BILL DAHL
En bluesjournalist och förespråkare för udda utgivningsprojekt
De av oss som läst Living Blues, har stött på Bill Dahls namn alltsedan 80-talet. Hans meritlista är förutom det mycket diger. Han skriver i den mest välrenommerade skivsamlartidningen Goldmine. Hans namn finns under många artistbiografier skrivna för All Music Guide, standarduppslagsverket numera på Internet. Han skriver baksidestexter till skivor samt producerar även återutgivningar för ett antal bolag. Tillsammans med David Whiteis, en annan betydande bluesjournalist, delar han på artistpresentationerna i den 44-sidiga bilagan i Chicago Reader för Chicago Blues Festival, besöksmässigt världens största bluesfestival. För att göra en sammanfattning, Bill Dahl är en av de mest betydande blueskribenterna idag med stor integritet, en integritet som tyvärr blivit alltmer sällsynt i dagens bluespress. Han är född och uppvuxen i Chicago och har alltså kunnat följa utvecklingen alltsedan 60-talet. Hans synpunkter om någons är värda att beaktas
Jag träffade Bill på hotellet innan han skulle gå ned till festivalen. Intervjun utvecklade sig genast till ett samtal om bluesens nuvarande ställning både som livemusik och inspelad på skiva. Nedan följer Bills samtal med mig.
Ett problem med modern bluesjournalistik är att alla recensenter tycker om allt. Om man som jag inte tycker att allt är bra blir man betraktad som en utböling. Det finns någon artist som ännu inte pratar med mig för något jag skrev för 10-15 år sedan. Men är inte skivan bra så är den inte det. Det är kanske bara 20 % av allt som kommer ut som är bra. Det finns bluesmagasin som jag misstänker kopplar ihop recensioner med annonsförsäljningen och bara ger bra recensioner. Recensionsjournalistiken har idag en lång väg att gå för att nå trovärdighet.
Jag slutade recensera moderna bluesskivor för att jag inte längre gillade dem. De har blivit produkter och inte något som kommer ur hjärta och själ. När jag blev stämd för en dålig recension och fick lägga ut mycket pengar för att visa att en andra uppfattning var densamma, beslutade jag mig för att definitivt för att lägga av att recensera.
Jag är född i Chicago på nordsidan för 46 år sedan. Det var min farbror Joe som fick mig intresserad av musik. Han hade en jukeboxverksamhet. Han gav mig alla utbytesskivor från det jag var tre år. Det var Elvis, Jerry Lee, Coasters, Drifters, Bobby Rydell osv. Det var ett bredd spektrum. På 60-talet lyssnade jag även på Chuck Berry och Beatles. Jag gick i High School tre kvarter härifrån (Congress Plaza Hotel vid Grant Park). Jag spenderade mina lunchpengar på LP’n. När jag var 14-15 var det Joe Turner och liknande. Som 16-17 åring var det Muddy Waters och B.B King. Jag kom i kontakt med blues från ett litet annat håll än de flesta andra som hade Yardbirds och Rolling Stones som inkörsport. Den musiken hatade jag då, nu kan jag ge den uppskattning. Jag hade hiskeliga diskussioner med mina High Schoolkamrater som hade Led Zeppelin och Bob Dylan som favoriter när jag gillade Huey Piano Smith och Professor Longhair. Jag såg det som en personlig seger när min bästa vän från High Schoolåren i 20-30-års åldern berättade att Professor Longhair nog var riktigt bra.
Min smak är inte speciellt konservativ beträffande bluesen. Jag tycker bara inte om vad det blivit av musiken. Det finns ingen tanke bakom längre. Folk som spelar 72 takter med ylande gitarr på ett korus ger inget innehåll. Man kan jämföra med James Burton eller John Fogerty för vilka varje ton hade betydelse liksom det hade för B.B och Freddy (King). Min aversion mot 60- och 70-talets rockartister liksom bluesrockare baseras på att de bara filar på sin gitarrer i det oändliga.
Det finns ingen barriär mellan soul och blues. Vita förstår sig tyvärr inte alls på Tyrone Davies och Otis Clay, de som är de hippa. De anses inte vara mer blues än Elvis Presley. De vita ser inte det stora paraply som knyter ihop allt. Hur man kan gå från blues till country till soul. Det bekymrar mig en hel del. Jag blev upprörd när jag för några år sedan inte fick skriva baksidestexter till countryskivor för jag var en bluesjournalist. Jag som växt upp med den musiken. När jag var 10-11 lyssnade jag mycket på Buck Owens och liknande. Har du en gång hört musiken, glömmer du den aldrig.
Jag kom in på min nuvarande bana när jag gick på college ett kvarter härifrån. Jag gick en radiolinje och ansåg att världen behövde en blues- och souldiskjockey. Det var 1977 och jag höll på med det ett tag för 3 dollar i timmen. Jag har alltid haft en naturlig fallenhet för att skriva. Det har jag inte behövt studera alls. Under 1978 började jag skriva för en tidning, The Illinois Entertainer här i Chicago och höll på med det i 15 år. Jag började också skriva för Living Blues och Goldmine. Mitt genombrott som frilansare kom nog 1990 när jag började för The Chicago Tribune och stannade i sju år. Jag hade där också en blueskolumn i fyra år. Där skrev jag om artister ingen annan skrev om, bl.a. Ricky Allen och Denise Lasalle. När de strök kolumnen 1997 slutade jag. Jag skriver fortsättningsvis för Goldmine. Jag har också skrivit en bok: Motown The Golden Years som kom ut 2001. Det var ett åtagande. Jag intervjuade över 50 Motownartister förutom alla annan forskning jag behövde göra under en väldigt pressad tidplan. Det var utvecklande för mig.
Jag började skriva baksidestexter i mitten av 80-talet, men det var nog i början av 90-talet jag kom igång ordentligt. Nu skriver jag fyra i veckan i snitt. De artistpresentationer jag skrev för AMG (All Music Guide på Internet) gjorde jag för 4, 5, 6 år sedan. De är nu ganska gamla. De anlitar mig inte längre och jag vet inte hur de uppdaterar dem. Till en början kom dessa ut som böcker (All Music Guide). De gjorde en om blues och i den skrev jag mycket. Den kom ut 1999. Allt finns på Internet idag, utlicensierat till höger och vänster. Jag insåg inte att de i det fallet var som alla andra på nätet. När jag nu ser texterna än här och där, tycker jag att jag kunde ha gjort dem bättre med tanke på spridningen. Men jag får väl leva med detta tills jag dör. AMG är bra för nybörjare, men man skall vara medveten om att det finns fel där. Jag läste en förhandsrelease om årets Chicagofestival. Där hade man skrivit att Otis Rush gjort tre skivor de senaste 10 åren. Det stämde inte, men de stod på sig för det stod på AMG. Jag rekommenderade dem att aldrig använda AMG som primär faktabas.
Jag jobbar även med återutgivningar, speciellt för Fuel 2000. Jag presenterar en idé, sammanställer låtvalet, skriver texterna och så har jag en god vän som gör den grafiska designen. Det känns bra när skivan når butikerna att den blev som jag ville. Varese Sarabande i Los Angeles är ett annat bolag bland mina uppdragsgivare. De ger ut mycket av SUN. Jag är speciellt stolt över en Jerry Lee Lewis utgåva som jag nyss fått färdig med hans mer bluesinfluerade inspelningar. Han är en av mina idoler. Jag gav en kopia till Roland Janes, hans gamla gitarrist och han godkände den. Men Jerry Lee vill nog inte se den. Han undrar nog var hans pengar är och jag klandrar honom inte.
Fuel 2000 (som köpte Stan Lewis’ alla rättigheter omfattande bl.a. Jewel, Ronn Paula, Chief, Age och USA) ägs av Len Fico. Det är mer eller mindre en enmansverksamhet även om han har några anställda. Han mycket bra på det han gör och mycket pådrivande. Det måste man vara för att klara sig. Distributionen sköts av Universal. Det betyder mycket att ha ett stort bolag bakom sig för att nå fram i butikerna eller hos radiostationerna. Det är stora kostnader involverade och allt framstår som ett vågspel mer eller mindre. Säljer man 10.000 exemplar har man gjort ett fantastiskt resultat. Det är svårt att nå med Chris Kenner eller Earl King. Det är frustrerande när du vet hur bra musiken är och du inte får medhåll från folket i skivbutikerna eller på radiostationerna.
The USA Record Story har sålt som jag förväntat mig, några tusen exemplar. Det var ett projekt som tog två år att få ihop. Taperna fanns inte och jag var tvungen att hitta 45’or. Lonnie Brooks hittade jag i tre mint exemplar i Upper Darby i Pennsylvania i en butik jag rekommenderar alla diskofiler att besöka, dvs Val Shivelys. Där finns det skivor våningsvis. Jag är mycket nöjd med CD’ns grafiska utformning.
Med Ricky Allen är det ännu värre. Alla masters är borta och jag har aldrig stött på ett bra exemplar av …väntas nu… var det Mess Around And Fell In Love eller Going Or Coming. Vi ”tvättade” dem så gott det gick men är en skiva VG- blir det alltid kvar knäppar och biljud. Men jag ville få med någonting med honom. Jag hoppas att jag någon dag får ge ut en hel skiva med Ricky. Men det är svårt när de inte ens intresserade sig för Chris Kenner. Det var det första försöket jag gjorde för dem. Jag tog en kassett med hans (Kenners) låtar och gick upp till dem och tjatade; ”Är det inte bra? Är det inte bra?”. Jag har inte gett upp hoppet att få ut något med Ricky, kanske på en samling med Age-inspelningar. Singlarna på Age är illa pressade. Jag har inte hört en som låter bra ens i mint. Jag är nog en förespråkare för udda återutgivningsprojekt.
Det är Len som är ansvarig för alla utgivningar på Fuel 2000. (jag tillät mig kritisera en ny Johnny Guitar Watson-utgåva, som jag tyckte innehöll välkänd skåpmat). Dessa inspelningar har inte varit utgivna i USA förut. De har senast varit utgivna på engelska Westside. ACE har också gett ut dem. Westside skulle inte få sälja dem här, men de kom hit i alla fall. ACE har mycket Westbound och Stax, men de får inte sälja dem här, för här Fantasy alla rättigheter.
De utgivningar som Stan gjorde med Magic Sam och Otis Rush på Jewel/Paula har det värsta ljud jag hört. Det knäpper och har sig och ljudnivån är ojämn. När vi (Fuel) gav ut dem, sökte vi upp de bästa original som fanns för att få ett verkligt bra ljud. Överhuvudtaget är många av de kända orginaltaperna är borta. De kan vara i England eller Japan, dit Stan leasade utgivningsrättigheter. Vi borde börja leta efter dem för att få dem tillbaka. Det är många bolag som gör saker de inte borde göra. Om de fick utgivningslicens för 35 år sedan behöver det inte betyda att den gäller ännu idag. Man skall vara försiktig, men det är ett intressant område. De stora bolagen tar masters från sina egna arkiv, där är det inga problem. Men befinner man sig utanför kan ett till synes lätt projekt visa sig vara ogenomförbart. Dubbel-CD’n som kommit ut i England med Bea&Baby inspelningar, vad jag vet äger Michael Frank med Earwig Records rättigheterna. Han visste inte om utgivningen när jag berättade om den för ett tag sedan. Låtarna har väl kommit från Red Lightnin’ till Sanctuary / Castle. Cadillac Baby’s änka skrev på både ett och annat, men det behöver inte gälla idag längre.
Ser du utgivningar för 5.99 eller 6.99 ($) är de troligtvis illegala. För 10 år sedan blev jag ombedd att skriva baksidestexten till en Howling Wolf-utgåva. När jag fick låtarna, märkte jag att det var Chess-inspelningar som man saktat ned för att dölja ursprunget. Jag ringde killen som ville ge mig uppdraget, men han trodde mig inte. Någon annan skrev sedan för denna skiva finns ute än idag med släpiga versioner av Wolf’s Chesslåtar. Det låter inte klokt.
Om man skall jobba för ett återutgivningsbolag, skall man välja ett man kan lita på. Det är alltför många som inte gör ett ordentligt arbete. Överföringen kan vara helt kass osv. Det finns däremot bolag som gör riktiga bootlegs och som gör bra jobb. Det finns t.ex. något i Spanien. Och så har vi de som strikt följer 50-års gränsen och som också gör bra utgivningar.
Jag har nyss börjar med en serie för EMI i deras Blues Kingpins-serie. Materialet kommer från inspelningar som EMI har kontroll över; Aladdin, Modern, SUE, Imperial. De sex är en CD var med B.B. King, Ike Turner, Lightnin’ Hopkins, John Lee Hooker, Elmore James, och Fats Domino. ACE har rättigheterna till visst material för Europamarknaden, men inte här (det kan alltså finnas duplikat med ACE-utgåvor).
2.000-3.000 skivor är en normal försäljning för en återutgivning i USA. Det tycks vara så att det finns 2.000-3.000 personer så engagerade att de köper allt. Jag jobbar också för ett bolag som heter Sundazed. De gör ett bra jobb genom att sälja över Internet. De har gett ut en dubbel-CD med Bobby Patterson och en med Chuck Willis alla Okeh-inspelningar, men även soulsamlingar. Mycket har aldrig varit återutgivet för ut. De är nog nöjda med sådana siffror jag nämnde ovan. Att komma i kontakt med nya landvinningar och intervjua människor som aldrig varit uppmärksammade förut tycker jag är otroligt stimulerande. Det är annars ett problem inom bluesjournalistiken, de flesta artister är redan intervjuade tillräckligt. Vad skall man fråga en som varit intervjuad 1.000 gånger förut? Vad skall man fråga Buddy Guy som skulle vara nytt? Om en korvsmörgås han fick av Muddy Waters 1958? Det var förresten onödigt av staden att göra en så stor affär av råttorna på Buddy’s klubb. Den ingår som en del i kulturarvet, varför inte bara se till att den blev uppstädad.
(Jag ställer en fråga om hans uppfattning om dagens bluesscen i Chicago) Finns det någon? Allt är koncentrerat till nordsidan (där de vita bor), förutom några ”hippa” ställen på syd- och västsidan. Vad repertoaren beträffar, har den ett liknande öde i New Orleans tradjazzen. Men här spelar man Sweet Home Chicago, Down Home Blues, Mustang Sally och Stormy Monday varje set med mycket högt uppskruvade, skrikande gitarrer för turister och vit förortspublik. På så sätt finns det knappt någon scen alls. Förut kunde jag hänga ute varje dag i veckan, idag blir det någon gång i månaden. En klubbägare jag känner väl frågade mig varför jag inte längre syns på klubben. Mitt svar var att det inte längre finns något intressant att lyssna på. Samtidigt sänker klubbarna gaget för banden. Varför skall en gammal musiker behöva dra ut och spelar för 200-300 dollar. Situationen är inte alls bra. Samtidigt tar ingen in fräscha artister utifrån. De är inte politiskt korrekta och förmodligen skulle ingen komma och se dem heller. Jag var på Ponderosa Stomp (en festival) i New Orleans där man spelar 13 timmar musik varje natt fram till sex på morgonen. Där fanns massor av intressanta musiker såsom t.ex. Willie Cobb och Ray Sharpe. De är alla i fin form. Men möjligheten för Ray Sharpe, som är otrolig, att spela i Chicago är lika stor som min att få resa till månen imorgon.
När det gäller skivindustrin har man själv förstört marknaden. I början av 90-talet var det en verklig bluesboom. Alla artister kunde och skulle göra en CD per år. Tänk efter: Muddy Waters gjorde ungefär bara tre singlar på motsvarande tid under 50-talet, liksom B.B King. Nu skulle man ha betydligt mindre begåvade artister att alla släppa ut 14-15 låtar varje år. Hur skall de klara av det utan att börja göra eländiga covers på Muddy-låtar? Efter det att du köpt tre-fyra sådana skivor slutar du köpa ny blues. Vilket innebär att det som nu råkar vara bra passerar obemärkt. Arthur Adams gjorde ett underbart album för några år sedan. Bra musik går att göra. Men hur skall du kunna övertyga de som köpte de trista skivorna på stora bolag under den tidigare bluesboomen om det? Hur skall man få köparna tillbaka?
Jag tror att koncentrationen på 50-talets blues och oviljan att acceptera det som hände på 60 talet hänger mycket samma med britter som Mike Rowe och deras definitioner när de då skrev (sina böcker). Robert Pruter har varit på mig i åratal om att skriva om de senaste 35 åren. Men det skulle vara mycket deprimerande, eftersom det skulle handla om allt för många nekrologer. 60-talet skulle vara roligt. 70-talet var en trevlig tid med Fenton Robinson, KoKo Taylor och Hound Dog. Jag gillar Lonnie Brooks och Clearwater, men de senast 15 åren har varit eländiga. På 70-talet slutade radion även spela blues. Jag kommer ihåg hur chockad jag blev när jag i början av 80-talet hörde Z.Z Hills Down Home Blues spelas på radio. Blues i radion! Det är nog den mest betydelsefulla blueskivan de senaste 30-åren. Det fanns Stevie Ray Vaughan och Robert Cray och så urk!, Blues Brothers, men det var Z.Z Hill som förde bluesen tillbaka till svart radio.
Jag tror att sådana som Bob Koester och Bruce Iglauer inte visste hur man skulle sälja skivor på en svart marknad. De vände sig till den vita marknaden som då var i stort sett obearbetad vad bluesskivor beträffar. Det var även mer lukrativt för t.ex. Koko Taylor att spela för en vit publik. Men det har inte varit bra för utvecklingen. Ett av de mest sorgliga tillfällen jag varit med om var när Buddy Guy spelade på sin klubb. Han gjorde sin egen låt My Time After A While, varpå han bad om ursäkt och lovade spela det publiken ville höra nämligen Clapton/Stevie Ray/Hendrix etc. Han förnekade sitt eget ursprung för att tillfredställa ungdomarna i publiken. Han förtjänar pengar på det, men samtidigt har han inte gjort en skiva sedan 1968 som jag vill höra.
Det finns massor av soulartister kvar att upptäcka som visserligen är i pensionsåldern, men ändå är i kanonform. Jag såg Geno Washington i New Orleans, han var fantastisk. Geno Park (som spelade in blues för Motown) syns ute igen efter en massa år som en försäkringstjänsteman. När jag började skriva om sådana artister för många år sedan ansågs de vara kommersiella. Många insåg då inte sambandet mellan soul och blues och inser det fortsättningsvis inte idag heller. Det finns massor av musik som ännu inte upptäckts och faktiskt inte getts ut. Dels finns det mycket på de små bolagen, men också mycket på de stora bolagen som de aldrig orkar gå igenom. Universal kommer aldrig att ge sig i kast med The Griffin Brothers. EMI kommer inte att göra något åt Lonnie Brooks’ album på Capitol. Jag vet att taperna finns där. Sony har allt Okeh-material för att inte tala om Atlantic. Allt brann inte upp. Ju mer du söker ju mer hittar du som alternativtagningen av Percy Sledge’s When A Man Loves A Woman eller demoversionen av Dream Lover (Bobby Darins stora hit). Det skall finnas minst 10 tagningar av Otis’ Dock Of The Bay. Jag vet att det finns ett outgivet album med Big Jay McNeeley från 1955 samt outgivet med Joe Turner och Sticks McGhee. Jag hoppas att jag finns kvar länge nog för att få möjligheten att jobba med detta.
Musik producerad på synt tilltalar mig inte alls. Något av musikens själ försvinner när den inte är gjord för och spelas på riktiga instrument. Jag säger som John Browen; ”Jag är fullständigt tillfreds med att leva i det förflutna”.
Anders Lillsunde / Jefferson 137
This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson