DIVERSE ARTISTER
Four Classic Albums: Bill Jennings: Enough Said & Glide On; Jack McDuff: Tough ´Duff” & Brother Jack
AVID Jazz AMSC 1939 (76 + 76 min.)
Four Classic Albums: Jack McDuff: The Honeydripper; ”Baby Face” Willette: Face To Face; Richard Holmes & Gene Ammons: Groovin´ With Jug; Freddie Roach: Down To Earth
AVID Jazz AMSC 1306 (79 + 77 min.)
”Klassiska album” är väl att ta i, helt simpelt är det åtta LP ur den omfångsrika Prestigekatalogen. Jimmy Smith såg i mitten av 1950-talet till att elorgeln blev accepterat som ett fullvärdigt jazzinstrument. (Nästan utan undantag av fabrikatet Hammond och modell B3, försedd med ett Lesleykabinett för att skapa vibrato och ett pedalbord för att spela bas med fötterna.) Smith får vi inte höra här, för han spelade in för Blue Note. Men en hel drös av B3-domptörer följde efter och orgelcombos var hett till slutet av 1960-talet. Här går AVID kronologiskt från ”Enough Said” inspelat 1959 till ”Down To Earth” 1962. Själv kom jag som studerande till Stockholm 1963 och hyrde rum av änkefru Broman på Luntmakargatan, fyra kvarter från Gyllene Cirkeln, där jag galant kunde berika mitt jazz- och orgelintresse (i den mån min magra ökenomi tillät).
McDuff såg jag flera svettiga kvällar på Cirkeln, men på dessa skivor är han i början av karriären och debuterar som medmusikant på två LP i gitarristen Bill Jennings (ex Louis Jordan, Bill Doggett) namn. Jennings golvar mig med sitt infallsrika och flyhänta spel. I ”Dark Eyes” är han fenomenal helt enkelt. McDuff gör ett bra jobb också; spelar fint piano i en slow blues. Vibrafon tycker jag är ett skönt instrument, som glädjande nog har tillförts ”Glide On” och ”Tough ´Duff”. På tre av första boxens skivor finns kontrabasisten Wendell Marshall, och det ger ett luftigare, mer drivande sound. När organisterna tog hand om baskompandet blev det mer ”groovy”, eller hur man nu ska beskriva det – definitivt lite fyrkantigare.
Först ut i box nr 2 har vi McDuff åter. En LP utan toppar, utan dalar. En ”blowing session”, där Henry Mancinis ”Mr Lucky” skänker omväxling och verkar vara den enda arrade låten. ”Baby Face” Willette har bra attack, lite plottrigt ibland. I basen låter han till och från som ett spinnande lejon. Tenoristen Fred Jackson är från Lloyd Price´ band. Grant Green blev sedermera en känd gitarrist, här ganska grön (ha-ha-ha). ”Groove” Holmes är inte någon favorit hos undertecknad. Han ansågs rätt allmänt som bäst i klassen på pedalbordet, men jag vet inte, jag… Holmes är när detta spelades in 1961 husband på en klubb i Los Angeles och kompar tenoristen Gene ”Jug” Ammons, som bokats för veckans gästspel. Tre låtar live, tre gick de in i studio och vaxade, vilket skänker variation till orgelbruset. Freddie Roach har bra teknik på klaviaturen, medan hans basspel är följsamt men väl monotont. Ojämn skiva, men svänger som sjutton bitvis. En av de bättre, tack vare fina insatser även av Kenny Burrell och Percy France´ melodiösa tenor.
Ja, som ni väl räknat ut är allt instrumentalt rakt av. (Någon kunde väl åtminstone grymtat lite som Jimmy Smith!) Och de här grabbarna är inte mycket för att plocka låtar från ”the Great American Songbook”, ja inte ens jazzstandards. Nej, egna tillyxade ”kompositioner”, blues eller bluesbaserade, ska det vara. När jag utser gitarristen Bill Jennings till den intressantaste musikern med sitt robusta och varierade spel är det väl som att svära i kyrkan.
PS Det skulle vara kul om AVID ville ge ut ”The Concert McDuff”, som delvis är inspelad på Gyllene Cirkeln 1964.
