Kanadensaren Colter Wall gästade en utsåld Bryggarsal den 23 januari. Colter har fått en placering i Americanafacket, men är i mina öron bredare än så. Han är nyss fyllda 22 men har en röst som låter som han haft en diet på sandpapper och whiskey i 40. Wall kommer från en småstad i köldhålet Saskatchewan och lever utseende- och klädmässigt upp till mytbilden av hillbillyn från vischan. Boots, blåjeans, långhårig, hatt och glest stripigt skägg.
Då jag efter konserten fick en pratstund med honom, då han signerade sin senaste platta till sonen Oscar, framträder en artig, ödmjuk och lite blyg yngling som verkar lite omtumlad och smått generad av alla lovord som de kvarvarande åhörarna smyger fram och uttalar.
Under spelningen är han under cirka 1,5 timme ensam på scenen med sin gitarr och framför låtar från sina två plattor, några nyskrivna alster och låtar från exempelvis Townes Van Zandt och Billy Joe Shaver. Han verkar förvånad då den sistnämnde får ovationer från publiken då hans namn nämns.
– ”Jaha, känner ni till honom!”
Både hans och min koncentration är på hundra konserten igenom. Hans röst är perfekt för den här musikstilen. Lägg till att han är en skicklig gitarrist, det är både tekniskt bra och med en fyllig ton. Bra seriöst mellansnack också.
Hans texter är berättande och håller hög klass, även om de enbart belyser det manliga perspektivet. Tänk om nyskrivna bluestexter höll den här klassen. Att åhörarna lyssnat in sig på både hans självbetitlade fullängdsdebut och EP:n ”Imaginary Appalachia” hörs på ovationerna då ”Me and Big Dave”, ”Thirteen silver dollars” från fullängdaren och ”The devil wears a suit and tie” från EP:n drar igång. Den sistnämna är faktiskt den som drar ner mest jubel.
En riktigt bra konsert!
