Sunnyland Slim, J.B.Lenoir och Jazz Gillum, samt skivbolagsägaren Paul Glass som skulle spela in Elmore för USA. Big Bill Hill betalade begravningskostnaderna och transporten av Elmores kropp tillbaka till Jackson. I England rapporterades Elmores död i den nystartade tidskriften Blues Unlimited.
Tjugo år därefter har denna tidskrift (Soul Bag. Red. anm.) varit den främsta vad det gäller att berika vårt vetande om mannen och hans musik, och varje återblick på Elmore James liv måste till stor del bygga på andras arbete (denna artikel inte undantagen). De första försöken av Georges Adins 1959, följt av Jacques Demetre och Marcel Chauvard (vilkas intervju 1960 blev utgångspunkten för de kommande tio årens artiklar) och den uttömmande forskningen på 70-talet av Gayle Dean Wardlow och Mike Leadbitter har gett oss ett fullständigt biografiskt porträtt av Elmore James. Det enda område där det fortfarande behövs forskning är hans diskografi. Vi får hoppas att när Ace Records i England har rett ut den mängd av information som finns på deras band och i bröderna Biharis arkiv och när Bobby Robinson lämnar mer upplysningar, kan vår förståelse för hur Elmore James arbetade med sina band och producenter för att fånga sin fantastiska musik för de kommande generationer han inte visste något om bli mycket klarare.
Alan Balfour London, januari 1983. Översättning Olle Hernegren
Källor:
Den mesta informationen är sammanställd ur utgåvor av Blues Unlimited, alltför många för att kunna nämnas. Dessutom har följande källor använts: B.U. Collectors Classics maj 1965. Mike Leadbitters häfte till ”Genesis Box 2”. Simon Napiers anteckningar till Sue LP 927. Mike Rowes Chicago Breakdown (Eddison, 1973). Robert Palmer ”Deep Blues” (Viking Press, 1981). Leadbitter (red) Nothing But The Blues (Hanover, 1971).Mina tack går också till Bruce Bastin och Ray Topping för att ha korrigerat diverse oklarheter. Till sist måste ett tack gå till Chris Smith som läste mitt första utkast med välbehövlig objektivitet.
Några skivtips:
Ace 31, ”Best of (195556)” Ace 68, ”King of the Slide Guitar” Ace 112, ”The Original Meteor/Flair Sides” Charly 1008, ”One Way Out” Charly 1017, ”Got To Move” Chess 2007, ”Chess Masters” (delar LPYn med John Brim) Topline 1020, ”Dust My Broom” United 7743, ”Original Folk Blues”
