Ung kanadensisk sångerska (med föräldrar invandrade från Haiti), helt okänd för mig, med fyra komp. Spännande. Albumdebuten 2018 beskriven som bluesig, uppföljaren ”Stay Tuned!” som ”60´s civil rights movements”, den tredje lanserad som ”emotional lushness of soul music of yesterday and tomorrow”. Nr 4, ”Our Roots Run Deep” (2023) som ”cinematic quality”. Detta googlade jag fram efter konserten. På Fasching famlade jag i inledningen efter Oscar Brown Jr, Sweet Honey In the Rock, kanske en smula Roberta Flack(??), men gav upp.Snabbt fick jag klart för mig att Dominique Fils-Aimé är helt sin egen affair. Hennes graciösa handrörelser kom jag inte närmare än – skratta inte! – mellanösterns magdanserskor. Hennes sätt att sjunga är i grunden mjukt. Längsta låten på någon av skivorna är 4.42, de flesta avsevärt kortare. Skulle vilja kategoriserat Fils-Aimés musik som sjungen spoken word, men det går kanske inte med så korta texter. På Fasching var numren längre genom att sånger flera gånger vävdes samman. Vokal och musik, volym och dynamik, ändrade hela tiden karaktär under framförandena. ”Integrerat”, sa Bill, ”sammansmältning” var ordet, sa Bull. ”Love takes over”, drömsk och skör, blev en favorit. Nämner den också för att den är från CD:n ”Three little words” (2021), där – helt genialt – samtliga 14 låtar har en titel på tre (3) ord. ”Mind made up” från samma CD hade bluesiga drag. Extranumret blev poemet ”Free dom”(sic) från ”Stay Tuned!”. (The Freedom to live my life/ However I god damn please/ The freedom to leave behind/ All the unfounded fears/ The freedom, The freedom, The freedom, The freedom, The freedom, The free) (utsnitt från texten).
Jag hade alltså inte rekat just någonting och hade inte några stora förväntningar av det lilla jag hört på YouTube, men det blev sååå mycket bättre live. En njutningsfull, superb konsert. En sångerska med stor karisma – och så de där dansande händerna. Lugn och fin sång, men där decibelmätaren stack iväg ibland. För det mesta minimalistiskt komp av det utmärkta bandet (David Osei-Afrifa, keys/bg; Étienne Miousse, g; Danny Trudeau, bg/keys; Harvey Bien-Aimé, dr). Bien-Aimé öste bra tidvis, men mitt i allt det finstämda kändes det befriande med ett (säger ett) solo spräckande fusionsjazz från Osei-Afrifa, och likaså ett (ett!) rejälthårdrocksolo av Trudeau. Normalt ingår inte fusion och hårdrock i mina teblandningar, men här välkommen krydda, när de här gossarna mest fick lägga snygga bakgrunder. Jag famlar fortfarande efter vad vi fick uppleva – det får bli: En känslomässig resa med korta sjungna poem i genren ”soulmättad singer-songwriter med starka jazzvibbar”.
Text: Tommy Löfgren
Foto: Hans Ekestang/Rockshot
