Får försöka vara objektiv här. Delvon Lamarr fantastiskt skicklig på sitt instrument och en entertainer också (lite för mycket av det senare för min smak). En talrik publik som i mångt och mycket levde sig med både i Lamarrs mellansnack och krumelurerna på B3:an. Men hans spelstil och låtskrivande är ganska så uppdaterat från det 1960/70-tals orgelgroove jag lever kvar i. Lamarr gör det mesta funkigt och dansvänligt, ganska röjigt, lite hispigt på nått vis. Men när han lugnade ner sig i balladen ”Can´t hide love” var allt förlåtet. Underbart. Mer sånt! – men i stället var det tillbaks i den rätt hackiga funken. Men visst, han tittar bakåt också; en snabb rockig låt var Cliff Nobles 1969-hit ”The horse”. Och han gjorde John Pattons ”Memphis” rätt okej. ”Soul music with a strong jazz influence”, kallar Lamarr sin musik.
Kompet har Lamarr ”hittat” (eller funnit kanske man ska skriva) på Tiktok, om man ska tro hans presentation av Brice Calvin på gitarr och Ashley Ickes på trummor. Kanske bara ett utslag av hans sprudlande humor. Calvin fick inte så mycket utrymme, medan jag imponerades väldeliga av Ickes följsamma spel. Starkt av henne att direkt från Tiktok hänga med i Lamarrs piruetter.
Lamarr har gått totalt under radarn för mig. Han gjorde skivdebut 2016 och har hunnit med sex album. Debuten ”Close But No Cigar” låg etta på en jazzlista i USA. Med karisma och framfusighet kommer vi att få höra mer av honom, tro mig. En överdängare på hammondorgel är han. Men lite för stökigt och brötigt och mycket teknik för mitt vidkommande. Tiktok-groove? – passar i så fall bra in i den rasande snabba tidsanda världen hamnat i där allt rusar fram.
