Efter en förmiddag av regnskurar öppnade sig den blå sommarhimlen samtidigt som Dala Blues Fest drog igång. Skurar och tågstrul orsakade mindre förändringar / förseningar i spelschemat, men en tacksam publik njöt av musik, mat och dryck. Samtliga akter presenterades från samma scen, vilket ledde till något irriterande ljudtester inför varje akt. Kanske en onödig kommentar, för resultatet blev bra. I högsta laget för några, men backade man lite från scenen blev det bättre.
Här i början skulle Kenny Håkansson & Bill Öhrström spelat, men jag uppfattade det som att de aldrig kom på grund av tågstrul. Istället blev Thilini Guldbrand först ut. Thilini är utbildad vid högskolan för scen och musik i Göteborg. Hon sjöng på både engelska och svenska. Klassiker som ”Walking blues” och ”Rollin´ and tumblin´” satt fint med downhome komp av ståbas och gitarr. Tolkningar av kvinnliga sångerskor som Bessie Smith och Nina Simone gjordes även.
Sen blev det magiskt! Canadian Club – Totta Forever. En tribut till Totta Näslund, en av de största (blues)artisterna i Sverige. Med Tom Johansson sång, Bengan Blomgren gitarr, Nicke Ström bas och Gunnar Petterson trummor. Och fantastiske Bernt Andersson på munspel och keyboards. Inledande ”Ain´t your business” slog knock på Torp. Otroligt tight. Och Bengans gitarr på ”I´ll play the blues for you” – wow! “Muddys “Bottom of the sea” hör man inte ofta, och avslutande ”Promised land” där Thomas Einarsson fick strängarna att glöda gjorde att jag tänkte att nu blir det inte bättre än så här.
Tempot togs ned med ett mycket trevligt set från Brian Kramer och Christer Ring. Sist jag var på Dala Blues Fest var det nyligen avlidne Pelle Lindström som hanterade munspelet bredvid Kramer. Nu blev det en hyllning till Pelle, med solitt munspel från Christer Ring.
Sen röt det till i decibelen. Pontus Snibb och Wreck of Blues levererade som förväntat. Edvin Öström från Blue Benders duellerade på en låt, men för mig blev det matpaus en bra bit bort. Family Jukebox med Mats Qwarfordt bjöd på en blandning där låtar av Hoagy Carmichael och Leon Redbone stod ut. Bottleneck John och Christer Ring tog oss tillbaka till ”prewar”. Johns blänkande stålgitarrer gav oss ”Crossroad blues”, ”Can´t get that stuff no more” och en fin “Swing low, sweet chariot”. Fredrik och Puritanerna aviseras som ”ett av Sveriges bästa bluesband just nu”. De framför sina låtar (som har en märklig fascination för fylla) på svenska. Surjo Benigh på bas imponerade, men någon blues hörde jag inte.
Dags för Sky High – Goodbye, något som många i publiken kommit för. Clas Yngström har aviserat att han lägger sina band Sky High och Blue Devils i arkivet. Sky High har en stark lokal förankring och deras två inledande Hendrix-låtar, ”Hey Joe” och ”Manic depression” hade legendarerna Uffe Åman och Klas Hägglund på trummor respektive bas. En kavalkad av gäster med bland andra Petra Kvännå på sång passerade revy. Avslutande ”I ain´t beggin” blev lite av en publikomfamning. Ett officiellt avslut som kändes i hjärtat för många i publiken.
The Blue Benders är fem välklädda unga män i svarta kostymer, likadana skjortor och jag tror att även skorna är likadana. Fräck attityd och scenstil gav optimal publikrespons. Tyvärr hade de lite motvind med sin rockfunk då publiken troppade av efter Sky Highs avsked. Men många vände tillbaka och bara stod och gapade när Edvin Öström gjorde en dynamisk ”How blue can you get” på 13 minuter.
Dags för festivalens avslut, Roffe Wikström. Jag trodde att Canadian Club med sin Totta-tribut inte skulle toppas, men ack så fel jag hade. Roffe Wikström regerar! Ett band som sitter klockrent där Ulf ”Rockis” Ivarssons bas är ett ankare av bly. Och Wikströms gitarr… När den ryter till kan jag inte annat än associera till världsartister som Carlos Santana, John Lee Hooker, Albert King. En omisskännelig ton med direktkoppling till avsändarens själ. Jag vet inte vad han spelade (jo, plåtlåten avslutade tror jag), jag bara stod där och njöt. En fantastisk artist, en bluesman om någon. Ett värdigare avslut på en bluesfest än Roffe Wikström är inte möjligt att uppleva i Sverige.
Vill ni veta mer om artisterna, läs Birgitta Larssons intervjuer med Bernt Andersson i Jefferson 211/212 eller Bengan Blomgren i 220, och dela Fem Favoriter med Christer Ring i 212 0ch Mats Qwarfordt i 216.
MAX W SIEVERT, text och foto
