Travis Haddix
Erkänd men ändå okänd
Det finns många artister som för oss i Norden framstår som helt okända, medan de i många år turnerat och skapat sig ett namn nere i Europa förutom att de haft en hyfsad karriär i USA. Travis Haddix hör till dessa. Under tidigt 60-tal spelade han i lokala r&b-band som Earnest and the Rocco’s och Chuck and the Tremblers. Han gjorde även några egna singlar på ett lokalt bolag. Senare startade hans sitt band the New Sound, som sedan ändrades till the Travis Haddix Band. Hans karriär fick fart när han skrev på för Ichiban Records 1988, där han gav ut 5 skivor innan Ichiban gick under 1999/2000. Ichiban var under tidigt 90-tal det ledande independentbolaget för blues, soul och gospel, med intressanta artister som Clarence Carter, Trudy Lynn, Vernon Garrett och Theodis Ealey för att nämna några få. Otroligt nog kunde Travis balansera sin musikkarriär med ett heltidsjobb som postiljon i Cleveland, Ohio. Han förblev därför främst en lokal storhet, som öppnade för de stora artisterna som Bobby Bland och Johnnie Taylor. Johnnie Taylor snodde till och med en gång hans band, då han erbjöd dem att bli hans kompgrupp. Efter Ichibanåren började Travis ge ut skivor på sitt egna bolag Wann-Sonn, där han gett ut sju album.
Travis är en erkänd låtskrivare och många här kända artister som Michael Burks, Son Seals samt Artie ’Blues Boy’ White har spelat in hans låtar. I och med sin pensionering har Travis på heltid kunnat ägna sig åt sin karriär och han börjar få alltmer uppmärksamhet. Living Blues hade en stort uppslagen artikel om Travis år 2005 i nummer 179. Han har fått en hel del utmärkelser och han spelas även på svart radio. Denna intressanta veteran tog Hooter hit på turné våren 2006. Travis föddes den 26 november 1938 i Hatchie Bottom nära Walnut i Mississippi. Hans pappa var en riktig bluesman i den gamla deltastilen, men Travis växte upp för att fortsätta som en soulbluesartist, vilket är ett logiskt steg om man skall följa bluesens utveckling som en svart musikform. I skrivande stund är det klart att Travis Haddix återvänder i sommar till Sverige och åtminstone Åmåls Bluesfest. Intervjun gjordes den 21 mars 2006, dagen efter hans andra spelning på Stampen i Stockholm.
Hur skulle du beskriva din musik?
Jag försöker skapa en egen stil. Men även jag har en gång försökt imitera stora artister som Lowell Fulson, B.B. King och Little Milton. Jag är mer en soulbluesartist än en traditionell bluessångare. Jag hoppas att på så sätt få en identitet som skiljer mig från de traditionella artisterna.
Dina senaste cd, Mudcake, låter mer traditionell…
Jag försöker att inte avlägsna mig för mycket från den traditionella bluesen, samtidigt som jag vill skapa min egna identifierbar stil. När folk lyssnar på Mudcakes, skall de kunna säga ”hej, det är Travis, jag känner igen hans stil”.
Europa och Sverige är väldigt traditionellt, har du ändrat din repertoar inför turnén?
Jag har lärt mig över åren, att det är nödvändigt att anpassa sig till den plats där du befinner dig. Det finns ett ordspråk; ”När du är i Rom, gör som romarna”. Jag modifierar min repertoar med tanke på publiken. Till 95% spelar jag mina egna låtar. Men här och där lägger jag in någon B.B. King, John Lee Hooker eller Little Milton.
Hur reagerar publiken på dina egna låtar jämfört med coverlåtarna och så de kända standardlåtarna?
Förvånansvärt positivt. Jag börjar alltid med en av mina låtar för att se vartåt det lutar. Sedan tar jag en av mina låtar som alltid brukar gå hem. Om publiken inte reagerar, tar jag en traditionell blueslåt, en Muddy Waters eller John Lee Hooker, för att få deras uppmärksamhet. Sedan går jag tillbaka till mina låtar. Du gör det som är bäst för dig. Genom att lägga till populära låtar, kan jag fylla upp mitt uppträdande med mina egna låtar. Det fungerar väldigt bra. Så göra jag även på festivaler i USA. Ironiskt nog är jag mer populär här och min musik mer uppskattad än i USA, speciellt i Centraleuropa som Schweitz och Tyskland. Jag vet inte vad det beror på.
Under ditt första set igår spelade du dina egna soulblueslåtar och det lät mycket bra.
Hela första set var mina låtar. Det låter annorlunda med en trio, än med mitt stora band. Bandet har sex medlemmar, sju med mig; trumpet, altosax och tenor sax, bas, keyboard/synt och trummor. Jag spelar sologitarren. Jag har haft bandet i 10 år nu. De turnerade med mig i Centraleuropa (Schweitz).
När du började på 60-talet, vilka artister var du då influerad av eller lyssnade på?
Artister jag verkligen gillade var Lowell Fulson, Albert King, Little Milton och B.B. King. Min största influens var dock min pappa. Det var han som fick mig att börja med musik. Han var en traditionell deltamusiker, vars musik hade stort släktskap med stilen hos sådana som Robert Johnson, Son House och Mississippi Fred McDowell. Han spelade gitarr akustiskt och solo, men även många andra instrument. Ibland spelade han med sina bröder som också spelade gitarr. En gång hade de en bas som bestod ett skaft med en tjock sträng samt ett tvättfat som resonans.
Hur kom det sig att du drogs mot soul och inte till den elektriska deltabluesen. Var den senare för gammal för dig?
Det var helt naturligt. Den attraherade mig och jag passade in där bäst. Jag började skriva låtar väldigt tidigt när jag var 15-16 år. Det var långt innan jag spelade in och fick mina låtar utgivna. Under årens lopp modifierade jag mina gamla låtar så att de skulle passa just den speciella tiden då. Jag kunde en gång ha skrivit ”I’m gonna make a telephone call, please somebody give me a dime”. Senare kunde du inte säga så, för ett telefonsamtal kostade mer än en dime. Då ändrade jag för att passa in texten i den tidens förutsättningar. Ibland ändrade jag även på melodin. Redan på tidigt 60-tal gjorde jag mina egna låtar på scen, även då jag spelade med Earnest and the El Rocco’s. Men vi gjorde även covers som Bill Doggets Honky Tonk, samt mycket Jimmy Reed. Om du då skulle göra en långsam blues tog du Jimmy Reed. Skulle du göra en snabb låt, tog du samma Jimmy Reed stycke, bytte tonart och spelade den snabbt. Min repertoar var liten, men jag kunde utvidga den, genom att göra om samma låt långsamt eller snabbt.
Varför Jimmy Reed?
Hans låtar var populära då. B.B. King var också i ropet redan långt före 60-talet.
Men hård soul som Wilson Pickett…?
Jag hade inte nått dit då. Egentligen kunde jag inte spela det. Det berodde inte på att jag inte gillade det. Det fanns killar som Little Willie John som jag också gillade, men som jag inte heller kunde spela. Jag höll mig till det jag kunde och som jag kunde bra för att folk skulle notera mig. Det var först under senare år jag utvecklades till att kunna göra soulblues.
Och idag?
Jag lyssnar på allt möjligt. Jag har ingen speciell preferens. Jag lyssnar på c&w, blues och gospel. Jag får impulser till min egen musik från allt jag hör. Det finns några yngre jag lyssnar på: Luther Allisons son Bernard. Han gör ett bra jobb liksom Joe Louis Walker. Och ny southern soul, som Willie Clayton? Jag lyssnar mycket på det också. Mina låtar har blivit inspelade av några av dessa, t.ex. Michael Burks, Son Seals på hans tid och Jimmy Dawkins. Artie ’Blues Boy’ White har spelat in många av mina låtar.
Hur mötte du Artie?
Vi spelade på en konsert i Cleveland, på ett ställe som inte finns längre, Smitty’s Lounge. Mr Smith bad Artie komma till Cleveland och undrade då om han hade något emot om ett lokalt band öppnade för honom. Det blev en fin konsert. Artie ägde då en klubb i Chicago, Bootsies, och han bad mig komma dit och spela på hans klubb. Där startade vår vänskap. På den tiden var Artie på Ichiban Records. Det var genom honom, Gary ’B.B’ Coleman och Clarence Carter som jag fick kontrakt med Ichiban.
Hur uttalar man Ichiban?
Det beror på från vilken del av landet man kommer. Jag uttalar det som ”Itschiban”, men andra uttalar det som ”Ikkiban”. Det beror på hur nära japanska man är. Jag spelade in soulblues för dem. Jag spelade första gången in för Del-Nita 1965, som är ett lokalt bolag i Cleveland. Min första egna 45’ kom ut 1968 på det bolaget. Jag har fortfarande kontakt med ägaren som även äger Crystal Records. De gav ut gospel och blues.
Jobbade du då som postiljon?
Jag jobbade som postiljon på dagtid. Jag har alltid jobbat som postiljon, även under Ichibanåren. Jag delade ut post på dagarna och blues på kvällarna. Jag har hållit på så under ett mycket stort antal år.
Då måste du ha uppträtt mest lokalt?
Ja. Jag kunde inte turnera alltför mycket. Jag uppträdde på lokala klubbar i Clevelandområdet. Ibland sträckte jag ut det till grannstäder som Chicago som inte är så långt ifrån, och även till Detroit.
Du hade inga tankar på att bli en heltidsmusiker?
Jag attraherades av tanken, men allt jag hörde, såg och läste visade på en mycket osäker tillvaro. Jag hade en familj med små barn i skolan. Jag trodde inte att vad jag kunde förtjäna på att spela, skulle klara familjens försörjning. Jag trodde aldrig att det skulle fungera. Mitt beslut kan också ha haft en negativ inverkan. Som heltidsmusiker skulle jag ha haft tid att lägga mer tid och energi på min musik för att den skulle slå hårdare. Men jag var nöjd med det jag gjorde. Jag var med mina barn när de växte upp för att ge dem en bästa start i livet. Jag var tillfreds med att jag tagit rätt beslut.
Ändå hade du en karriär som en skivartist med många utgivningar. Accepterade Ichiban att du inte var heltidsmusiker och inte turnerade?
De tog en chans, när de följde Artie’s och Clarence Carters rekommendation. Jag gjorde ett mycket bra jobb med mitt lokala band och jag imponerade på större artister jag öppnade för som t.ex. Bobby Bland och Joe Simon. De visste att jag bara var en deltidmusiker. De såg och hörde något som gjorde intryck.
Du har varit i Europa förut, även om detta är första gången i Skandinavien.
Ichiban skickade mig första gången till Schweitz 1992 samt igen 1993. Jag uppträdde med andra Ichibanartister som Theodis Ealey, Trudy Lynn och Chicago Bob. Jag hörde sedan att Ichiban att hade problem så jag försökte skaffa mig egna kontakter där. Det fick jag. De tog över mig på nytt och jag uppträdde i Schweitz, Tyskland, Österrike, Frankrike och angränsande länder. Jag var Schweitz nu i januari (2006). Det finns en agent i England som hört talas om mig och de tog mig till London. Jag fick ett rykte om mig att att vara bra. Jag blev kontaktad av en agent på Hawaii som tog mig dit. Det var nu i januari tredje året jag var där.
Hur är det att turnera med Hooter? Han har ju ett tufft schema.
Det är verkligen tufft, verkligen. Jag har spelat varje kväll i Schweitz, men då har det varit två veckor samma ställe och så två veckor på nästa. Men Hooters ”one nighters” är grymt. Det kommer att ta lång tid, innan jag mäktar med något liknande. Du reser hela tiden på dagarna. Varje kväll har du spelningar. Ibland kan du dessutom ha två spelningar till på dagen med en skola eller ett kulturhus. Jag har varit här i två månader nu. Det har verkligen varit en upplevelse. Jag har tyckt om det, men nu börjar jag känna mig sliten. ”I’m getting a little long in the tooth” som man säger hemma.
Brukar du ta din fru med dig?
Hon reser med mig en hel del. Men ibland blir resandet för mycket för henne. Hon var med i Schweitz och hon är med på de flesta ställen i USA, i Texas, New York, Los Angeles och på Hawaii. Mina barn är vuxna och det är bara vi två. Min fru skulle aldrig palla med Hooters tempo. Det gör inte hans egen fru heller och hon bor ändå i Norge.
Skall du vila ut ordentligt när du kommer tillbaka hem?
Jag åker hem nu nästa måndag och på fredag har jag min första spelning med mitt band. Sedan har jag några dagar ledigt, innan jag åker till Chicago den 10 april för en spelning på nya Checkerboard. En vän från high schooltiden ordnade med den spelningen.
När jag frågade om yngre musiker, nämnde du sådana som Michael Burks och Bernard Allison vilka spelar i en hård, rockinfluerad stil. Du nämnde ingen soulbluesartist. Hur kommer det sig med din bakgrund?
Det är de som dragit till sig min uppmärksamhet. Det finns många fler. Jag är intresserad av all slags musik, inte bara traditionell blues eller soulblues. Det finns country&western där Charlie Pride är en av mina favoriter. Det finns ett helt spektrum av musik som jag tar till mig. Michael Burks har spelat in mina låtar och jag kände Luther Allison även om jag aldrig mött Bernard. Det var de två som först kom upp. Det finns Chris Thomas King som gör en del akustisk blues riktigt bra.
Du nämnde tidigare Theodis Ealey.
Theodis och jag håller kontakten med varandra och med Charles Wilson per telefon eller email. Theodis är en kul figur. Han skriver låtar med en humoristisk ton. Han är dessutom en fin gitarrist. Vernon Garrett som jag inte nämnt, var även med i Schweitz. Han har otrolig röst jag önskade jag hade
Men Theodis bytte stil från traditionell stil till soulbluesens sexlåtar.
Theodis är litet likadan som jag. Han glider mellan olika stilar, liksom jag gör för att se vad som fungerar. I mitt fall måste det vara något jag dessutom gillar. Så är det med Theodis även. Headed Back To Hurtsville, Again är en av de finaste låtar Theodis gjort. Jag slet nog ut skivan. Det var en av de första han gjorde för Ichiban (1992).
Har du tänkt på att göra sexlåtar för att komma in på svart radio som Theodis?
Jag skrev några tidigare, några ’risky songs’. Men jag vill inte ge mig in i den kategorin, där jag måste skriva en viss typ av låtar för att överleva. Jag har spelat med Millie Jackson. Hon säger att hon inte kan göra vanliga låtar. Hon måste göra burleska låtar för att nå fram. Jag ville inte ha en sådan stämpel. Jag tror att jag mycket snabbt skulle tröttna på att bara skriva om ”Stand Up In It”. Jag vill göra något annat och undvika bli inlåst.
Varför är dessa låtar så populära?
Det tycks sälja. Sex säljer. Om du är på en marknad där sex säljer, måste du hänga på för att klara dig. Jag håller mig hellre på en jämn nivå. Du blir stor med sexlåtar, men förr eller senare når det sin topp. Sedan faller de ur modet och då blir ditt fall stort. Följer du trenderna åker du lika snabbt upp som du sedan åker utför. Det vill jag inte skall hända mig eller min musik. Jag vill inte åka berg- och dalbana.
Du säger i intervjun i Living Blues, att du undrar om du får ut någon mer skiva. Är det så?
I den här branschen råder alltid tvivel. Jag har material klart för en ny skiva och jag hoppas kunna gå in i studio samt få ut skivan till årets slut (2006). Som sagt, i denna bransch råder alltid tvivel. Det enda som är säkert i musikbranschen, är osäkerheten.
Du ser väldigt fräsch ut, hur kommer det sig?
Jag varken röker eller dricker eller använder droger. Det enda jag använder är medicin mot astma och högt blodtryck. Förutom de åkommorna mår jag väldigt bra.
När är du tillbaka nästa gång? Hooter har nämnt hösten (2006).
Hooter har pratat om en kryssning, men den passar inte in i mitt schema för hösten. Men jag är tillbaka nästa år för festivalen (det är Åmål). Mina uppträdanden i USA bokas in ett år i förväg och då är det svårt att få det att passa med Hooters turnéer här. Det måste bli ett antal spelningar för att det skall gå ihop med resan.
Tiden börjar ta slut, är det något du vill tillägga?
Det finns en viktig sak, mitt skivbolag. Det är uppkallat efter mina döttrars namn. Min äldsta dotter som bor i Arizona heter Wanda, därifrån kommer ”Wann”. Min yngsta dotter som bor hemma, heter Sonja, därifrån kommer ”Sonn”. Det blir alltså Wann-Sonn. Jag startade bolaget 1989. Jag har sålt väldigt bra med mina skivor på denna turné. Jag måste till och med få fler hitskickade. Jag har sålt mellan 7 och 10 per kväll på mindre ställen och mer på de större. Det är så jag säljer dem även i USA, på mina spelningar. Jag har ingen distributör. Jag är min egen distributör på mina spelningar. Det finns några ställen som säljer dem på kommission. Om du inte är ett namn, gömmer skivbutikerna undan dina skivor i ett hörn. De har bara skivor som säljer framme.
Text. Anders Lillsunde / jefferson #151
