Alla bilder Anders Lillsunde
Det kom ett nyhetsbrev från Debaser, där klubben Rocket Room den 26 juni 2013 annonserades ut. De hade en Nikki Hill som huvudartist. Namnet klingade på något sätt bekant, men jag kunde inte placerade det. In på Youtube och jag steg samtidigt in i en framgångssaga som aviserar den nya tiden. Hur man utan skiva, utan skivbolag, utan promotion, utan att bara som sig själv ändå nå ut över världen och på nolltid bygga upp en karriär.
Det låter enkelt, men grundfundamentet är talang och en talang med ett innehåll, vilket dessutom når fram. Det är minimalistiskt så det förslår med några videon på internet. Samtidigt träffade hennes kvaliteter folk djupt in i själen och de gav sig inte förrän de fått se henne uppträda live. Det var så det började. Publiken hade dragit fram henne innan hon själv riktigt fattat det. Ungefär som på den gamla radiotiden, en singel som folk tar till sig och vips har man en miljonsäljare innan man ens hunnit hem igen. Redan nu har hon ett knäckande turnéschema för USA och Europa.
Nikki Hill håller sig med en stil som även om den låter modern, baseras i grunden på 50- och 60-talets svarta r&b/rock’n’roll. Tänk Ann Cole, Etta James på Modern, alltså innan hennes soulår eller Barbara George. Nikki har också en låt på Youtube, Keep Your Hands Off My Man vilken är Ann Coles I’ve Got Nothing Working Now med bara andra ord. Otroligt nog är Nikki en sångerska i samma klass. Man tror inte det är sant, kolla för tusan. Undrens tid är alltså inte förbi. Äntligen är den svarta rösten, rytmen och den hårda utlevande stilen tillbaka efter att ha varit undanträng av singer/songwriter i 10-tal år snart. Hennes uppträdande är även dynamit och hon har en naturlig fallenhet för att stå på scenen. Hennes man Matt är hennes gitarrist och hans hårda, enkla och intensiva stil ger den svarta rock’n’rollen det moderna slutresultatet. Hon kompades på Debaser med kanonresultat av rootsrockbandet Honeyboy Slim and the Bad Habits från Vetlanda. Nikki är en storstjärna på kommande.
Stort tack till Linus Sollin som ordnade med intervjun.
Vi tar det från början.
Jag är född 1984 i Durham, North Carolina, jag är alltså 28 år gammal. Jag är född och uppvuxen där, liksom mina föräldrar. Vad gäller min musikaliska bakgrund var min familj inte särskilt musikintresserad, men som de flesta barn och vuxna, speciellt i söder där jag kommer ifrån, växer man upp sjungande gospel i kyrkan. Det var verkligen basen för min bakgrund. Jag började sjunga gospel när jag var kanske sex eller sju och jag gjorde det tills jag var tonåring. Jag tröttnade så smått och jag blev lite mer intresserad av rock’n’roll. Men samtidigt…
Vilken typ av rock’n ’roll, det kan betyda 50-tal så väl som dagens musik.
För mig båda. Det var både äldre som moderna artister. Med tiden kom jag på att den musik jag lyssnade på var samma sak som den gospel jag växte upp med att sjunga. Det är vad jag verkligen gillade med rock’n’roll, att den var precis som den gospel vi sjöng, alltså mycket intensiv och energisk. Det tog mig ett tag tills jag blev äldre att inse att de var mycket lika, den gospel jag växte upp med och sedan den rock’n’roll-musik jag lyssnade på. Det är därför jag älskar så mycket vad jag gör. Jag är en stor musikälskare.
Där jag bodde fanns det en hel del bra livemusik att se. Jag brukade gå… det finns en populär festival, The Durham Blues Festival, dit jag gick ibland med min mamma. Jag fick se artister som Bo Diddley, BB King och andra. Själv lyssnade jag en hel del på Little Richard, Etta James, men även AC/DC och The Rolling Stones. Jag samlade skivor och läste om de artister jag verkligen gillade. Jag sjöng egentligen inte då. Ju mer jag gick för att se levande music, desto fler musiker träffade jag och pratade med dem om musik. Jag gjorde lite bakgrundssång för ett band som några av mina vänner i North Carolina hade. Sedan träffade jag Matt, min man, förmodligen för sju eller åtta år sedan. Vi var bara nära vänner då. Han har spelat i över 10 år. Vi kopplade verkligen över musiken. Vi älskade att tala om Jerry Lee Lewis, Rolling Stones, AC/DC, Sister Rosetta Tharpe och andra. Jag tänkte aldrig så långt som på en karriär. Jag började faktiskt inte uppträdde igen förrän i slutet av 2011 och då var det fortfarande mycket sporadiskt. Min make spelade gitarr hemma och jag började sjunga med så smått. Han tyckte att det lät bra, men jag trodde att han bara ville vara trevlig, eftersom vi var vänner. Han sade nej, att jag skulle göra det lite oftare om jag ville. Vid den tiden sällskapade vi bara. Vi gifte oss sedan och flyttade till St. Louis. Jag fick ett par tillfällen att sjunga där. Och så Youtube, folk började ta videor och lägga ut där. Plötsligt började vi få telefonsamtal om att gärna komma och spela ett gig. Här och där. Vid den tidpunkten hade jag inte ens en riktig låtlista. Jag var tvungen att komma upp med några låtar riktigt snabbt. Det var ungefär så det gick till och nu har det verkligen tagit fart under det senaste året.
Du är från North Carolina, varför tog du inte till dig southern soul med artister som, Denise Lasalle, Marvin Sease etc?
Eftersom jag växte upp där, kände jag till dem, men jag gick inte för att se några Carolina-artister. Jag gick för att se John D Holman, som är en lokal bluesartist här samt Bob Margolin och sådana. Mina föräldrar lyssnade också en hel del på soul och funkmusik. Jag tycker North Carolina har verkligen en stor musikalisk historia, helt säkert.
Jag får fortfarande inte till det, alltså det som kallas beach music …
I North Carolina kallas Otis Redding och Wilson Pickett för beach musik. Det är komiskt då det egentligen bara är soul. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Det finns en intressant historia som hänger ihop med det och med bluesmusiker som spelade mycket shuffles och sånt. Jag var inte inne i den, men jag visste om den. Jag tycker definitivt om den, men jag identifierar mig mer med soulmusik speciellt med sådana som Otis Redding, Solomon Burke och OV Wright, alltså den äldre stilen. Det är vad jag tar till mig, mer vintagestilar, 50- och 60-tal. Jag gillar verkligen att den (den äldre soulen) är så väldigt rå, mycket energisk och att det inte är överproducerat. Jag tycker den musiken har en jättelik anda. Mycket av det vi gör vilar på den stilen. Men samtidigt lever vi inte längre i den tiden. Vi vill ändå nå människor som kanske inte riktigt känner till den typen av musik. Ibland kan du bli identifierad som en retroartist, vilket får folk att tro att det bara är gammalt. Vi vill visa energin från den tiden och använder den därför.
När jag lyssnar på dina videor på Youtube är många av dem mycket i en 50-tals stil.
Många av dem är. Jag har precis släppt en ny skiva som fått mer stilen av American roots. Där finns fortfarande influensen från 50-talets r&b och 60-talets soul, men sedan finns också modern rock’n’roll, blues … För mig hänger allt på samma ursprung, i princip gospel som förvandlats till blues, rock’n’roll och rock’a’billy. Vi försöker göra en bra mix av det. Men då jag älskar Lavern Baker, Etta James och Little Richard älskar jag definitivt att göra covers på deras låtar och folk tycks gilla det.
Har du hört talas om en artist som heter Ann Cole?
Yeah! Hon är fantastisk. Jag har försökt på sistone leta upp en hel del av hennes inspelningar. Hon är riktigt, riktigt bra.
I videorna på Youtube har du ett slags rock’a’billy-publik eller gammal rock’n’roll-publik.
Det varierar. Men Youtube är roligt. Du vet aldrig vilken show som kommer att dyka upp. Vi spelar på en hel del bluesfestivaler, men vi spelar också på rock’a’billy-festivaler. På vår turné nu spelar vi på bluesfestivaler i Norge och i Holland, där på Moulin Blues. I Amerika har vi spelat på Chesapeake Bay Blues Festival, San Diego Blues Festival, Hudson River Blues Festival … På de klubbar vi spelar är det trevlig med den mycket blandad publiken. Mitt mål är inte bara ha en rock’a’billy-scen, eller bara ha bluesscen. På en hel del av våra spelningar på klubbarna är det en blandning av båda. Slumpmässigt kommer det också personer som har sett min bild i tidningen – ”vad är det här, jag måste gå och se vad det är”. Jag gillar verkligen detta, för det introducerar musiken för nya människor även om det bara är covers. Ann Cole till exempel, kanske de hör något: ”Åh, jag måste leta upp henne”. De söker och hittar kanske något annat de gillar. Jag gillar att ha en blandad publik, var så säker på det.
Vilken ålder är publiken i, äldre eller yngre
Jag säger att det varierar mellan 18 och 80. Vi spelade på en klubb i Chicago för ett par månader sedan och där var mycket unga och där var… en dam som firade sin 80-årsdag. Hon hade sin familj med sig. Det var verkligen trevligt och alla gillade vad de hörde. Jag tror spännvidden är det bästa.
Bluespubliken åtminstone i Europa, i Sverige är …
Äldre
I USA är det samma …
Ja, definitivt. Det är därför vi mörkar med att säga mer som roots, American Roots. Det gör det också möjligt för oss att ha den mixen. Jag gillar inte att svika publiken. I ibland spelar vi på en bluesklubb där de skriver ”Nikki Hill The Blues Singer” och då kan jag kanske bara spela en långsam blues under hela kvällen och då ber publiken. ”Oh, varför kan du inte spela mer ”. Det är inte att jag inte älskar det, men det finns så många artister som gör just det (spelar bara blues). Då är det är bra att jag verkligen tycker vårt band är riktigt bra, att vi har stor energi och en verkligt bra show. Då blir även denna del av publiken nöjd med vad vi gör. Det är alltid mitt mål. Jag vill att alla ska lämna klubben med att tycka de såg något bra.
Om du kallar dig själv en bluesartist får du en äldre publik?
Jag vet
Men om du inte kallar dig blues utan bara musik eller något annat, får du en yngre …
Det kan hända, och det är olyckligt eftersom det enda sättet att fortsätta är att få en ung publik. Det är också därför vi har våra blueslåtar som vi spelar. Vi försöker få den unga publiken att lyssna på dem och inse att det inte är tråkig musik. Att det inte bara handlar om att vara nere eller vilka uppfattningar folk än kan ha om den. Vi märker att det finns en yngre generation av människor som verkligen är inne i Muddy Waters, Howling Wolf, Little Walter och Robert Nighthawk eftersom det definitivt finns … de har enligt min mening en energi och en stil som egentligen är mer rock’n’roll än vad de flesta åstadkommer nu. De sjöng om saker folk kan relatera till och de spelade riktigt elak gitarr. Jag tycker det är bra att det finns yngre publik som igen börjar lyssna på det här. Det är riktigt coolt. Jag är på det sättet definitivt en sorts traditionell bluesfan, du vet Chicago blues, Mississippi Blues eller North Mississippi Blues. Nu verkar det också vara populärt med prewar-blues och en hel del akustisk blues. Jag ser en massa unga människor som nu håller på med det. Själv har jag dock alltid haft en dragning till enbart rock’n’roll-stilen. Det är intressant att så många av artisterna där, haft sin start i kyrkan. Jag tror att det är därför deras sätt är så lika. De har alla samma slag av uttryck, lyssna på Little Richard, Otis Redding eller Sam Cooke. Jag uppskattar deras röst och några av dem är verkligen influerade av kyrkan de växte upp i och började sjunga i.
Är det inte fantastiskt, du har egentligen inte en skiva ute eller har du en skiva nu?
Jag har en skiva, dock inte vinyl. Jag har en EP som jag spelade in förra sommaren med fyra originallåtar som jag skrev. Sedan har jag nu en fulllängdare som jag precis släppt. Jag tar den till Europa för första gången.
Jag såg ditt turnéschema och du som egentligen inte har en skiva ute…
Och ändå alla dessa spelningar! Det är intressant och den mest vanliga frågan har varit ”hur åstadkommer man det?”. Det är konstigt, vi har inte riktigt följt den formel som de flesta band följer. Vanligtvis krävs det en skiva, ett skivbolag, publicitet, spelscheman, uppmärksamheten och först sedan spelningarna. Det är verkligen fantastiskt, jag bara sjöng något litet och någon tog det på video. Jag förväntas också att ha följt formeln. Men det var redan bara efter att litet publik hörde några låtar som klubbarna hörde av sig; ”vi bryr oss inte om någon skiva, bara kom och spela”. Det verkar fortsätta att fungera på det sättet, vilket definitivt är mycket förvånande. Det brukar inte ta den vägen. Den EP jag har, var jag tvungen att spela in väldigt snabbt eftersom folk bad om spelningar och vi måste komma vidare och även ha att sälja samt ge till radiostationer och sånt. Det har varit väldigt intressant att se hur det fungerade. Vi är lyckligt lottade med att få den framgång vi haft utan ett skivbolag eller som du sade utan en skiva. Vi gav ut den när vi redan har ett stort spelschema. Det är galet. Jag förväntade mig inte detta, inte heller bandet eller min manager. Nu gäller det för oss att bara jobba för att hålla farten uppe.
Nu finns det en massa YouTube-videor och jag känner mig priviligerad att vår publik och våra fans kan se oss växa samtidigt som vi själva kan göra samma sak. Också för mig, fastän jag inte tycker att jag än är där jag vill vara musikaliskt. Men jag är glad att folk tycker det är bra. Det ger mig ett bra självförtroende och är en bra utmaning att fortsätta bli bättre. Folk kan titta på det också på Youtube.
Det finns en video där du gör en låt i gammal doowoop-stil med en manlig grupp, berätta om det
Det var i Spanien och det var ganska intressant. Jag är faktiskt inte speciellt kunnig om doowoop. Jag tycker om det, men har inte lyssnat tillräckligt. Vi var bokade för en festival som heter Screamin Festival med en massa roots-fans. Mannen som bokat oss … han hade Matt att göra sitt set och sedan mig att göra mitt set med mina låtar … han mailade oss och sa ”Jag gör en Nick Curran Tribute Show” och han ville att vi skulle sjunga i den. Han frågade ”jag har en doowoop-grupp, skulle du kunna sjunga några sånger med den”? Jag sa ”okej, men jag kan inte riktigt doowoop” Men han sa att min röst var så bra, att jag kan göra precis vad jag vill. Jag tänkte ”Oh Man, vad har jag gett mig in på?” Det slutade med att jag gjorde en gospel, en Sam Cooke & the Soul Stirrers. Det var det enda som hängde ihop med vad jag gjort innan. Det blev en framgång. Doowoop-gruppen var riktigt bra. Gruppen var från Spanien, och allt jag gjorde var att öva hemma utan gruppen, bara öva min sång. Sedan hade vi en liten repetition och det lät bra. Jag visste ändå inte riktigt hur det skulle gå. Det var en av de gånger då jag inte var helt säker på mig själv. Vanligtvis är jag inte riktigt nervös, men detta var en av de gånger då jag var som ”Jag vet inte hur det kommer låta”. Det visade sig bli en magisk punkt för denna festival och jag är glad att de tog det på video, eftersom det blev så bra. Det var mycket roligt, men en riktig utmaning. Jag är glad att videon blev bra.
Hur ofta har du varit här i Europa
Inte alls innan detta år. Nu har vi varit i Italien, Nederländerna, Norge, Tyskland, nu här i Skandinavien, Spanien och sedan åker vi till Storbritannien i höst.
Vilket land har den bästa publiken?
Norge! Jag måste säga Norge. Vi spelade på en bluesfestival och jag tror att det har varit det bästa gensvaret. Men egentligen har det varit fantastiskt överallt, jag har inte haft en dålig upplevelse. Europa är mycket skoj, eftersom européerna verkar gilla amerikansk musik mer än amerikanerna gör. Eller de uppskattar det mer. Det är roligt att komma hit, bara det att du nämner Ann Cole, folk där hemma skulle troligtvis inte veta eftersom de inte skulle bry sig om att leta upp henne. Det håller dock på att förändras skulle jag säga. Du möter en hel del riktigt kunniga människor som verkligen är inne i musiken. De kan studera den och samla såsom musiker gör. Men jag älskar publiken, Norge var definitivt den mest energiska. Vi spelade en festival i Finland för några dagar sedan och det var väldigt kul också. Jag ser även fram emot ikväll. De sa att folk skulle vara lite mer reserverade. Vi får se. Varje gång folk säger det, lyckas vi med att få publiken upphetsad. Det är en bra utmaning för mig. Jag gillar glada människor.
När du skriver dina egna låtar, vad blir det?
Här gör vi en hel del cover eftersom vi spelar med band härifrån. Det gör det lite lättare eftersom de kan känna till låtarna. Vi har kort tid att repetera och sätta ihop showen. Mina egna låtar är verkligen … för mig är de influerade av livet. Det finns tillfällen då jag kanske tänker på en melodi och naturligtvis kanske jag tänker på någon som Chuck Berry, Etta James, The Rolling Stones eller så. Men jag vill att de ska vara mina egna låtar. För mig är de raka rock’n’roll-låtar. Men de är naturligtvis påverkade av r&b, soul och blues, definitivt så i sången. Min make älskar tremolo gitarr och Chuck Berry-stilen av riff. Vi har det inflytandet, men vi försöker att inte göra det strikt 50-eller 60-tal. Det är vårt mål, definitivt kommer det att vara påverkat, men vi vill inte att det skall låta gammaldags. Under en inspelning kan det vara vintage inspelningsutrustning, men vi försöker att inte få det att låta gammalt. Alla skall ta det till sig när de lyssnar på den. Ibland, olyckligtvis, tänker folk bara på Elvis du säger 50-tal. Men det är inte vad du menar. Ibland gör människor bara det antagandet. Det är samma sak med 60-talet. Jag vill nödvändigtvis inte bli ansedd som soulsångare, men jag älskar soulmusik och vår musik är mer soulbaserad. Allt har redan gjorts och det har dessutom gjorts av de bästa som fanns, varför skulle jag ens kunna jämföras med de artisterna. Jag försöker bara vara mig själv och det verkar att hittills ha accepterats ganska bra.
Är du förvånad över din framgång hittills?
Väldigt mycket. Som jag sa tidigare, eftersom vi inte följt formeln, och än mer eftersom det fungerade utan sättet med formeln med pengar och tid samt andra åtaganden. Men för det mesta arbetar den mot artisten tror jag. Samtidigt har jag en massa människor som ber om vinyl, jag har en massa människor som ber om digitala releaser, iTunes, jag har en massa människor som vill beställa cd från mig, men jag har inte europeisk distribution. Det är denna lilla grej som vi måste jobba på nu. Men det har inte skadat oss så mycket. Jag blir väldigt förvånad när jag tittar på turnéschemat. Jag var tvungen att sluta mitt vanliga jobb. Jag trodde alltid att jag var tvungen att ha ett annat jobb för att kunna spela. Och allt vi gjort detta år är turnéer. Det har varit väldigt fantastiskt.
Vad var ditt dagjobb?
Jag var en personlig tränare. Jag har en examen i träningsfysiologi. När jag bodde i North Carolina arbetade jag på Duke Hospital, ett mycket välkänt sjukhus i Amerika. Jag arbetade med äldre människor, cancerpatienter, personer med diabetes, hjärtinfarkter och sånt. Jag gjorde träning och fitness. Det skiljer sig mycket från musik. Jag älskade jobbet. Om du är en musikälskare, är du alltid en musikälskare och det upptar alltid mycket av din tid, men det var aldrig ett problem.
En dum fråga, men fem artister…
Oh fem, det är verkligen att dra ner det. Sångare som påverkat mig är, ah fem… Little Richard, Nick Curran, Etta James, Bon Scott – AC / DC, Sister Rosetta Tharp, Mavis Staples…
Men du låter inte som Little Richard
Nej, nej. Han är bara en förebild med sin energi och stil, jag gillar hans frasering. Jag gillar dynamiken i hans röst.
Musik som du inte uppskattar?
Inte nödvändigtvis någon, men det är nog därför jag inte lyssnar på den. Jag kan ta inspiration från precis vad som helst. Det finns ingen som jag kan tänka mig att verkligen, verkligen ogilla. Om det är något jag ogillar, är det människor som inte låter som sig själva.
Du är i en r&b- och rock’n’roll-stil där det motsatta skulle vara en Frank Sinatra-typ av crooner.
Rätt, men jag älskar Frank Sinatra. Jag föddes på hans födelsedag. Det är viktigt också och något du glömmer som musiker oavsett den musikstil du spelar i, att man har tid att lyssna på en massa musik när man är ute på vägarna. Lyssnar man då på det du själv spelar, fastnar man lätt i ett maner och när du skriver din musik, börjar din musik även att bli för lika. Det fina med mitt band, är att alla musiker är mycket insatta i olika stilar. Det är riktigt bra för mig, eftersom jag lär mig mycket av dem. De har alla spelat musik längre än jag; allt från croonerstil, storband swing, traditionell jazz, traditionell blues, metal till pop. Det finns en massa annan musik där ute att lyssna på. Det håller dig skärpt, det håller dig borta från att fastna alltför mycket i det du gör. Det är bra att kliva undan och kunna lyssna på Miles Davis, lyssna på Frank Sinatra, det finns alltid något att hitta. Det enda som jag inte skulle lyssna på, skulle vara dansmusik. När vi åker med bandet, lyssnar vi på Hank Williams eller Mahalia Jackson och annat sånt. Jag tror det är en bra grej.
Finns det något du vill tillägga
Jag vet inte. Du har frågat om allt tidigare, om framgången som en stor överraskning, vilket ännu är den stora grejen för mig. För mig är det stort att den äldsta bluestidningen i världen intervjuar mig, jag är väldigt upphetsad. Det är så det är för mig, detta är som en dröm som jag kanske vaknar upp ifrån. Jag tar en dag i taget och bara längtar efter den fortsatta resan lika mycket som någon annan och tydligen även att titta på mig själv på Youtube.
