Guy, Buddy #129

Det finns två riktigt stora bluesstjärnor på musikhimlen av idag. Den ena är B.B. King och den andra är Buddy Guy. Båda har på gamla dagar uppnått en status jämförbar med de större rockbandens. De har visserligen haft draghjälp av att luta sig mot vita artister till och från. Samtidigt finns det knappast några bluesartister som haft större betydelse för dagens vita bluesgitarrister än just dessa två. För ett år sedan kom B.B. King ut med en ny skiva tillsammans med Clapton. I maj i år släpptes Buddy Guys nya. Och mer olika angreppssätt får man leta efter. B.B. King tog hjälp av Clapton för att spela igenom en del standardlåtar, många hans egna, på ett traditionellt sätt. Guy har på uppmaning av sin producent slängt allt sådant och rotat fram ett bluesursprung från norra Mississippi och kopplat ihop det med höga volt och mycket ampere. Recensionen finns på annat håll i detta nummer. När så Zomba Records/Silvertone erbjuder en telefonintervju med Buddy under hans mellanlandning i London den 12 juni i år skulle det vara kriminellt att tacka nej. Buddy Guy är numera så stor att det krävs kodnamn för att hotellet ska erkänna att han bor där och för att släppa fram mig. Häftigt! Buddy var mycket trevlig och tillmötesgående. Han kunde ha pratat hur länge som helst, men jag hade fått 30 minuter av skivbolaget att hålla mig till.

Tack så mycket. Det är roligt att du tycker skivan är bra.

Det var min producent och mitt skivbolag. De föreslog låtarna för mig. Först tänkte jag ”Vad är detta? Var har ni hittat det här?”. Junior (Kimbrough) sa de. Det var något jag inte alls kände till sedan tidigare. Sedan svarade jag att det här ska jag inte trassla till. Det låter för bra för mig. De svarade: Du ska inte spela på deras sätt, du ska spela Buddy Guy. Men denna gammaldags musik växte vi alla upp med en gång. Om du inte spelar den på deras sätt eller studerar in den under ett eller två år, blir det inte rätt.. De sa: ”Nej, du ska inte göra den på deras sätt, du ska sjunga den på Buddy Guy-sättet. För bandet kommer att spela på sitt sätt”. Och jag är glad att jag följde deras råd. Först tyckte jag inte alls om idén, men som du kanske märker, på I Gotta Try You, måste de komma och stoppa mig. Den är redan nu på skivan över tolv minuter lång. På originaltapen ännu längre. Jag satt och spelade med slutna ögon och mådde bra. De började vifta och ge mig signaler.

Egentligen satt jag inte i studion. Jag satt i hallen och kunde inte ens se dem Jag hade hörlurar på så jag kunde höra dem. Jag sa till dem: Vad håller ni på med egentligen, jag börjar trivas alldeles för bra för att kunna sluta. Det fanns ingen luftkonditionering i studion (som ligger i Mississippi) och det var mycket varmt. Det påminde faktiskt om tiden då jag lämnade Louisiana. Jag måste öppna dörren ut för att få lite luft. Det spelade ingen roll hur varmt det än var. Jag ville bara fortsätta. Det var så roligt.

Visst var det så, bara det att jag inte var i studion, jag var utlåst i hallen. Jag kom aldrig in i studion. Skulle du in i studion fick du kliva över mig. Jag fick gamla originalförstärkare, sådana som inte längre tillverkas eller kan köpas. Buddy Guy inpluggad på gamla förstärkare som lät så som förstärkare brukade låta en gång i tiden. Vi gjorde inte alltför många omtagningar. Mest för att jag missade på orden. Ibland tänkte jag på mitt eget band och började räkna takter: fyra, åtta eller tolv. Då undrade de vad jag höll på med och bad mig sluta med det och bara spela istället. Man fick känna när de byter. På I Gotta Try You och några till spelar jag bara på, jag kunde ha hållit på för evigt när de kom och ville att jag skulle avsluta. Då blev jag faktiskt arg.

På min klubb finns alla mina album till salu. Ibland kommer det fram folk som inte ens vet vad blues är och blir glada av att se mig sittande vid bardisken och svara på frågor; ”Jösses, jag kan inte tro att jag får skaka din hand”. De flesta framgångsrika artister ser du bara på scen eller på TV. De vill att jag ska signera en skiva och ber mig så välja den bästa skivan. Men det kan jag inte. DU ska berätta för mig vad som är bra. För om jag visste hur man gör bra skivor så skulle jag ha gjort bra skivor för massor av år sedan. På ”Damn Right I Got The
Blues ”och på denna CD fick jag frihet att göra som jag ville. När de satte mig där i hallen och sa att jag skulle spela Buddy Guy gjorde jag det. Jag behövde inte lära mig något. Jag fick spela det jag redan kunde och så bra det bara gick. Förhoppningsvis tycker folk om den. När du säger att skivan är bra, känns det bra. Sedan hoppas jag naturligtvis att två – tre miljoner till tycker samma sak för att bluesen ska överleva ett tag till.

Jag har aldrig sagt nej till en turné. Ber man mig så kommer jag. Just nu gör jag mest promotion för skivan. Senaste lördagen var jag i Grekland på en festival. På väg tillbaka stannade jag i Tyskland där jag skulle öppna för AD/ DC (menar han de gamla hårdrockarna AC/DC?). Det var ett stor misstag, publiken visste inte vem jag var. Man kastade koppar och flaskor och skräp på mig. De ville sedan att jag skulle komma tillbaka, men jag svarade nej. Jag kommer aldrig att uppträda för den publiken igen. Jag håller mig till min publik som åtminstone vet vem jag är. Inga fler sådana upplevelser.

Jag spelar på min klubb en gång om året, i januari. Vi spelar på teatrar över hela Amerika. Och festivaler i Europa. Från den 4 augusti ska B.B. King och jag spela tillsammans i två och en halv månad över hela Amerika, mestadels på scener utomhus, det är liksom en sommargrej. Då kan publiken ta barnen med sig så att de får höra något som inte finns på radio eller TV. Några radiostationer spelar i och för sig lite blues, men inte tillräckligt.

Vi kommer att spela som på den nya skivan. Det finns piano på en låt, den jag skrev. Så jag har piano, men också en sax. På inspelningen var det bara gitarr, bas och trummor förutom jag själv.

Det finns några unga; Johnny Lang, Kenny Wayne Shepard, Susan Tedeschi, och så hon från Minnesota, Kaufman. Alla de här unga spelar blues. Det hjälper, men det behövs fler för att föra ut bluesen. Det är ju egentligen bara B.B. King och jag kvar av de gamla i vår generation som turnerar. Om vi slutar, vad händer då? Vår musik gör mig lite förskräckt ibland. Om den inte spelas och förs ut på det sätt vi gör nu, är den utrotningshotad. Då kommer den att försvinna.

Visst finns det svarta, men de är mer av inflytande för andra. Det är tyvärr så att t.ex. mina barn inte får veta vem jag är förrän de är 21. Vi spelar på bluesklubbar över hela Amerika. Och på en sådan klubb kommer du inte in förrän du är 21. Jag får massor av post från både svarta och vita till min klubb, där de frågar hur de ska kunna höra blues före 21 års ålder. Jag jobbar nu på att försöka öppna klubben under en och en halv timme på söndagar och då inte servera sprit för att kunna ta in ungdomar.

Vi försökte det mesta. Om du spelade bra och du hade en sax som också spelade bra och ett munspel som spelade bra, då hade du något som folk ville höra, nämligen bra musiker. Om du idag vill ha mycket folk på en konsert ska du ta tre bra gitarrister. De kommer att uppföra sig som på en tuppfäktning, de tävlar. Så var det i Chicago då jag kom dit. Hade du en bra kille på sax och en bra på piano ville de inte att killen på trummor skulle få chans till något solo. När jag var på Chess och det lät bra med blås – bra! Lät det bra utan blås – bra! Det var ett experimenterande. Det var inte riktigt så planerat som nu. Vi gjorde musik, något som skulle låta bra och som gjorde folk nöjda.

Visst, man bad mig komma till studion. Det var svårt för några att behålla ett välspelande band. Musikerna hoppade från band till band. Det var även fråga om pengar, några betalade inte sina musiker. Jag delade mina pengar rakt av. Därför ville Fred Below och några andra toppmusiker spela med mig. Om jag var med på inspelningen kom de också, annars inte. De visste att jag inte lurades. Ibland fick de gaget och betalade mig.

Jag vet inte om man kan se det på det sättet. Jag visste bara att jag inte kunde vara Muddy Waters eller Howling Wolf. Man måste göra sina egna grejer. Så gjorde de också på sin tid. De var sig själva. De försökte inte vara Robert Johnson eller Lonnie Johnson eller någon annan. Jag kunde inte bli Muddy Waters, jag kunde bara se honom spela och försöka lära mig något, precis som med Howling Wolf eller Little Walter.

Jag har pratat med dem du kanske tänker på, men långt innan dess pratade jag med B.B King om detta., Jag tyckte inte att jag hade så mycket att komma med för jag lät som honom och Guitar Slim. Då sa han: Jag har också lärt mig genom att lyssna på andra. Men de hade inga skivor ute då så ingen kunde säga samma sak till honom, att han spelade som någon annan, som t.ex Lonnie Johnson. Men B.B. och Muddy har skivor ute och då är det lätt att påpeka om någon spelar som dem. Men innan du börjar spelar in skivor, spelar du som B.B eller Muddy. Det är nästan ofrånkomligt. Och folk säger: Lyssna på grabben, han kan sjunga och spela. De säger inte att han spelar som Muddy. Men när du väl spelar in skivor måste du kunna stå för något eget.

Det har nog varit fler dalar än höjder. När jag började kunde jag inte se vem jag skulle bli idag. Då såg jag bara att det var roligt att få spela en kväll till. Nu är det litet oroande att min musik är utrotningshotad. Så många av oss är döda, Memphis Slim i Paris, Jack Dupree, många jazzartister som levde i Europa, Luther Allison som dog för 5 -6 sedan. De kom hit för de blev bättre behandlade här. Och nu finns bara B.B. och jag och vi är inga barn längre. Så det är upp och ner. Ner för mig nu är när jag ställer mig frågan vad för något illa vi gjort radiostationerna, som inte längre spelar blues med svarta artister. Berätta det för mig. Ge mig en lösning så jag kan le igen!

Man måste ha någonstans att bo. Det är sant att det kostade fem miljoner dollar, men märk väl, jag har inte betalat det än. När Ebony gjorde artikeln såg de mig bara bo där. De frågade inte om jag betalat det. Det är som att köpa bil på avbetalning. Du kan åka omkring, men varje månad måste du kunna betala raten. Huset ägs av banken.

Jag ser framåt. Jag blir 65 nästa månad, ber man mig komma till studion nästa vecka, om en månad, eller ett år, så åker jag. Jag var utan kontrakt i 15 år och jag kunde kanske redan då ha fått jackpot om jag fått spela in. Jag är mycket religiös. Om jag missar 15 år anklagar jag inte någon. Det är mitt öde. Man ska inte oroa sig. Det som är menat för dig får du, det som inte är det får du aldrig. Så har jag levt mitt liv. Vid 22 visste jag inte ens om jag skulle leva idag. Pratar du med sådana som har stor framgång i unga år, säger de att de inte behöver hjälp , inte behöver råd osv. Men jag hade det inte så lätt och har fortsättningsvis haft det tufft till och från. Jag uppskattar vad jag uppnått nu, mer nu än om jag uppnått det då jag var ung.

Jag satt med några vänner i baren och pratade och det kom fram unga killar och tjejer och frågade varför jag spelat in den, varför jag inte gett den till någon gammal. Då frågade jag hur gammal man måste bli för att vara gammal. Jag blir 65 vid nästa födelsedag. Måste jag bli 95 för att få spela in den? En kväll när jag gick och la mig tänkte jag på att Muddy Waters alltid kallade mig för ynglingen. Men nu är han och alla andra borta och jag ser att jag är en pensionär. Det var nog dags att spela in en sådan låt. Fast jag tänkte inte så under inspelningen. Det gick egentligen till så att nästa morgon satt jag i en soffa när inspelningsteknikern undrade om jag kunde göra något av låten. Han fäste en mikrofon på mig men jag märkte aldrig att de spelade in den. Jag satte igång utan att speciellt tänka på orden. Det var en bluessång och jag ville visa att bluesen lever och har hälsan, så jag sjöng den. Inte så att jag skulle sjunga om att faktiskt bli gammal, då skulle jag ha lagt in 105 år i texten någonstans.

Det bröjade med attjag en dag körde på motorvägen. Jag åkte för att betala räkningar. Några räkningar gällde huset du pratade om. Och folk körde om mig så snabbt att det tycktes som om jag stannat. Ändå höll jag normal hastighet. Så är det överallt i Amerika, men också här. I Tyskland kör folk bil som om det var fråga om flygplan. Tappar de kontrollen går det inte att undvika att någon blir dödad. Därför skrev jag låten. Jag skrev den redan i Chicago. Där blir folk överkörda varje dag.

Tack själv. Säg till skivbolaget att du får kontakta mig när som helst när jag inte är upptagen. Jag fortsätter gärna vår konversation och jag kommer gärna till Sverige igen.

Anders Lillsunde / Jefferson 129

This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.

Site maintained & designed by Jefferson