”Jag föddes i New Orleans 1911, på Water Street mellan järnvägsspåren och vallen mot Mississippifloden”, berättar Mahalia Jackson i sin självbiografi. ”Det var ett blandat område där negrer, fransmän, kreoler och italienare slet hårt för att tjäna ihop till det dagliga brödet. Negrerna, männen i området, arbetade vid floden, på kajerna, på flodångarna och bananbåtarna.” (1)
Mahalias far var stuveriarbetare, men hade dessutom ett annat arbete på kvällarna för att kunna försörja sin växande familj. På söndagarna tjänade han som pastor i Mount Moriah Baptist Church på Millerton Street. I denna kyrka började Mahalia sjunga en del av de sånger hon senare skulle framträda med över hela världen.
Det Jacksonska hemmet var religiöst och strikt. Inom hemmets väggar tilläts endast psalmer och andliga sånger. Men grannarna hade en grammofon och under uppväxtåren satt Mahalia ofta och lyssnade på deras skivor. ”Jag hörde de stora jazznamnen som King 0liver, Louis Armstrong och Jelly Roll Morton och lärde mig tycka om deras kraftfulla rytm. Men jag tyckte ändå mera om att sjunga i vår kyrkas kör.” (2) Genom skivorna blev Mahalia även bekant med de stora bluessångerskorna Ma Rainey, Ida Cox och Bessie Smith, vilka hon ansåg påverkat hennes teknik och frasering. Men de fick aldrig henne att överge kyrkans musik. Mahalias idol var Bessie Smith och Mahalia anses av många ha kunnat bli den största bluessångers–kan efter Bessie Smith, om hon inte hållit sig till kyrkan. Förutom baptistkyrkan på söndagarna och gatans blues och jazz påverkades Mahalia av den Sanctified-kyrka som låg intill bostaden. Denna musikaliska påverkan, liksom New Orleansjazzen, har stor del i den rytmkänsla och musikaliska frihet Mahalia senare kom att demonstrera i aina framträdanden och inspelningar.
Mahalias mor dog redan när flickan var fem år gammal och en moster, Mahalia ”Aunt Duke” Paul, tog hand om flickans uppfostran. Vid sidan av skolan arbetade Mahalia tidigt bl a som tvätterska. Vid sexton års ålder lämnade Mahalia Jackson New Orleans för att söka arbete i Chicago. Där gick hon tidigt med i Greater Salem Baptist Church och blev medlem i dess kör. Körledaren där hade under några år drömt om att sätta ihop en mindre grupp och med Mahalia som hörnsten bildade han The Johnson Gospel Singers. Gruppen bestod förutom Mahalia av bröderna Robert, Prince och Wilbur Johnson samt sopranen Louise Barry Lemon. Gruppen fungerade i början även som en dramatikgrupp under ledning av Robert Johnson. Under början av 1930-talet framträdde gruppen i olika kyrkor i Chicago och kunde tjäna upp till åtta dollar på en kväll! Men i mitten av 1930-talet splittrades gruppen och medlemmarna blev solister var och en för sig.
Förutom sångtalang hade även Mahalia affärssinne. 1936 ingick hon ett kortvarigt äktenskap med Isaac Hackenhull. Hackenhulls mor sysslade med skönhetsvård och av henne lärde sig Mahalia många recept på olika slags kosmetika, salvor och håroljor. Efter att ha fått utbildning på ett skönhetsinstitut öppnades ”Mahalia’s Beauty Saloon” och några år senare startade Mahalia även en liten blomsteraffär. Hennes affärssinne och ovilja att låta sig luras av ”smarta” arrangörer och producenter kom senare att ge upphov till hennes rykte som oberoende och driftig affärskvinna.
Mahalias popularitet spred sig kring Chicago, och 1937 gjordes de första inspelningarna med Mahalia. Men trots hennes redan då uppenbara möjligheter dröjde det till 1946 innan nästa inspelning gjordes. Under dessa år framstod Chicago som gospelmusikens huvudstad, ingen annastans fanns så många framstående solister. Den troligen största av dem under denna tid var Willie Mae Ford Smith, men även Sallie Martin, Roberta Martin, Lula Mae Hunt, ”The Georgia Peach” och andra framstående solister förgyllde musiklivet i Chicago.
Och Mahalia hade sin publik. Men hon kritiserades på den tiden för sin, som man tyckte, sexuellt utmanande stil. En del kyrkor stängdes för henne på grund av hennes ”världsliga”, gungande rytm, andra för hennes oanständiga rörelser. Men i de små, friare kyrkorna där allt var tillåtet var Mahalia sig själv och sjöng med hela kroppen ! Hon var ”sydstats” utan att skämmas. Med uttryck, rörelser och åtbörder som en Sanctified-predikant i en lantlig sydstatskyrka. Musikaliskt var hon fri. Hon bröt mot alla musikaliska regler, andades mitt i ett ord om så behövdes, förändrade takt och melodi. ”På den tiden ville de stora kyrkorna inte veta av mig och släppte aldrig in mig”, säger hon i sin självbiografi. ”Jag var tvungen att se till att jag verkligen fyllde de små källarförsamlingarna och ”store-front”-kyrkorna och sätta mig i respekt hos de stora den vägen. När de väl hade upptäckt vilka massor av åhörare jag drog, började också de stora kyrkorna lystra och ta notis om mig, för också inom kyrkan finns det folk som är snikna efter pengar.” (3)
Tidigt på 1940-talet kom Mahalia Jackson under Thomas A. Dorseys ledning och turnérade med honom. Dorsey försökte förgäves lära Mahalia att frasera och andas på ”rätt” sätt. Men det brydde hon sig inte om. Istället sjöng hon ”Precious Lord” och andra av Dorseys sånger på sitt eget sätt, taktmässigt löst och utan form. Men med en magnifik inlevelse och kontroll över sin stämma. Andra sångare kanske kritiserade henne för att bryta mot reglerna så där, men den från sydstaterna inflyttade arbetarbefolkningen kände i Mahalias sång igen sin egen fria sångstil.
1946 skrev Mahalia kontrakt med Apollo, ett litet skivbolag i New York. Under åtta år spelades åtskilliga gospelklassiker in, inspelningar av genomgående högsta (gospel)musikaliska klass och milstolpar inom gospelmusiken. Hennes tredje skiva på Apollo, inspelad 12 september 1947, ”Move on up a little higher”, sålde över miljonen exemplar och gjorde Mahalia Jackson till gospelmusikens drottning efter åratal av hårt slit. Hennes mest kraftfulla framföranden var då som senare när hon sjöng ”going-to-heaven”-sånger. Förutom nämnda ”Move on up” når Mahalia otroliga höjder av intensitet, känsla och uttrycksfullhet i sånger som ”When I wake up in glory”, ”Just over the hill”, ”How I got over”, m fl. Men även hennes långsammare sånger och psalmer från denna tid är magnifika, med oöverträffad frasering, kraft och känsla. I bakgrunden finns arvet från Bessie Smith och de andra bluessångerskorna, bl a i Mahalias otydliga uttal med ibland till hälften ”Svalda” ord och Stavelser.
Mahalia Jackson1950 började Chicago-journalisten Studs Terkel att ha med Mahalia i sitt lokala TV-program, vilket gjorde att jazzkritikerna fick upp ögonen för hennes storhet och vidgade hennes popularitet. Andra TV-framträdanden följde. Hon fick sjunga i New Yorks Carnegie Hall och i andra stora sammanhang. 1954 skrev hon på för skivbolaget Columbia och lanserades brett även på den vita marknaden. Även på Columbia gjordes fina inspelningar, men tyvärr också många som var alltför anpassade och inriktade på hennes nya, bredare marknad. Men trots att hon ibland omgavs av stora orkester– och körarrangemang dominerade hennes enorma stämma nästan alltid inspelningarna.
”Mahalia Jackson hade ett sådant väldigt, gigantiskt format, och hon kunde verkligen dominera scenen”, berättar Dr. Vernon Winslow. ”Mahalia hade någonting i sig, och hon sammanfattade vad en gospelsångare skulle vara genom sin karaktär och attityd gentemot sin medmänniska. Hon levde ut det! Hon var väldigt mycket gospelmusikens höjdpunkt på grund av musiken i sig själv, och på grund av sin hållning och sitt uppförande.” (4)
Under 1950-talet kom hon mer och mer att framträda i större konsertlokaler för en företrädesvis vit publik. Repertoaren blev därefter. Välkända sånger som ”When the saints…”, ”Didn’t it rain” ”Down by the riverside” m fl dominerade hennes framträdande. Hennes skivor kom att säljas över stora delar av världen, och hon kom också att framträda och turnéra i Europa och andra del ar av klotet.
På 1960-talet var Mahalia Jackson en god vän och lojal stödjare av Martin Luther King Jr. och bl a inför 200.00 människor vid Lincoln Memorial vid den historiska frihetsmarschen till Washington 1983. Vid Kings begravning sjöng Mahalia hans sista önskan, ”Precious Lord”, Thomas A. Dorseys mest kända sång.
1965 gifte sig Mahalia med en musiker vid namn Sigmund Galloway. Men efter en till synes lycklig tid tillsammans följde en mycket omskriven skilsmässa, fylld av sensationella och mindre smickrande detaljer, vilket skadade trettio års närmast helgonlika image. Alla åren av påfrestande turnéer och hårdsjungande hade satt sina spår i kroppen. Hjärtattacker följde och hon magrade närmare femtio kilo. Hennes tidigare så kraftfulla stämma blev svag och hes. Men hon kom igen. Hon fick tillbaka det mesta av sin unika röst och mycket av den gamla glöden i framförandet.
En kväll 1969 hade jag själv tillfälle att se och höra Mahalia Jackson sjunga. Konserten hade bli–vit uppskjuten en gång på grund av Mahalias dåliga hjärta, men den 22 maj gav hon i alla fall två framträdanden inför välfyllda Allhelgonakyrkan i Lund. Mahalia hade gift om sig med Galloway, vilken f ö spelade ett flöjtsolo före Mahalias entré. Jag såg andra föreställningen. Mahalia skred sakta in, såg trött ut. Hon inledde med några långsamma sånger. Trevande. Försiktigt. Utan glöd. Men efter kanske en halvtimmes uppmjukning och efter att ha fått publiken med sig i frihetsmarschermas paradnummer ”We shall overcome”, vaknade Drottningen till liv på allvar. Rösten svingade sig obändigt uppåt och fyllde kyrkorummet med himmelska, blå toner. Hennes röst skar tvärs genom alla, lämnade få oberörda.
En dag i månadsskiftet januari/februari 1972 defilerade närmare 40.000 sörjande förbi en öppen kista i Greater Salem Baptist Church i Chicago. Mahalia Jackson hade gått ”Just over the hill” den 27 januari. Minnet av en av de allra största inom gospelmusiken lever vidare, mängder av minnesvärda inspelningar finns kvar.
Anmärkningar m m
Citat ur ”Movin on up” av Mahalia Jackson och McLeod Wylie. Utgiven på svenska under titeln ”Mot höjden med sång”, EFS-förlaget
2) som ovan
3) Som ovan
4) Vernon Winslow, universitetslärare och gospelskivpratare. Egen intervju, New Orleans 1980,
Till grund för denna artikel har legat ovannämnda ”Movin on up”, Tony Heilbut´s ”The Gospel Sound”, samt diverse artiklar, skivomslag etc.
Skivtips:
Mahalia Jacksons inspelningar finns utgivna och återutgivna på otaliga skivor och etiketter. Vad man främst bör söka efter är hennes Apolloinspelningar, vilka återutgivits på bl a Kenwood, Top Rank och franska Vogue. Hennes Columbiaplattor från mitten av 1950-talet håller också mycket hög klass och finns utgivna i olika kopplingar här i Europa på CBS och Philipsetiketterna. Även bland hennes senare produktion finns fina inspelningar, även om en del är mindre intressant, mycket pga alltför vidlyftiga arrangemang.
