DIVERSE ARTISTER
INDIAN BRED
Vol. 3 War Chant Boogie – Feuding, Fussing And Fighting – Atomicat ACCD 014 (64
min)
Vol. 4 Way Out West – Take Me Back To My Boots And Saddle – Atomicat ACCD 015
(67 min)
Innan jag började läsa Jefferson var det Fantomen som gällde. Jag skrev ett brev till tidningen och framförde min åsikt att det var fel att indianerna alltid presenterades som onda och alltid bet i gräset. Hur svaret var formulerat minns jag inte, mer än att det var politiskt korrekt. Det lästes senare upp under en lektion på gymnasiet, vilket förvandlade den timmen till den roliga. Mitt patos för indianer är dock oförändrat.
Bolaget Atomicat fortsätter på sitt tema från de två första volymerna. ”War Chant Boogie” innehåller 28 låtar. Omslaget pryds av ett foto från 1905 på krigaren och medicinmannen Geronimo i en Locomobile Model C. Eftersom jag har ”paid my dues” när det gäller politisk korrekthet i och med insändaren för 55 år sedan, lämnar jag de vita rocklåtarna därhän och koncentrerar mig på de svarta bidragen. Johnny “Guitar” Watson deklarerar med sin “Gangster of love” att han är tuffare än både Jesse James, Billy the Kid och all the rest. Bo Diddley kommer inte långt efter med ”Gun slinger” där Peggy Jones, mer känd som Lady Bo, assisterar med både gitarr och sång. Efter sin tid med Diddley fortsatte hon inom musiken, spelade bland annat slagverk på Eric Burdons hippiehit ”San Franciscan nights” från 1967. Lady Bo dog 2015, 75 år gammal. En annan som körade på Diddleys LP ”Is A Gun Slinger” var Harvey Fuqua, som tillsammans med Marvin Gaye bildade The Marquees, en grupp som
Diddley matchade fram till ett kontrakt med bolaget Okeh. Deras ”Wyatt Earp” är en bra ”doo woper”. En annan grupp i samma genre är The Delacardos från Charlotte, North Carolina. ”Mr. Dillon” hyllar sheriffen Matt Dillon från TV-serien ”Gunsmoke” som rullade på i 20 år och 635 avsnitt. Jimmy Ricks with The Suburbans berättar om ”The bad man from Missouri”. De skulle senare bli kända som The Ravens. Snarlikt benämnda The Raves gör ”Billy the kid”, en stark ”doo woper” från 1959.
Så långt de bidrag som sorterar under blues och R’n’B. Men det finns mer här, härlig sen/tidig 50/60 tals rock. Ann Castles ”Go get the shotgun grandpa” har krutig gitarr, och Rusty Isabell spelar hett piano på ”Firewater”. Sist måste dock Johnny Appleseed nämnas. Denne äppelknyckare har varken sångröst eller timing. Hans ”Got a gun better travel” kanske slutade ungefär så, utkörd under vapenhot ur studion.
”Way Out West” handlar mer generellt om livet i vilda västern, något som inte hindrade ett antal svarta artister att beskriva detta fria liv. Många cowboys var också svarta, vilket sällan visas i serier eller filmer. Bob Landers levererar ”Cherokee dance” med stentorr stämma kompad av Willie Joe & his Unitar. Willie Joe Duncan startade med sin singelstringadeplanka i Detroit tillsammans med Jimmy Reed innan han hamnade i Kalifornien och kompade Landers. Legenden berättar att Landers led av strupcancer och avled strax efter inspelningen. The Arrows från South Central L.A. spelade in sin ”Indian bop hop” för Flash, medan Jimmy Wilsons ”Yanky danky doodle” producerades av Eddie Schuler för Goldband Records. The Brothers med poppiga ”Sioux City Sue” gavs ut på Chess underbolag Argo 1959. Äldre är Fred Jacksons saxledda instrumental ”Buck fever” från 1951 och New York-baserade Regal Records.
Vem har inte fascinerats av Screamin’ Jay Hawkins ”Alligator wine”? Här får vi baksidan ”Take me back to my boots and saddle”. Ink Spots tillsammans med Ella Fitzgerald satsar på “Cow cow boogie” medan Little Butchie Saunders är en barnartist och sjunger ”Rock’n’roll indian dance” i fåfängt försök att bli en ny Frankie Lymon. Betydligt bättre är The Youngsters ”Rock’n’roll cowboy” från 1956 och Hollywoodbaserade Empire Records. Avslutar samlingen gör The ”5” Royales med ”Mohawk squaw” skriven av gruppens suveräne gitarrist Lowman Pauling. Mohawkerna hade en speciell frisyr som inspirerat både amerikansk militär och brittiska punkare. Rekordet för längst mohikanfrissa har dock Kazuhiro Watanabe, med 113,5-centimeter långa strån.
”Way Out West” är även den fullmatad med 28 spår, men utgör inte lika kul lyssning som de tre andra volymerna. Jag väntar ivrigt på fler, än har inte Jerry McCain och ”Geronimo rock” varit med. Jättekul samlingar, dock med en miss. CD-skivorna är nästan omöjliga att få ur fodralen, de sitter lika fast i digipacken som en cowboy i sadeln.
