Efter (2:a) världskriget fanns det bara en handfull svarta amerikanska gospelsångare som spelade sina instrument med den där råa bluesintensiteten medan de sjöng om andliga angelägenheter, som råkade bli bevarade på skiva. För bluesfans som inte finner det svarta gospelgruppsoundet så tillfredställande, är de ”sjungande Evangelisterna” en annan femma. Oavsett om det var män eller kvinnor, med gitarr eller pianoackcompanjemang, så hade resultatet oftast något slags släktskap med blues, särskilt när sångaren hade dragning åt ”sanctified music”.
Från mitten av 1940-talet till sena 50-talet gav några stora oberoende bolag, kyrkor eller församlingar, och artisterna själva ut ett mindre antal skivor. För att få en snabb inblick i dessa heliga sammanhang måste man höra Reverend Utah Smith, Reverend Anderson Johnson, Elder R. Wilson, Bro. Will Hairson, Blind Guitar Feird, Mary Deloach, Sister O.M. Terrell, Brother Will Eason. Lottie Bracy, Sister Littlejohn, Charlie White, Sister Wynn, Two Gospel Keys and Gospel Twins, för att nämna några av de viktigaste och mest intressanta artisterna. Vilda munspel, heta hawaiigitarrer, boogie-pianon, slidegitarrer och skakande tamburiner brukar backa upp och hetsa vokalisterna.
Som omväxling hade jag suttit och plockat fram 78 och 45 varvare ur min samling med ”Sjungande evangelist”, och medan jag spelade funderat över hur många fler okända från den tidiga perioden som skulle kunna dyka upp på någon obskyr utgåva och hur många av dessa människor som ännu kunde vara kapabla att göra inspelningar igen.
Vilket för över oss till Reverend Charlie Jackson. Charlie hade spelat in för det lilla Booker Records i New Orleans, Louisiana som innehades av en Reverend. Reverend Booker var aktiv i kyrkokretsar och hade haft två av sina egna kompositioner utgivna i Atlantics gospelserie på 1950-talet och fortsatte att spela in lokala talanger allt efter som åren gick, och sälja 45:orna på New Orleans-marknaden.
Elementär inspelningsteknik var allt som behövdes for att fånga Reverend Charlie Jacksons själ. Några mikrofoner sattes upp for att for att fånga sången och gitarren och bakgrundssången och Charlies stampamde fot allt avklarat på en minimal budget.
En vanlig session hade Charlie på sång och elektrisk gitarr, med hustrun France Jackson ”moaning and testifying” bredvid, med tamburin i hand. Något man genast lägger märke till i Charlies gitarrstil är den pulserande John Lee Hookerkänslan och den hypnotiska intensiteten i sången som inte ligger långt borta från Muddy Waters, och ändå kan man känna igen Pops Staples. Kraften och känslan hos gospel och blues är delikat sammanflätade i mycket av Charlies musik.
Reverend Jackson bidrog också med studiogitarr for spiritualgruppen Caravan Plus Two från Zachary, Louisiana, och på en obskyr utgåva av Reverend Ike Gardin. Det kan mycket väl finnas andra okända sessions som for länge sedan har fallit i glömska. Runt ett skivbolag, oavsett etikettens storlek brukar det alltid samlas förhoppningsfulla sångare. Reverend Booker spelade in många kyrkokörer och Spiritualgrupper, men tejper försvinner lätt, ibland spelas de över for att spara pengar, och etikettagarens minnen förbleknar lika lätt som musik på gamla tejprullar.
Huvudelen av Bookerutgåvorna verkade komma från sent I960-tal till tidigt 1970 tal. Det hela verkade blomstra några år till 1972, då Charlie fick ett slaganfall och förlorade talförmågan och blev delvis förlamad i ett år, Reverend Charlie anser att orsaken till hans tillfrisknande beror på bön, tro på Gud och ett behov att fortsätta sjunga och hjälpa ortsbefolkningen . Dessa prövningar och helandet är temat i sången Testimonial of Rev. Charlie Jackson. Inspelningen, som daterar sig från nån gång under 1972, berättar att Charlie inte kunde tala, så han lät gitarren tala for sig, och att doktorn sa att han kanske inte skulle överleva, sa Charlie skaffade sig en ny doktor – Gud. Mellan ”moans and shouts” och uppmuntran från sin hustru och vänner vid inspelningen, predikar och ropar Charlie om Guds makt, inramat av en elektrisk Fender som han slår på mellan varven.
Jag blev så betagen i 45:orna på den lilla orange och svarta etiketten att jag började kolla runt i södra Louisiana efter the Reverend. När jag talade med Charlie, tyckte han det skulle vara väldigt roligt att spela in lite gospelmusik, och; jodå, han spelade på samma sätt som han alltid gjort.. Vi bestämde datum för en skivinspelning, vilket inföll, mitt under värsta Chicagovintern Charlie anlände välbehållen eftersom, som han sa, han gjorde Guds arbete, och Gud skulle skydda honom på denna flygresa. Han är en man av medellängd, prydligt klädd i kostym och prästkrage, artig och värdig. Som den ödmjuke man han är, är han inte van vid att bli flugen från Louisiana och äta middag med en vit man. Staten Louisiana har inte alltid behandlat svarta väl. När maten anländer ber Charlie sin bordsbön, innan han rör den ödmjukt och utan att ta någon notis om sin omgivning.
Charlie uppger sitt födelsedatum till 11 juli 1932. Hans föräldrar var ”sharecroppers” i McComb, Mississippi, och hade sitt eget ”prayer band”, som brukade inleda gudstjänsterna i det lantliga Mississippi. ”Mina föräldrar brukade ta med mig ner till kyrkan och där kunde jag höra folk börja rockin’ and moanin’ and shoutin’ innan jag ens kom in i kyrkan. När den Helige Ande steg ner ån himlen in i kyrkan kändes det som om marken rörde sig under en.” Livet var en blandning av hårt arbete under den heta solen. mesta tiden tillbringades bland den svarta befolkningen på landet. Efter åratal av övning på gitarren gav sig Charlie av for att satsa på en karriär som sjungande evangelist och under denna tid mötte han ”gospelundret från Shreveport”, Reverend Utah Smith. Smith spelade i en vild Hawaiistil och lät gitarren ”tala” somliga rader i sången, en stil som Charlie snart skulle använda till sin sångsamling. Förutom att predika och spela, så fick Charlie sin beskärda del av hårt kroppsarbete; han var cowboy, skötte tunga maskiner och var vicesheriff, men han slutade aldrig att predika Herrens ord
Nästa dag, innan inspelningen började, talade jag med Charlie om blues. Han ler för ett ögonblick, när han minns sina yngre dagar, när han var 15-17 år, och berättar att en gång spelade han blues. Sånger som Baby Please Don ’t Go och Big Leg Woman var två personliga favoriter från den tiden. ”Sure liked to playin’ them Blues back then”, säger Charlie med ett grin, och sen är berättelsen om i den tiden över; han vill egentligen inte fördjupa sig för mycket i att tala om om djävulens musik. Charlie berättar att han var ungefär 17 år när han fick kallelsen från Gud att lämna det andra livet for att sjunga spirituals och predika Evangeliet.
En del folk kanske kan sjunga blues och spela spirituals, säger han, men han kan inte i sitt hjärta försvara att en människa kan leva i två så olika världar. När vi diskuterar gitarren i musiken, menar han att den kan vara i stort sett densamma i gospel och blues, det verkade inte vara något stort problem. Musik var musik… det var orden som gjordeden verkliga skillnaden mellan djävulens musik och Herrens musik.
Inför inspelningen var min plan att blanda några av Charlies ena sånger med några som han skulle kunna uppfinna i studion. På Charlies tidigare inspelningar, och oftast när han hade spelning hade det varit bara han på gitarr med högst ett par musiker som bidrag med elementärt lantligt komp. Den här inspelningen skulle bli annorlunda, berättade jag for Charlie, vokalgruppkomp på sex nummer av the El Dorados och en instrumentering bestående av hans gitarr med trummor, kontrabas och munspel. Charlie var överförtjust över att föräras dessa professionella musiker på sin inspelning. Han hade inga reservationer mot en bluesig upphackning.
Vid sessionens slut hade arton spår spelats in, allt från traditionella nummer, nya och gamla kompositioner av Charlie, och en svidande avslutning med Holy Ghost boogie, ett nummer vi satte ihop samma kväll. Reverend Jackson spelade nonstop precis som han gör i kyrkan. Nästan hypnotiserad av ögonblicket, utan några längre avbrott mellan numren innan han förannonserade nästa sang. Nar vi sedan lyssnade på delar av den inspelade sessionen utbrast Reverend Jackson ”Jag tror den Helige Ande var här inne, jag kan känna hans närvaro, sure can”. Det här var första gången Charlie hade spelat med vita musiker, och han berättade for alla hur trevligt han haft det, och hur han önskade att folk kunde komma lika bra överens som vi hade gjort denna weekend. Enkla, ärliga känslor från en ödmjuk man som predikar och ”shouts the gospel” med benägen hjälp av en Fendergitarr och en förstärkare.
Text George Paulus Översättning: Jan Larsson
