Garth Hudson var den medlem i The Band som höll lägst profil som person. De infekterade bråk om royalties och låtskrivarrättigheter med mera som ledde fram till bandets upplösning höll han sig ifrån, i alla fall officiellt. Han var den enda som hade en formell musikalisk utbildning, en klassisk sådan på hög nivå. Hans inflytande på The Bands sound och de arr som växte fram till (mestadels) Robbie Robertson texter var betydligt större än vad som framkommit tidigare.
Båda Hudsons föräldrar var meriterade musiker och såg till att Hudson redan i ung ålder fick utbildning på klassiskt pianospel. Det blev också musikinriktning på de högre utbildningar han kom att gå i det kanadensiska skolväsendet.
Redan som 12-åring spelade han professionellt i olika band som spelade country och till dans, förutom orgel och piano (med Chuck Berrys pianist Johnnie Johnson som förebild) även dragspel. Han kom också att spela stadigt i band från 18-19 årsåldern, ofta som saxofonist eller pianist. Skivinspelningar blev det också, i Toronto och i Chesstudion i Chicago med en av grupperna.
1961 erbjöds han att bli medlem som organist i The Hawks, efter att först ha nobbat blev det ett ja i december samma år. Detta ja är omtalat i diverse historier som sannolikt de flesta är myter som gradvis förvandlats till sanning. Det verkar i alla fall klart att kravet på en Lowreyorgel för att gå med infriades av Ronnie Hawkins, som de skulle agera kompband för. Detta var något som skulle få stor betydelse för The Hawks och ljudbilden i det framtida The Band. När Hudson gick med Hawks fanns redan de övriga fyra The Band-medlemmarna i gruppen.
De fem blev undan för undan medvetna om att de klarade av att stå på egna ben och lämnade Ronnie Hawkins 1963. Ett ständigt turnerande som Levon & The Hawks och gig på barer, klubbar, juke joints och hål i väggen skapade ett samspelt band där de fem inte heller var främmande för att byta instrument med varandra. Förutom orgeln fanns Hudson på bland annat dragspel, mandolin, saxofon, trumpet, clavinet och flöjt.
I augusti 1965 togs steget till att kompa Bob Dylan. Historien är känd, utbuade som elförstärkt kompband till Dylan, ”räddade” av hans motorcykelolycka, gemensam hyra av ett rosa hus i Woodstock, studio i källaren med Hudson som utrustningsansvarig, inspelningar av det som senare gavs ut som ”The Basement Tapes”, men framförallt, grunden till debuten ”Music From Big Pink”. Fortfarande på min tio i topp-lista över starkaste debutalbum i musikhistorien. ”Chest fever” som finns på debuten kom sedan live att bli något av Hudsons paradnummer. Hudsons orgelintro begåvades live med egen titel,”The genetic method”. Han spelade det aldrig på samma sätt, ofta vävdes Bach-improvisationer av olika slag in i stycket.
1978 släpptes trippel-LPn ”The Last Waltz”, soundtracket från 1976 års avslutningskonsert i San Francisco. Fram till dess hade The Band släppt åtta album, sex inspelade i studio, ett fyllt med egensinniga covers av favoritlåtar och en livedubbel. Alla av hög klass, även 1977 års ”Islands” som innehöll en del ”outtakes” är ett vasst album. ”Christmas must be tonight” går inte att snacka bort, i mina öron är Bing Crosby utkonkurrerad. Gemensamt för albumen är den originella och helt egna ljudbild bandet hade och för vilken Hudson och hans orgel hade stor betydelse – den pumpade, pep, la ut mattor, lät som på morgonsamlingen i mellanstadiet, som en kyrkorgel och … jodå… även som en ”vanlig” hammond. Det märks också på albumen de gjorde med Bob Dylan 1974, den då lite missförstådda men nu uppgraderade ”Planet Waves” och livedubbeln ”Before The Flood”. Dylans låtar fick en ny musikalisk klädsel. Hudson var en musikalisk innovatör och inte rädd för att experimentera och hitta nya sound. På ”Up on Cripple Creek” på andra LPn kopplar han exempelvis en wah-wah-pedal till sin clavinet för att få till ett ”swamp sound” liknande en mungiga. Hans dragspel på Dylans ”When I paint my masterpiece” går det inte heller att lyssna sig mätt på.
Nyskapandet, experimenterandet och lekfullheten var något han tog med sig under hela sin musikaliska bana efter The Band; som kreativ studiomusiker, på egna plattor, plattor ihop med frugan Maud och vid återföreningar med kumpanerna från The Band. Han fanns med på deras soloalster och ställde alltid upp på de återföreningar av bandet (minus Robbie Robertson) som skedde med viss oregelbundenhet, live och med några album.
Att den musikaliska nyfikenheten fanns kvar visade sig när han 2012 besökte Peace & Love Festivalen i Borlänge med Austinbandet Deadman. Ett besök på sockenstugan i Bjursås för att lära sig mer om nyckelharpan av Gun Reinholdsson fick honom också att plocka fram dragspelet och ihop med Gun hoppa in i Bjursås Dragspelsklubb. Den närliggande kyrkan besöktes också där Garth på den fullstora orgeln framförde ett stycke av Bach.
Garth Hudson var den medlem i ”världens bästa band” som levde längst. Den 21 januari 2025 somnade han in i hemorten Woodstock, ungefär en svensk mil från platsen där ”Big Pink” var beläget.
Foto: Hasse Eriksson
